Allt är smekt av händer
Nyligen kom jag på varför artiklarna i
The Economist vanligen är osignerade, de är ju skrivna av den osynliga handen... Denna regniga dag plockar jag fram surveyn om Polen från förrförra numret, och ett gulnat häfte från 1995, "Central Europe - The return of the Habsburgs". Saker har ju hänt, och min nyfikenhet på Sanningen om detta är stor.
The Economist är alltid självsäker, men ödmjuk. Som det anstår en gentleman. "Så här är det, helt enkelt" är det budskap som ges, men med ett avväpnande leende. Om nu spöken kan le, det är just en spöklikt svävande idealekonom av den gamla brittiska skolan som syns sväva över kafébordet. Tidningen grundades 1843, enligt redaktionsrutan för att delta i en "severe contest between intelligence, which presses forward, and an unworthy, timid ignorance obstructing our progress." Det låter nästan som Polen av idag...
Och det är en mycket nyanserad, och i grunden positiv bild som träder fram. Polen och polackerna kämpar på och gör framsteg trots käbblande politiker och förlamande byråkrati. Det är inte så mycket skatter i sig (som för den ofta yrvaket provisiella svenska borgerligheten) som tröghet,
red tape, som om och om igen ådrar sig den osynliga handens bannor. Det frågas efter ansvarsfulla politiker, som inte nyliberalt eller elitdemokratiskt drar sig undan samhällets
innehållsliga sida
utan faktiskt lär sig lyssna på invånarna. (Se
detta om en bekant svensk folkomröstningsfråga.) För ekonomens spöke är i grunden lika optimistisk inför människornas inneboende förmåga som den utopiska socialistens.
Det var en annan ande från det förgångna, den habsburgskt centraleuropeiska som The Economist frambesvor i mitten av nittiotalet. Då hette det: Ett EU-inträde får inte ses i ljuset av vad det skulle kosta i subventioner och arbetskraftskonkurrens, utan för vad det kan ge på lång sikt, och framför allt, för att Centraleuropa hör hemma i Väst, och när de lämnat diktatur och planekonomi finns inte längre något legitimt skäl att hålla dessa länder utanför gemenskapen. Men när murfallseuforin lagt sig var de västliga regeringarna inte så entusiastiska längre, och det tog tid. Och: "Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte
social turism. Där får vi inte vara naiva.", som Sveriges statsminister
sa så sent som 11 november 2003. Varje gång jag läser "UK, Ireland and Sweden..." är jag tacksam mot den riksdag som röstade ner denna skamliga men framförallt om okunskap och feghet vittnande politik.
Nå, läs och begrunda själva. Den osynliga handen är numera synlig: Edward Lucas, korrespondenten, har lagt ut hela Polen-surveyn på sin
blogg. (Thanks Beetroot for the
tip!)
Andra bloggar om:
Polen,
Europa,
Social turism,
EconomistHärmed är förresten Grand Détour placerad
i Polen, på
Bloggkartan.
Etiketter: Warszawa
Mer katolsk än påven
Ladda videon, fyll upp spritskåpet, I'm telling you why,
Pontifex Romanus is coming to town. Imorgon. Warszawa förbereder sig på årets händelse, ingen tvekan om det. Fram till nu har den sedan ett drygt år avlidne Jan Pawel II forfarande varit "påven" i folks medvetande, men han är nu
on the fast track to sainthood, som det inte ens vanvördigt uttrycks på internationell nyhetsjargong. Nu reser den tyskfödde Benedykt XVI på pilgrimsfärd i sin företrädares spår.
Längs kortegevägen, förbi Nowy Świat och
Krakowskie Przedmieście, är kravallstaketen för länge sedan uppsatta, polska och vatikanska flaggor vajar från varje lyktstolpe. Jag passerar Plac Piłsudskiego, där mässan ska firas på fredag, det metallpläterade korset, högt som ett hus, glänser i solen och jag finner långsamt min väg genom labyrinten av staket. Präster repeterar på plattformen, tillresta ungdomar har börjat reka terrängen. Pilgrimerna kommer att räknas i hundratusental, alla får givetvis inte plats här.
Som vanligt är påven och allt som har med det påvliga att göra ytterst politiskt här. Å ena sidan är det något över den vanliga partipolitiken, som förenar polacker i de flesta läger. Å andra sidan finns det partier, nämligen de som nu utgör regeringskoalitionen, som för fram en politiserad och nationaliserad katolicism. En god polack är en god katolik, och vice versa frestas man tillägga. Denna politisering av tron och dess uttryck är givetvis problematisk för många, både troende katoliker och ateister. Och vad står påven för egentligen, som symbol? Det faktum att påven blev tysk går många gärna förbi, och andas ut inför det faktum att han inte blev svart. Den gamle påven var inte bara en symbol för kampen mot kommunismen, utan också folklig då han gillade sport, spelade teater i sin ungdom och även antas ha haft flickbekanta innan han anträdde den prästerliga banan. Ratzinger, som han forfarande benämns, däremot, var yngre när han började seminariet.
Detta kan man prata om en tidig morgon på trappan till Czarny Lew, eller var och när som helst, för varje polack har någon slags relation till påven. Men Czarny Lew kommer att vara stängt imorgon, liksom så många andra klubbar, barer och andra näringsställen. Hela staden blir från och med i natt komplett torrlagd, inte en starkbärs får säljas fram till och med fredag. Hålen i väggen som inspirerar till en improvisatorisk förfestkultur kommer att vara stängda, så köerna var längre idag. (Själv har jag laddat upp med bisongräsvodka.) För att inte i onödan störa den pietetsfulla stämning som bör råda, har flera TV-kanaler också lovat att bannlysa all reklam för alkohol, sprängämnen, dambindor, underkläder och annat olämpligt.
Någonstans här mitt i allt detta börjar jag, präglad av femhundra år av antipapistisk propaganda, undra om inte också i bästa mening troende och reflekterande katoliker finner något anstötligt i hela denna cirkus. Men, nej, naturligtvis inte, varför skulle de det? Besöket är tidernas event marketing, som om Carola, Palme, Zlatan och Gustav Vasa i en och samma person skulle färdas kortege längs Drottninggatan och möta folkets jubel på Sergels torg. Och det är just påven, auktoritetsfrågan, som är den stora skillnaden mellan katoliker och andra kristna.
Inte konstigt att man vill göra politik på det här.
Etiketter: Klubb, Warszawa
Bokmässeblogg
Min kollega fixar en on the fly-ackreditering till mig och jag går på internationell bokmässa i Kulturpalatset. Väl där upplever jag en märklig déjà vu; samma montrar, samma vita ytor, godisskålar, Acer-laptoppar och Ikeamöbler (Vad hade jag väntat mig? Elefanter? "So the people here have ten fingers, two ears..?" retar mig kollegan, polsk-judisk kanadensare)
Men det är nog det att bokmässa är ett särskilt medvetandetillstånd för mig, allt finns där, alla som är något och allt som går att skriva om och läsa om. Och det är alltid i Göteborg. Så jag är inte förvånad om Niklas Törnlund eller Jan Guillou dyker upp. Men de gör de förstås inte, i den socialistiskt realistiska femtiotalsbarocken, som med marmor, ljuskronor och spröjs omger montrarna. Henning Mankell lär dock vara här, men jag stöter inte på honom. Däremot möts jag av Muminpappan i fullt ornat, med sin stora hatt. (Påminner mig om den klassiska TV-serien, där skådespelarna, från den finlandssvenska eliten, till slut tröttnade på att bära sina enorma huvuden. Manusförfattaren fick helt enkelt skriva in: "Nu tar vi av oss våra näsor..." Mycket surrealistiskt.) Dessutom Michelingubben i självuppblåsbar dräkt.
Mässan har i år tyskt tema, den här helgen avslutar det tysk-polska kulturutbytesåret. På det storpolitiska planet är relationerna spända, trots alla deklarationer om motsatsen, men när det gäller ekonomi och just kultur- och ungdomsutbyte, det som i framtiden verkligen betyder något, är det bättre ställt. Jag ser en fotoutställning från just ett sådant ungdomsutbyte, fotodokumentationer av tematiska resor mellan de två länderna. Två påvars födelsestäder, gränsstäders utbyten. Och så det som talar till mig:
Berlin-Warszawa-Express. Liesa Johannssen, född -87, dokumenterar sin granne Wolf, en medelålders herre som pendlar mellan huvudstäderna. För honom är det en resa också bakåt i tiden, men Liesa skriver:
"In den Tagen nach der Reise habe ich mich gefragt, warum es unser Generation so viel leichter fällt mit dem Nachbarland umzugehen. Der Berlin Warschau Express steht für mich für der Zusammenkommen von Menschen über die grenzen hinweg und für die Zeit, die sich immer weiter bewegt."
---
Bokmässeblogg är en genre med anor. Minns bloggsommaren.
Det var tider det...
Etiketter: Warszawa
Verklighet till döds i de livsfegas tempel
Judisk filmfestival i Warszawa,
Kino Muranów. P
åkostat, Holland och Wadja sitter i kommitt
én, Shimon Peres i hederskommitt
én. Fr
ämst dokument
ärer, men
även kort- och spelfilmer, som belyser judiska motiv. Varje dag koncentras p
å ett land och sponsras av en ambassad. Har aldrig varit n
ågon riktig cineast, men tv
å filmer har hunnits med, och de rekommenderas. I synnerhet den nedersta.
Like a fish out of water (Israel 2006, regi: Leonid Prudovsky)
Romantisk komedi om den argentinske invandraren Marcello, som i sin jakt p
å en roll i en hebreisk s
åpopera st
öter p
å den religi
ösa Anat, vars mor s
öker en l
ämplig sv
ärson. Marcellos dotter s
öker en ny kvinna
åt sin far, och mycket snart
är ruljangsen ig
ång.
Denna ytliga men charmiga komedi r
äddas av farten (filmen
är ocks
å bara 50 minuter), banaliteten ges aldrig tid att aldrig sl
å igenom. Bakom den mycket rakt ber
ättade historien anas vagt skisser av samh
ällsproblem, de nyligen invandrade mot den religi
ösa medelklassen. Men det blir snart klart att inga av dessa problem behandlas
överhuvudtaget, det kunde lika g
ärna ha utspelat sig var som helst – som i Marcellos
telenovela-v
ärld.
Jericho's Echo (USA/Israel , 2005, regi:
Liz Nord)
Dokument
är som tar utg
ångspunkt i de israeliska punkrockarnas tillvaro, och allt eftersom filmen fortskrider blir konfrontationen mellan gruppens ideal och det omgivande samh
ället tydligare och tydligare. Rakt ber
ättad med samtida dokument
ärteknik till
åts innehållet tala f
ör sig sj
älvt. Punken ter sig f
örst bekant: att vara fri, skita i allt, st
å utanf
ör systemet. Vakna politiskt, sl
åss mot genmodifierade grödor och manschavunism. Men i det israeliska samh
ället blir inneb
örden i utanf
örskapet en annan. Och f
ör de israeliska ungdomarna
är kallelsen till militärtj
änstg
öringen ovillkorlig, beslutet m
åste fattas: Att g
å in i systemet, eller att st
å utanf
ör samh
ället, med ett "useless ID", f
ör alltid st
ämplad som sinnessl
ö eller illojal. M
ånga saker ter sig som sagt bekanta, Israel
är en del av V
ästerlandet, men
änd
å, som ett av banden sjunger, "vi k
öper skivor och de sv
älter", och det p
å andra sidan muren. Och slagorden
Food not bombs f
år h
är en helt annan klang. Jag grips av fr
ämmandeskap inf
ör detta, och pl
ötsligt s
ägs mina tankar rakt ut, av en av de intervjuade i filmen: Vad har de att protestera mot i ett land som Sverige, vad kan vara s
å farligt i paradiset,
fucking Switzerland? Skratten ekar i salongen. Appl
åder skallar i salongen n
är man i filmen protesterar mot den israeliska utbildningsministern...
det kan man relatera till i Warszawa.
I filmens starkaste scen berättar
medlemmarna i HaPussy shel Lussy om hur deras sångare dödades av en självmordsbombare. Om overkligheten och sorgen, men: Alla araber är inte onda, lösningen måste komma genom dialog. Samtidigt som frontmannen för Retribution, som begravt tre vänner, säger: Visst vi är punk, vi är inte religiösa men vi kan inte ge upp en tumsbredd av vårt hem, då har alla de våra dött förgäves.
Etiketter: Film, Warszawa
Månens mörka baksida
Jag tar spårvagnen till Prag för att se ett tjeckiskt band. Ja, inte det stora Prag utan Praga, Warszawas mörka frånsida. Bortglömt och föraktat. Lördag kväll, åsktryck över stan.
Spårvagnen kränger upp norrut längs floden och förbi den gamla stadion, Jarmark Europa, mer känt som ryska marknaden. På järnvägsbroarna ser jag de internationella tågen ta sikte på de riktiga metropolerna och jag känner ett stygn av bortlängtan, jag önskar att min spårvagn bleve ett expresståg... Men så fort vagnen sväger in mot öster igen och in bland kvarteren känner jag att jag redan är där.
Kvällen har sänkt sig och ett lättflyktigt mörker vilar över gatorna och de slitna husen, och jag känner att liknelsen med månens mörka baksida inte är helt fel. Eller med Prag, har är många byggnader från förkrigstiden kvar, förfallna men äkta. Vi hoppar av spårvagnen och letar oss fram till Mińska, där M25 ligger någonstans, en övergiven fabrik upprustad av Krystian Legierski, mannen bakom Le Madame. Vissa av lemaiterna har migrerat till M25, men Praga är fortfarande off, dras med sitt rykte, har härjar
drezarze (kickers) fritt, hit ska man inte gå ensam efter mörkrets inbrott. Men har över svartnade fasader vilar också en mjuk och fyllig doft av choklad från den stora fabriken, Wedel är så nära man kommer Wonka i verkligheten.
Så, väl framme: detta tjeckiska band visar sig vara
The Plastic People of the Universe, det legendariska undergroundbandet. Återuppståndna i en ny sättning och ute på centraleuropeisk turne. För sällskapets tjeckiska är filosofen och poeten Vratislav Brabenec, nu vördad professor i Bratislava, en uppenbarelse, det är en levande legend där på scenen. Brabenec och violinisten Jiří Kabeš tar båda uppenbarelsen av urtida profeter, tovskäggiga tordönsbasar som mässar lyriken över en mullrande, dov rockbas, ett ständigt omniöst driv,
Velvet Underground är ett begrepp som dubbelt låter sig förknippas med detta. Elbas, ståbas och trummor lägger grunden, keyboardisten och elgitarren spetsar till och violin och basklarinett/altsaxofon/klarinett hovrar över djupen. Som en extra rymdlik feature adderas en
theremin. Efter två kraftfulla set går legenderna av, efter en babylonisk upplevelse (för dem av oss som inte förstår tjeckiska) går vi tysta ut i natten. Det är bara synd att Honza Jensen inte fick uppleva detta...
Spårvagnen som ska ta oss hem får stanna i femton minuter vid Rondo Charles'a de Gaulle'a. Ändlösa kolonner av Legia-fans marcherar förbi.
Etiketter: Klubb, Konserter, Musik, Warszawa
Ärevarv
Natt mot torsdag. Stadsbussarna har blivit triumfvagnar med öppnade rutor, ropen skallar och röd-grön-vita halsdukar höjs. Kravallpoliser och supportrar defilerar nedför Nowi Świat. En student kommer fram till mig, med sår i pannan, han vill låna mobil. Visar legitimation och bankkort. Han säger att han blivit misshandlad av polisen.
Legia är polska mästare i fotboll 2006.
Etiketter: Warszawa
Fuck the duck!
Aurora igen, Europadagen, den 9 maj. Fullt av punkare som slutit upp för en helkväll, på gården Dobra 33/35 är det mer än dubbelt så många människor som i den gamla garagebyggnaden.
Jag kommer sent, halv elva, så jag missar crust-bandet och kommer mitt in i näst sista akten, ett barbröstat litauiskt punkband med gitarr, bas, två trumset och dragspel. Tungt. Det är samma glada, öppna och ystert testosteronstinna stämning som sist, i söndags på Ramones-festen. Om det bara är trötthet i mina ögon eller om den där smockan på dansgolvet blev en blåtira, det har jag inte riktigt fått klart för mig. Men en punkkonsert utan blessyrer är ingen riktig punkkonsert.
Huvudakten träder på,
Oi Polloi, legendarer i genren, ett "jag-trodde-aldrig-jag-skulle-få-se dem-live"-band. "It is
bardzo dobrze to be here!", säger Ruairidh, frontmannen som när han inte sjunger ter sig som en fryntlig proggfarbror. "Your
piwo is
bardzo dobrze, you might even say
smaczne"; här är punkens äldre statsmän på turné, bara det ledigt distanserat mellansnacket avslöjar en något mer avklarnad hållning till revolutionen än tidigare. När en gitarrsträng går av så langar man ut en pava whisky i publiken för att avleda uppmärksamheten. Försöket att bränna en amerikansk flagga i tårtformat misslyckas när någon stjäl den direkt ur sångarens hand.
Det blir mer och mer av hur jag tänker mig sextiotalets protestsångskonserter. En sång för varje ämne, pedagogiskt presenterad, "When two men kiss" mot homofobi, "The only release" om djurens frigörelse, "Don't burn the witch" om nyhedendom och alternativmedicin. När det gäller sångerna om
the herb förklarar sångaren att han respekterar en straight-edge-hållning, men ber samtidigt om respekt för den som vill ta en bärs eller en joint. Man kan välja att hoppa lite mindre till de låtarna om man vill. Själv fylls jag av lidelse och revolutionär glöd inför näst sista låten, "No more roads", om att öka järnvägens andel av godstransporterna. "Public transport man!".
Men det rikiga engagmanget visar sig när arrangörerna kliver upp, och manar alla till demonstration på fredag. Den nye utbildningsministern,
Roman Giertych, från Polska Familjernas förbund, tillträdde i måndags efter att Lag och Rättvisa-regeringen till slut lyckats samla en majoritet av sejmens ledamöter inom en koalition. Enligt en undersökning är 65% av polackerna kritiska till att ha Giertych och Andrzej Lepper i regeringen, och bland unga i de stora städerna är motståndet kompakt. Giertych är även hedersordförande i Allpolska ungdomsförbundet, som bland annat organiserar, ofta urartade, motdemonstrationer mot prideparader. "He's a fascist!", ekar ropen. Oi Polloi tar upp en specialskriven sång mot president Kaczyński,
quack quack quack, går refrängen och folket jublar när Ruairidh, på polska, uttrycker sitt förakt för
Kaczka, ankan.
Giertych och Lepper är mycket uttalade EU-motståndare och det känns plötsligt extra rätt att fira Europadagen så här, med de främsta företrädarna för en av den europeiska kulturens musikaliska landvinningar, och för tolerans, frihet och mänskliga rättigheter. I motståndet mot de konservativas kulturrevolution, i solidariteten med Vitryssland, och mot amerikanska militära äventyr, är Bryssel en allierad. Polen 2006 utgör ett av de tillfällen i historien då liberaler och radikaler går hand i hand. Den franska eller svenska euroskepticismen ter sig mycket främmande här. Så blir den svartröda fanan, i händerna på polska anarkister, plötsligt en tydligare nyckel i sökandet efter den undflyende europeiska identiteten, än de gula och blåa blommor som under dagen delats ut på stan.
---
Lingvistisk not: Namnet "Oi Polloi" anspelar på den grekiska frasen Οι πολλοί,
hoi polloi: massan, folket, pöblen. (Har använts i engelskan sedan 1800-talet, först av bland andra Lord Byron och James Fenimore Cooper.) Och naturligtvis
Oi! - tillropet och submusikgenren, som antas komma från motsvarande interjektion i jiddisch.
Etiketter: Klubb, Konserter, Musik, Warszawa
Livet är större än konsten
Bussen rusar ner för Tamka-backen, runt kröken förbi kastanjer och lönnar, förbi Chopin-museet. Den irländska puben i källaren har stängt igen för gott. Vid Topiel hoppar jag av, denna ljumma, nästan kvava söndagseftermiddag då livet är totalt och uppenbart tillräckligt ska jag vandra in bland böckerna.
Här i sluttningarna ner mot floden, nedanför turisternas och affärernas Nowy Świat, tillåts husen att bli samtida med sig själva. Backar, gräsplättar mellan punkthusen, funkis eller smutsig realism. Powiśle är lugnet nedanför, barockens bakgård. Enstaka studenter går längs de tomma gatorna, pojkar spelar fotboll i gräset.
Tar en omväg till bokhandeln. Söderut längs Kruczkowskiego, allt är grönt nu och flödar över staketen. Här finns cykelbanor, en sällsynthet i centrala Warszawa. Längre ner genomskärs lugnet av järnvägsbron och sedan Most Poniatowskiegos långsträckta brohuvud, med väldiga valv, stora nog för gator. Stålbalkar, nyklassicism. Vänder ner mot floden och tar sedan vänster in på Dobra, en gata som gör skäl för namnet. Borta vid Zającza ligger de fyra klubbarna, men hitom gatan bokhandeln och kaféet
Czuły Barbarzyńca. Där inne är det trångt, författarna ligger uppradade: Simmel, Helgason, Berdjajev och Borges. Jag känner mig som i Babels bibliotek, allt är otillgängligt för mig som bara staplande börjat förstå språket. Bara möblerna talar svenska.
Går ut, vandrar upp och sätter mig bland maskrosorna och plockar fram Witold Gombrowiczs
Ferdydurke. Efter tre kapitel avbryts romanberättelsen abrupt av en traktat, "Inledning till Philifor genomträngd av barnslighet". En teoretisk mellanstation, lika drastiskt, absurt och sublimt argumenterade som hela boken. En vidräkning med Konstens lärda män och kotterikonstnärer, som förgäves försöker förverkliga Konsten och sin egen Storhet, istället för att släppa efter, släppa fram livet och genomträngas av känslan underifrån. "[D]et som sker i de konstnärliga kretsarna i världen slår alla rekord i fråga av dumhet och nesa – till en sådan grad att det är omöjligt för en normalt funtad och balanserad person att inte bli svettig av skam inför deras barnsliga och anspråksfulla orgier." Konsten är uppenbarligen formens fulländning, men varför tvunget söka skapa denna fulländning istället för att ta del av den? Konstnären som lyfte blicken från Konsten skulle upptäcka sin omogenhet, sitt beroende av omgivningen, sammanhanget och allt som tycks vara vardagligt och banalt. Konstnären "skulle fatta att en sant universell stil är en stil som föds sakta och steg för steg i nära förbindelse med människor ur olika sociala förhållanden, åldrar, utbildnings- och utvecklingsstadier." Och därmed skulle han falla på knä inför barn, ungdomar, obildade människor...
Jag överlåter åt er att bedöma om upptagenheten med populärkultur har släppt på detta tryck över konstnärens axlar, eller om kotterierna lever än...
På vägen hem hittar jag ännu en bokhandel,
Tarabuk, med billig latte och sena öppettider. Mer plats. Sedan uppåt längs gatorna och förbi Hotel Bristol, där bokens Philifor, doktorn och professor i syntetologi, inleder sin monumentala uppgörelse med Anti-Philifor, doktor och professor i den högre analysen. Men det får bli en annan gång.
Men Dobra ropar mig snart tillbaka. Ikväll är det Ramoneskväll på
Aurora.
Etiketter: Böcker, Warszawa
Vid den okände soldatens grav, 3 V 2006
Bakom den okände soldatens mausoleum står fotograferna. Och längre bort, bakom avspärrningarna, åskådare, på tå för att få en glimt av presidenten, men flaggorna och soldaternas ryggar är i vägen.
Den tredje maj 1791 antogs, under smått kuppartade former, Europas första moderna konstitution. I Warszawa stod folket och kungen enade mot de mäktiga stormän, som senare kom att vända sig till det ryska imperiet och Katarina den Stora för att återfå de privilegier majkonstitutionen tog ifrån dem. Det polsk-litauiska samväldet hade länge varit handlingsförlamat; den beryktade polska riksdagen där alla hade veto öppnade fältet fritt för korruption och särintressen. En upplyst konstitution skulle sätta stopp för detta och rädda Polen från den hotande undergången. Men den polska frihetstiden blev kort. Efter krig och ockupation genomfördes Polens slutliga delning 1795 och samväldet raderades från kartan. Därefter blev konstitutionen ett slagord och en idé, en symbol för det fria Polen.
Så långt historieböckerna. Nu var det 2006. Solen gassar, häggen blommar nedanför Kulturpalatset och maskrosorna har slagit ut, lagom till denna manifestation i patriotism. Ledighet, vårvärme, folkfest, gatuförsäljare. Folk har promenerat ner mot Plac Piłsudskiego, som är fullt strax efter tolv. Orkestrar spelar. Flaggor vajar. Soldater, scouter och poliser paraderar. Så, efter mycket väntan: Presidenten tar till orda. Han prisar fosterlandets framgångar, men blickar ändå vidare. I fri översättning: "De som är bereda att bygga upp Polen ännu en gång, på nytt igen, de kommer att lyckas", säger han. "Jag hoppas att jag inte bara talar till de mycket konservativa, eller till de moderat konservativa, utan att alla polacker kommer att ta till sig denna maning." En sådan här dag är ingen konservativ eller liberal, bara polack. Eller?
Undersökningar visar att stödet för president Lech Kaczyński minskar. Han upplevs företräda sitt parti, det socialkonservativa PiS (Lag och Rättvisa), mer än sitt land. Hans identiske tvillingbror Jarosław leder partiet som ännu inte lyckats skapa en koalition med majoritet i sejmen, fem månader efter valet. Den beryktade bondeledaren och populisten Andrzej Lepper från Samoobrona (Självförsvar) har tillåtits ta plats i regeringen, men det räcker inte. Propositioner om nyval får heller ingen majoritet.
En efter en läggs kransarna ner. Från presidenten, talmannen, premiärministern, diplomatkåren företrädd av den påvlige nuntien, i tak dalej, i tak dalej. Brevid hedersvakten flammar den eviga lågan.
I parken mitt emot ambassaderna: Barnen leker. Majsolen ler långt in på eftermiddagen, åtminstone två veckor härligare än i Skandinavien. En utflykt, majówka, för stadsbor som inte har någon stuga att åka till. Porträttmålaren lutar sig tillbaka på bänken. Och parkvakterna gör inte mer än loja försök att mota bort picnicfirarna från gräset.
---
Beatroot skriver ofta om polsk politik, ur ett europeiskt perspektiv
Radio Polonia har nyheterna, på engelska
Etiketter: Warszawa
Polska flaggans dag
Lämnar Coffee Karma och går ut i kvällssolen. Plac Zbawiciela, detta runda torg med sina mäktiga sekelskiftseshus, sina arkader och sin märkliga, liksom för stora, eklektiska kyrka får mig alltid att tänka mig ett drömt Buenos Aires. Eller – Malmö. Ett svunnet. Krämarstaden, arbetarstaden, den moderna staden. Jag fortsätter mot tunnelbanestationen och ser flaggorna, röda och vita, tre och tre i sina gamla, rostiga flagghållare eller ensamma surrade längs balkongräcken.
Går längs Świętokrzyska, under de blommande lönnarna. Flaggor från fönstren i de långsträckta lägenhetshusen. Och så två vilsna flaggor över ingången till Rondo 1, skyskrapan i glas och stål där gatan slutar. Det är polska flaggans dag, en klämdag har fått denna värdighet sedan två år tillbaka.
Jag har vandrat i Malmö, blundat och hört försvunna spårvagnar. Sökt efter spåren av det förflutna. Och funnit Centraleuropas nordligaste utpost. Minus kulhål och minus – flagghållarna. Stadslandskapets diskreta distinktion mellan en slags nationalism och en annan.
Imorgon, 3 maj, är det helgdag till minne av den polska konstitutionen från 1791.
Den anses vara Europas första moderna.
Etiketter: Warszawa
