Grand Détour

Efter landning på Newark direkt ner söderut längs New Jersey Turnpike. I den här riktningen är laggen bara en fördel... om man kan sova på planet. Vi avviker och åker ner mot kusten, med långa strandpromenader och gamla strandfort. Det mesta ganska öde, våren är här men det är för tidigt för något strandliv. Längs större delen av jerseykusten ligger bebyggda rev med stormdrabbade hus, och inne vid den egentliga stranden mer skyddade, och påkostade, villor.

Lång, lång strand och boardwalk med enstaka joggare finns det också i Asbury Park. Vid det legendariska nöjespalatset hänger flaggan på halv stång. Jag går fram till monumentet för skaparna av "The Sound of Asbury Park", här ligger blommor, dikter, kondoleanser. "Who's dead?" frågar en man brevid mig, sedan konstaterar han: Danny Federici, från the E street band. "The Ministry of Rock'n'Roll has lost a founding member", har någon skrivit i en inramad dödsruna.

Och när vi fortsätter söderut genom påfartskaruseller och orter som Freehold och slutligen New Brunswick är det Springsteenland vi färdas genom. Hillary Clinton har vunnit primärvalet i Pennsylvania, och frågan är hur mycket Barack Obamas ord om bittra människor som klamrar sig fast vid vapen och sin religion har påverkat elektoratet. Vad betyder dessa ord, i sammanhanget? Spingsteen själv hade, klokt nog kan man tycka, hade länge inte velat ta ställning mellan de två demokratiska kandidaterna, men kände sig till slut manad att rycka ut till Obamas försvar. (Här ett exempel på hur negativ annonsering kring detta skulle kunna se ut, via Katrine Kielos) Striden fortsätter alltså, och det är lätt att med tanke på det stämma in med Madonna och vem som än sa det först, "the road to hell is paved with good intentions." Det är, rent estetiskt, tragiskt, fascinerande med en så tydlig intressegemenskap, kamp mot en gemensam fiende, som splittras av personlig maktlystnad. Men mer nyktert betraktat en bild av politiken, och nog så deprimerande för den som likt Springsteen helst vill hålla en republikansk kandidat från att vinna.

Macbeth hade nu inte goda avsikter ens från början. Igår kom vi slutligen in till NYC och såg pjäsen med Patrick Stewart i titelrollen. Macbeth, fångad av maktens självbevarelsedrift, konstaterar:

And that which should accompany old age
As honour
love
obedience
troops of friends
I must not look to have
but in their stead
Curses not loud but deep