Pretendera mera!
Malmö
"Det här skrivs aldrig igen", intygar han, och räcker över boken till mig. Jag släpper hundralappen på bordet. Tar boken och tittar sen: "Till Gabriel från Björn Ranelid. Operagrillen 26.10.2009".
Det är
en bättre kväll på Operagrillen och talkshowen
Varandra, med
Björn Ranelid som ståuppande gäst. Jag inser att ska jag köpa någon bok av honom så är det hans samlade aforismer och metaforer på svenska, franska, engelska och tyska. Och ska det ske, så ska det ske nu.
Ranelid, för dagen i vita jeans och lika vita converse, har slagit sig ner vid ett bord efter showen. Möter människor, det han gör mest och bäst. Själv är jag omgiven av vänner och bekanta - inte så få av gästerna och alla arrangörerna har en gång spenderat fruktansvärt mycket tid på samma studentradiostation. Det är en glad kväll, middagsunderhållning med timing.
När det gäller Ranelid finns det en hel del förförståelse i stugorna - det är kärlek från läsarna, det är fejder och det är ett författarskap. Det ska väl sägas direkt: Jag har inte läst någon av hans romaner. Men det verkar inte vara det det handlar om, inte en kväll som denna, och inte så mycket
i Vetenskapsradion Forum i P1 heller, och inte så mycket i
Babel i SVT.
En äldre dam sitter i soffan ute i entrén när vi går in, någon säger att hon följer med på alla hans gig, att hon har en massa autografer men inte har läst någon bok. Det verkar inte längre vara de åsikter eller slutsatser han presenterar i sin diktning som väcker debatt, utan hans blotta uppenbarelse. Och det är den jag vill försvara.
Själv säger Ranelid, att om någon blir provocerad så är det inte hans problem: det tillkommer de
"bittra, förgrämda och avundsamma". Åh, han är nästan som - någon av de kära åttiotalistbloggarna. Han sätt att säga
"ingen annan har gjort det och det" (till exempel:
"Hållit helgmålsbön och kommenterat fotboll i Canal Plus under samma månad") är en gåta, ett trick. Vi sitter där förstummade men...
"Ja, men i så fall har jag ju..." Ja, så är det. Le, bitcha mot, res dig upp från glidtacklingen. Stå inte bara där vid sidlinjen.
Nå, showen igenom hänger jag vid baren, dricker porter och äter chokladtårta, det öppnar minnets portar till gymnasietiden. Mitt i Stagneliusskolans gråa lunk fanns en lärare - faktiskt i filosofi, religionskunskap och svenska som Ranelid - som provocerade oss filosofiska valpar med sin blotta uppenbarelse och lockade till motvilja, att nyfiket mopsa upp sig. Han lät sig också fotograferas vandrande i strandbrynet, och orerade, men är kanske i övrigt ganska olik Ranelid. Det var Peter Hultsberg, "den störste poeten på Barometerns baksida", som vi kallade honom. Vi häcklade och startade, utan ens själva ha haft honom som lärare, Sällskapet Peter Hultsbergi Vänner. Han smashade, vi räddade framme vid nät, och sen, ja sen var det många hyss och även en del döda poeter. Inga andra elever genomförde skotskt luciatåg, inga andra arrangerade centraleuropeiska kaféer, gav ut sina specialarbeten som en sällskapets skriftserie, utmanade objektivister på dialektisk tvekamp på bokmässan, sprang in med kalasjnikov på FN-rollspelet...
OK, sen blir man äldre och visare och tråkigare. Men vi har ju den här godartade statuskampen, sporrandet, sparrandet, som blir så mycket lättare med bloggar, twitter, sociala medier. Vi kan hylla varandra och beefa, twittra upp någon okänd, klättra fram, brösta oss, spana in dem som har något att komma med. Det är kanske sällan diskussionen flyter på så härligt vittert vi skulle önska, tyvärr. Jag har alltid känt lite oikofobiskt att vi i Sverige ligger långt efter i det här att vara witty och slagfärdiga, efter angosaxiska gentlemän skolade på debattklubbar, efter komiker och manusförfattare uppfyllda av judisk
chutzpah. Vi sitter och hackar tänder i ett vindpinat, nordligt avgrundshål. Fast minns att svenska barn åtminstone på min tid fick höra H.C. Andersens saga om
Dummerjöns och prinsessan som inte kunde göras svarslös.
Det här att käfta, att stå upp för sig själv är en kvalitet i sig - som vi måste skilja från vad en person gör i övrigt. I Babel jämfördes Ranelid med
Heidenstam, som också gjorde sig till ett varumärke, var med i reklam. Men jag har lärt mig av min mor att Heidenstam är avskyvärd av andra skäl, som min mor i och för sig härledde ur det pompösa. Hon berättade, att diktarfursten propsade på att hans son skulle födas på hans gods, av oklara manligt pompösa och romantiska skäl. Vilket ledde till att sonen dog när komplikationer tillstötte. Oavsett detta: Minnen av... omfångsrika män som liksom bara står
i vägen för en kvinna, en familj, en sak... kan vara så bittra att vid minsta likhet med det slagets alfahanne så är det nej tack till den pretentiöse. Men jag tror att fotbollstypen, Zlatantypen, Ranelidstypen är en annan typ. Och att reglerna ändras nu, att kvinnor också tar sig tillträde, som jag
varit inne på tidigare.
Alltså, var gärna pretentiös, pretendera, stå där i rummet. Ingen behöver hålla med om allt, eller om något mer än att vi är här i samma rum och pratar med varandra. De kan inte ta allt bokstavligt, de måste tolka, som med, med...
Žižek, eller ja, vilken människa som helst. Spelar ingen roll vem som är mest real, vem som har en dålig dag - ni håller uppe samtalet. Samtalet som form är så starkt, att de som avskyr ändå dröjer sig kvar på bloggar, månad efter månad, dras som flugor till personer de säger sig inte bry sig om. Bara för att någon skriver, dröjer de kvar och älskar eller hatar.
Vi skulle behöva lite verbala krampartyn/fuckshops/självförsvarskurser. Istället för
cuddle partyts "Får min högra arm läggas om din rygg och därpå komma i beröring med din vänstra skinka?" skulle det bli: "Får min metafor beröra din klassbakgrund, så att min sexualitet kommer i beröring med din etniska bakgrund?"
Fast det är väl det som är bloggosfären.
---
Litterära träffar av alla de slag är ett bra sätt att gå ut i Malmö! Ofta är det gratis också. Man kan träffa nya och gamla vänner, eller sitta ensam och försjunken i aktuell bok.
Ikväll går jag på
Stanza, då med "de slovenska poeterna Aleš Šteger och Lucija Stupica som i höst är Sverigeaktuella med nya diktsamlingar samt deras landsman Tomaž Šalamun, som räknas till en av Centraleuropas främsta poeter. På scen de får sällskap av Aris Fioretos och Jan Henrik Swahn samt ett återbesök av den danska poesins grande dame Pia Tafdrup." Vi ses där! Eller, senare, den nionde november, då ska man gå till operan igen, där firar
Caroline Ringskog Ferrada-Noli sin debutroman
Naturen.
Shea Shea Shea sitter vid flygeln och sen DJ:ar Maria och Emilia kända från
I Love!
Just nu håller på att läsa
Farlighetslagen av Josefine Adolfsson (som man får en ny möjlighet att höra på nästa Stanza den tolfte) - en mycket angelägen bok för mig som funderat mycket
kring exotisering, öst och väst, järnridåer. Hon, som varit min lärare, skrev också en dedikation när jag bad om det, "Med hopp om stort mod, uthållighet och styrka!
♥ josefine" Det var fint, alldeles oavsett hur många gånger det har skrivits något liknande.
Andra bloggar om:
kultur,
litteratur,
böcker,
Björn Ranelid,
MalmöEtiketter: Böcker, Klubb, Malmö
Be a girl
Jag känner att jag borde säga något. Läs först
Isabelle Ståhl, och sedan
Isobel Hadley-Kamptz,
Julia Skott och
Elin Grelsson och därefter
Lisa Magnusson.
Man kan leka mer när man är ung. Mindre när man har ansvar för andra. Det beror också på vart man strävar.
Var det något mer? Jo, det här:
---
Jag kan vara en charmig slarver. Jag går ganska automatiskt in i den rollen i många situationer. Jag kan alltså vara charmig och trevlig och använda fina ord jag fick lära mig under min uppväxt. Och sen kan jag bli ursäktad. Jag jobbar inte alls så hårt som mina kvinnliga kollegor. Som stannar och redigerar hela natten, för att de brinner för det men framför allt för att det ska bli så bra som det bara går. Allt det som jag gör kan hon göra bättre - och gör det.
Det går att ta sig en bra bit på den där charmen, charmen som går hem bland de unga, men den kan only take me so far. Hockeykillen som inte kan laga mat själv, den extroverte, svartklädde alkoholistrockerpoeten med vaga konstnärliga ambitioner, eller den snälle-men-hjälplöse introverte nördakademikern (that would be me) är alla bara varianter på samma manstyp, en typ som tjejer det är något med är fucking
djävla trötta på efter 25. Därav allt detta SATC-iga a good man is hard to find. Spelar ingen roll om jag har de rätta värderingarna, är söt eller snygg eller har något mer onämnbart. Det spelar ingen roll, om det är så att jag bara ska och ska bara som Alfons Åberg. Spelar ingen roll hur fin och mjuk kille jag är. (Förresten: Om en kille är fin och mjuk ute i skogen där ingen kan känna honom - sprider han då någon värme? Ja, säger Berkeley, för Gud känner att han är fin och mjuk. Men han får ingen tjej.)
Ni förstår, för mig har det blivit uppenbart: Jag vill inte
bli ihop med den duktiga världsräddarflickan i den fantastiska frisyren - eller jo, det förstås, men ni förstår - jag vill
bli henne. För det är det
som måste till. Älska istället för att bli älskad. Ge kärlekskraft, inte bara ta. Not so much to be loved as to love.
Jag är ständigt omgiven av duktiga flickor, och de är inte tråkiga för fem öre, de behåller sina frisyrer, de åker till Berlin och klubbar över helgen och sen åker de tillbaka till jobbet och räddar världen lite till. Varje dag hela dan. Och även utanför sådana här kretsar så är trenden den - kvinnor tar ansvar, om det så är hemma, på jobbet, i företaget. Dubbelarbete. Trippelarbete.
Att bara ha gamla privilegier att luta sig mot finns det ingen framtid i. Det har nog intervjuoffren i Susan Faludis
Ställd förstått, det har Pär Ström någonstans förstått, och ja, det har jag förstått. Man då välja att förtränga det och försjunka i tirader mot de bittra kontrollfreaksbitcharna. Gudarna ska veta att jag rört vid det där privat, och förlorat på det. "Sluta städa efter andra då" säger en anonym i Isobels kommentarfält. Precis som recensenterna
tyckte att Maria Sveland skulle skilja sig.
Alltsedan kvinnofrigörelsen på sjuttiotalet och den arbetslöshet som följde i spåren av oljekrisen, alltsedan den traditionelle familjeförsörjarrollen började försvinna från Västerlandet, har den manlige losern hela tiden sökt bli försäkrad om att allt är ändå bra. Även om kvinnorna kommit i kapp - och gått om. Dagsaktuellt är ju att vissa universitet nu anser sig tvingade att kvotera in män på vissa utbildningar. Vad är
The Simpsons, om inte en ständigt återkommande ritual för manlig frälsning, där de totalt efterblivna manskarikatyrerna Homer och Bart återlöses av de uppoffrande Marge och Lisa. Serien kan, och däri ligger förstås mycket av dess appeal, läsas på många sätt. Till exempel som en bekräftelse på att det är så det måste vara, att kvinnans självuppoffrande är nödvändigt. Eller, progressivt, som en problembeskrivning i linje med Faludis: Det här håller inte, för i verkligheten hade Marge dragit för länge sedan. Homer hade varit ensam, som
Springsteens eller
Lundells alla havererade män. Varför tror ni förresten att "
Du är min man" har legat på Svensktoppen
i fem år?
Nu får vi stoppa här ett tag. Verkar detta kallt och hårt och oförsonligt? Menar jag att man bara älska perfekta personer? Nej, det är precis just tvärtom: Lösningen är inte att sluta älska ("Skilj dig då"), sluta ta ansvar för andra, att klippa banden. Inte om man tror att det finns ett samhälle. Men att älska är en handling. Vi måste närma oss varandra. Ser ni inte redan cirkeln? Generationer av kvinnor har jobbat hårt för att få något av männens frihet och möjligheter. Nu jobbar jag för att bli som de kvinnor jag mött. Vi blir lika, vi måste dela på det.
Det här är ett fall och en lösning. Jag tror ju att zoomar vi ut så ser vi hur vi är på väg ut ur labyrinten. Ingenting förändras av sig självt, men män förändras. När det finns öppningar, när det finns möjligheter. För att återfå ansiktet måste man kanske inte ens erkänna att man en gång tappat det, bara gå därifrån, framåt. Någonting håller på att gå fel för en lång rad killar och män som bara ler och flinar och glider fram, efter ett tag med alltmer ihåliga leenden.
En sak som gläder mig, är att vi alla verkar vara överens om att städningen kan vänta (även Katrine Kielos vars gamla städinlägg jag nu får anledning att länka till
en gång till, och det var visst här de ivriga bävrarna var). Vi ska tänka och svärma istället, ty det är vårt väsens rätta kall. Vi bloggar och beefar och för samtalet framåt.
Det handlar om andra saker med - hur högt ska vi skatta utlevelsen och hur snabbt och hårt måste vi jobba för mänsklighetens och planetens bästa? Hur länge och ofta ska man leka? Dionysos eller Apollon? Det är en annan fråga och den kan bli stor för vår generation, liksom det i sjuttiotalets början öppnades klyftor mellan utlevare och moralister. Visst, var och en får till slut göra sina val. Om vi bortser från utpräglade messiaskomplex tror jag ju det finns lösningar här: Vi 70s-80s-children vet ju ändå ganska bra hur man roar sig.
Be a girl.
Work harder, play harder.
Kärlek och Vilja!
Ta hand om varandra.
/peace out
Tillsätt endast frihet
Jag läser
Isabelles skickligt formulerade text och nickar.
Sedan börjar jag tänka på den debatt som ändå, trots alla dessa välformulerade artiklar från alla håll och vinklar, trots de långa konjunkturerna av ökad frihet (och faktiskt mer och mer uppskattning av denna frihet), ändå dyker upp hela tiden. Den om att
Vanliga människor vill bara ha the goods
och inte hålla på med några konstigheter. Påståendet stämmer helt enkelt inte. Men, och det händer ju också, om man nu tycker att stressen i alla påtvingade val blir övermäktig, om man
vill drömma om diskmaskiner då? Om man jobbar hårt och vill komma hem till något varmt och mysigt? Etc.
Jo, då är det så här:
Fredrik Reinfeldt kunde vinna ett val genom att säga:
"Vi vill inte ta ifrån er något, vi vill tillföra något."Så, det borde också fungera för lite mer progressiva krafter. Så här skulle man kunna säga:
"Vi vill inte ta ifrån er något. Vi gillar också TV, bröst, orgelmusik, att vara glad. Små söta djur. Vi behåller fredagsmys, mysbyxor, hårdrock, najader i motljus, tacos, nachos, burritos, granskog och what not. Men vi adderar Upplysningen, performancevrål, demokrati som innehåll och det här att alla får tro att dom är något."Allt detta då om... kultur. Sedan handlar valet nästa år om förtroende och ekonomi. Och lite annat.
Det var allt, fortsätt verksamheten. Fortsätt göra både - och.
Andra bloggar om:
kultur,
politik,
kulturkrig,
frihet,
konservatism,
vanlighet
Nobody puts Gaby in the corner
Bokmässan blir faktiskt bara bättre och bättre för varje år, ju fler man känner, ju mer man har där att göra yrkesmässigt - och ju mer frihet man tar sig från självpåtagna plikter. Det där kan ju gå på tvärs, men inte för mig. Det är fyra (tre för mig det här året) rusiga dagar med dalar och toppar. Jag antar att ni vet eller har läst om hur det går till på mässgolvet. Så inget om det här.
Den här gången mer än tidigare handlar det om att träffa folk från internet och jag behöver bara gå in i pressrummet för att blir omkramad av
Isabelle som jag aldrig träffat
away from keyboard, trots att vi bor något kvarter från varandra och har kommenterat på varandras bloggar rätt länge. På samma lilla ställe träffar jag
Elin och
Gustav nästa dag. Och vi ses givetvis alla på kvällarna efter att mässan gått som mässan gör, när det sedan är dags för det viktigaste, festerna.
Jag dyker ju upp på fredagen och då är det
Gläntas fest som gäller, i
Världskulturmuseet för ändamålet rätt överdimensionerade stora trapphall. Och när dansen går (OK, jag dansade inte
med Leif Pagrotsky utan
bredvid, rätt ska vara rätt.) med väldigt välformulerade, intelligenta människor (som visst fick rabatt för att de sa att de var från internet) som dansar, tar en i handen och rusar runt hela lokalen, fylleblänger, nyps och däckar i en härlig virvel - då vet vi att vi redan har bevisat allt, vi kan ju tänka, vi kan ju skriva: inget kvar att bevisa, då. DJ:n spelar i år mest mycket opretentiösa hittar från våra formativa år, OOOOh heaven is a place on earth!
Nästa kväll så:
Röda sten, ett gammalt vindpinat pannhus i betong, nära kajen under Älvsborgsbrons södra fäste. Det är releasefest för
Rasmus Fleischers
Det postdigitala manifestet. Men jag är mest där för den postdigitala festen, jag är där med Tomas och först är det mycket
Stockholmsnatt, muminvänster, neolitiska liberaler och en och annan gubbhipster.
Men efter att ha fått in ett första glas vin, står jag där och börjar se lite misspeppad ut. Vi missade förfesten på grund av försenad middag och felberäknade transporter, jag skulle liksom ha velat sitta ner och presenteras och säga ja och precis, men allt är som en enda lång ringdans och när jag påtalat och beklagat detta säger min käre vän Tomas vargleende
"Nobody puts Gaby in the corner". Den som har gjort det är jag själv. Jag hade just bestämt att det räckte med att stå vid en vägg och se snygg ut, kanske lite svårtillgänglig. Kanske var det klokt inte att rycka tag i någon och
"Det är ju jag, det vet du ju, och du är ju du, jag har ju kommenterat på din blogg, du skrev ju så bra, du vet det där" Varför försöka uttrycka något intellektuellt här, när man gör det så mycket bättre på nätet? Jag är i vanliga fall väldigt spirituell också in the flesh, men i det öronbedövande ljudet eller ute i blåsten... Nej, det räckte det med att stå vid väggen och vara helt säker på att de där tjejerna i kassan, de flörtar med mig i alla fall. Jag är snygg. Ja, och när jag tänker så går Tomas efter mer vin och öl och drinkar och så kommer Gustav och berömmer mig för
vad jag skrev om Hägglund och därmed, ja där har vi kvällens vändpunkt. Peppen ökar och så vänder jag mig till det som så många gånger förr räddat min kväll, min natt, mitt hela lycka - jomenvisst - dansgolvet.
Jag gillade faktist båda livebanden men det är den leende
Kornél Kovács som sätter glädjen i brand, jag faktiskt inte dansat till hans set tidigare och jag räknar inte bpm men bloggdisco kallar jag det och det är lika härligt lekfullt som vi vill ha det i Malmö också och sen det blir balkanhouse! Och så är det, vi dansar lyckliga tills lamporna tänds och vakterna bryskt föser ut oss och hela mässan är ju ett dansgolv, fika får vi göra någon annan gång och smarta det är vi online och ja, vi ses på internet.
Etiketter: Klubb
Inte bara lebeman
Garda
Eftermiddagssolen slänger en gyllene mantel i Gardasjöns vatten. Här sitter jag på strandpromenaden, med de gröna bergssluttningarna framför mig, trötta kypare i slutet av säsongen omkring mig och vattnets och trädens doft i näsan. Italien. Jag känner mig lite som en Axess-redaktör, när jag sitter här i lugnet på andra sidan Alperna och läppjar på en krämig espresso. Det sista är väl mer Neo? Strunt i det. Jag är inte här i karriären. Inte heller på semester.
”En grand tour i veckan” sa Nils på telefon, och så är det i det här jobbet. Precis som förra sommaren har jag ett extraknäck som tågvärd, jag åker med charterturister ner till Italien och hem igen. Det är ett bra jobb: fikaraster vid Canal Grande, en och annan ledig dag med slovenska vänner inom räckhåll, möjligheter att snyltläsa Süddeutsche Zeitung och en hel del tid att plöja romaner och livsstilsmagasin. Sedan känns det bra att göra sitt till att konvertera flygresenärer till tågresenärer, arbeta för saken i det lilla.
Icke desto mindre är det ett jobb, ett sådant man inte längre ska behöva när man är home safe i karriären. Men det är inte jag. I den här branschen får man ofta leva snålt, leva på annat, leva på andra. Ett tag, ett ospecificerat långt tag. Även etablerade frilansar (som sådan räknar jag mig ännu inte) saknar tryggheter som många anställda tar för givna. Det är strongt att berätta om sådant, det är att kliva över en linje och bidra till lite mer verklighet i samtalet. Vi behöver sanna erfarenheter, och inte tänka så mycket på att någon kan säga ”spik i foten!?”.
Jag älskar dyka upp i en till synes slumpmässigt vald centraleuropeisk metropol, men det finns ju ett maskineri bakom, som jag inte alltid vill dölja. Ibland vaknar jag ångestriden, senast i måndags, och undrar vad det är för galenskap jag håller på med. Ekonomiskt vansinne. Men det är ett val, och någon ska göra det här med. Och det går ändå framåt.
Det här med att ta av masken är rätt skönt, också i andra sammanhang. Alltså, postironi låter ju så väldigt trist men The 90s – ett försvarstal var väl ändå rätt kul – och ja, skönt? Och Nöjesguiden, som ju var tidningen vi älskade att hata och som verkade älska att hata oss, är inte längre vad den var. Nu när Margret tog bladet från munnen i lyxhustrudebatten blev det den allra sista spiken i det långa nittiotalets kista. Obama, Schyffert och Margret avskaffade det, kan man säga. För bara något år sedan hade man tänkt: ”Det kanske är ironi – bäst att avvakta.” Som med Schulmans omvändelse. De verklighetsdebatter som förs nu är så påklistrat overkliga att vi inte behöver, inte vill, ironisera mera. Antar jag.
Så, jag är inte bara lebeman, lebeperson, som festar på och skördar segrar, jag drar mig fram i någon form av social verklighet av ekonomi, strukturer och individer. Lever myten, så gott det går, och fejkar det tills jag mejkar det, för hur skulle man annars göra? Det finns ju inga genvägar till det perfekta ljudet.
Nu har solen gått ner i diset, lyktorna tänds och fåglarna lever rövare i trädet här ovan. Det ser ut som en lönn, fast den har typ kastanjer. Dags att vika ihop den lånade netbooken, gå tillbaka till hotellet, finputsa texten, och sedan gå till internetkaféet, klistra in med länkar och publicera. Sen ta en pizza på Jolly.
Vi som aldrig sa svenne (men ofta tänkte det)
Tåget till Berlin avgår från München Hbf på slaget 15.20. Jag messar glatt till Rasmus om preussisk tidshållning, "Kan man annat än älska Tyskland?". Han svarar: "Nej, klart man måste. Hemma kulturkrig efter ny
DN-debatt om vanlighet av Hägglund, ta en titt på Facebook så ser du ..."
Tänker, och svarar: "Var inte allt sagt?".
Jag funderade över utspelen i somras. I korthet: Det finns klyftor i samhället, ja. Socioekonomiskt, även när det gäller mentalitet. Men Hägglund vill rita kartan så att den passar hans politiska mål. Det kommer inte att fungera, för vanlighet i Västra hamnen är helt uppenbart inte detsamma som vanlighet i Rosengård. Bland annat.
Hägglunds och den tidigare moderate konservative ledarskribenten Fredrik Haages projekt handlar om att försöka fördjupa andra konfliktlinjer än de ekonomiska: Drömmen om den konservativa arbetaren hägrar, och här ser man förstås med avund på Amerika och Storbritannien. I Fokus jämför man med tidigare fenomen som Junilistan och pekar man på hur
Kd jagar antietablissemangets kraft. Ser man sedan hela det politiska spelet uppifrån och lite mer cyniskt, så är det väl en och annan på båda sidor av mitten som pustar ut nu när Göran valt vapen: Det blir nog inga Sverigedemokrater i riksdagen den här gången heller.
Sedan lyssnar jag på "The more you ignore me, the closer I get" och tänker på att det är ju så, Kristdemokraterna håller på att halka ur riksdagen och måste hitta på något nytt, det här är en ganska så desperat politisk chansning. Hägglund verkade faktiskt trivas bättre med att harva mysig mittenpolitik. Men det finns det uppenbarligen andra som gör bättre.
Väl hemma läser jag artikeln och hör debatten i Studio ett. Och det har det skrivits en rad läsvärda texter, av till exempel
Elin,
Agnes (med jämförelse av bokstavsvänsterns bruk av "vanligt folk") och
PO Enquist. Det finns kanske inte så mycket att tillägga.
Men på tåget har jag läst jag Vi som aldrig sa hora, till slut. Ronnie Sandahls debutroman från 2007, som hårdmarknadsfördes med citat från huvudpersonen Hannes. Ofta antogs nog att Sandahl själv, som sin romangestalt, tänkte sig en förhandsrätt till sin utvalda dam, bara för att han var en mjuk och fin kille som inte sa hora. När boken naturligtvis tar den här självupplevda utvaldheten under lupp och plockar sönder den i småbitar.
Bokens teman om "rätten till kärlek" och madonne-/hordifferentiering är nog så intressanta i sig, men romanen blir också intressant när vi då pratar om "vanlighet". Om en, låt vara självutnämnd och drömd, elit mot - tja, verklighetens folk.
En hel ungdom ägnade han att hata dem. Hockeykillarna med Peak Performance-skjortor och vägvinnande idioti. De söta flickorna i H&M-toppar och deras sätt att gå förbi som om han inte fanns.
En armé av idioter dömda att för all framtid citera 'Veiron i ottan'-sketcher ur 'Nile City' med illa imiterad göteborgsdialekt på grillfester och kräftskivor.
En samling människor människor som antagligen hade stavat Morrissey med ett 's' om de bara vetat vem han var.
Mix Megapols målgrupp, glatt ovetande om allt.
Det fanns en tid då Hannes definierade sin personlighet utifrån vilka han inte tillhörde.
Då idealiserade han sitt utanförskap till oigenkännlighet. Framtiden fanns inom räckhåll. Knappt fyra timmar bort med tåget. Han var övertygad om att han en dag skulle kliva av tåget som en segrare.
Den västgötska asfalten skulle smälta under hans fötter.
(s. 99)
Det finns nog en hel del av dem - oss - som antingen "lever av att retas" (
Hägglund i Studio ett, 18/9), eller önskar att vi gjorde det, som känner igen det här.
När romanen utspelar sig har Hannes återvänt till småstaden efter ett första, misslyckat utbrytningsförsök. Men man kan mycket väl tänka sig att han trots motgångarna en dag blir författare och krönikör "med tillgång till megafonerna", som Hägglund skulle ha sagt. Hursomhelst, romantikern Hannes förstår till sist att även den råe sportkillen Frippe kan älska.
Jag
har varit inne på det förr: Hur länge är det OK att hata de där hockeykillarna (läs: arbetarklassmännen, de vanliga, etc.)? Så kort tid som möjligt, är naturligtvis svaret. När ska man vända sig utåt, till dom andra? När det går, så fort man är redo. Visst är det skönt med ett eget rum. Visst är det härligt, tycker jag med, att hemma framför datorn med muminmuggen i högsta hugg frustande twittra karriärboostande och jagstärkande med finaste redaktörn och darling barndomsvännen. Starta facebookgrupper som förändrar världen. Ja, det
är en bra start. Det
är fantastiska redskap. Men vi måste kanske börja knacka dörr. Tänk bara:
"Snart är det val, och en del politiker tycker inte att man är verklig om man..."En annan bok med i resväskan är antologin
Könskrig (2007), som förtjänas att läsas och läsas om, och jag hade kvar några texter. I Johanna Koljonens text "Shoppingprinsessornas fornhistoria" berättar hon anekdoten om den finländske pojken som i ett brev till president Tarja Halonen skriver om hur han blev utskrattad på lekis när han sagt att han ville bli president, efter som alla vet att presidenten måste vara kvinna. Och Koljonen kommer fram till att (men varnar också för historielöshet) "många av våra problem kommer faktiskt att lösa sig själva." (s. 190f) Jag tror att det är sant och att det bär på ett slags optimism, en klarsyn och självskattning man måste ha. Det finns ett förakt för det vanliga som bygger på osäkerhet om det egna värdet och den egna styrkan. Som handlar om att klamra sig fast vid vad som ändå skiljer en från massan. Och förutom då en insikt om att utvecklingen ändå verkar gå framåt, så kan det där jagstärkande berömmet och äkta lovebombandet på Twitter och bloggar också hjälpa en att sist och slutligen slippa förakta någon för att själv framstå som bättre.
När jag då kommer hem till Malmö och vandrar ner för Kaptensgatan läser jag Kvällspostens löp: "Lyxhustrun ANNA ANKA vill bli politiker. Välkomnas av KD". Det är en annan historia, men visar väl också på svårigheten att genomföra en välregisserad politisk makeover utan att någon lägger sig i. Nu är jag alltså hemma på vanliga Möllevången. En resa till med helt vanliga semesterfirare ner till Italien återstår, sedan ska jag till den ovanliga kulturelitens mörka hjärta - bokmässan i Göteborg. Vi ses där, darlings!
Andra bloggar om:
politik,
kultur,
kristdemokraterna,
Göran Hägglund,
Ronnie Sandahl,
vanlighet,
konservatismEtiketter: Böcker
Åtgärder inför hösten
Jag har flyttat skrivbordet ungefär en och en halv meter till vänster. Varför kom jag inte på det tidigare? Som ett helt nytt rum. Nu får väggbonaden med "Carpe Diem" som jag broderade i högstadiet en naturlig plats över pappershögarna, och jag behöver inte ens flytta den. Jag kan fortfarande titta ut över Simrishamnsgatans tak, om jag vrider på huvudet några grader. Men jag måste flytta mina bordshögtalare, de står snett nu. Jag lyssnar sedan igår mycket på
Martin J. Thörnkvists
Topp 100 från 00-talet.
Alltså: Man behöver inte så många mentala nya pennskrin, som iPod Touchar eller liknande, för att komma igång till hösten.
Nu ringer Nils på och vi ska laga kålpudding och lägga upp strategin för morgondagens Malmö/Sverige/Europa/värld. Jag har redan förberett diskussionsunderlag, sent igår satt jag och skrev snabbt ner vad som kom för mig, och fick ihop fem brandgula post-it-lappar med nyckelord: "Den positiva uppoffringen", "BYGG NY FÖRSTÅELSE, FÖRMEDLA DEN PÅ ALLMÄNNA ERFARENHETER", "Equality is better for everyone", "ENKELHET i budskapet", och så bäst "Man måste våga säga vad man menar och mena vad man säger",
från Kielos.
Etiketter: Malmö
