Grand Détour

Nyår

Jag arbetade i mellandagarna, och tillbringade fyra nätter på ett litet hotell på Söder i Eskilstuna. Ägaren till det där hotellet berättade, att en dam en gång på femtiotalet ville driva hotell mellan de två fyravåningshusen. Så, då det byggdes en huskropp där, ihop med hyreshusen. Sedan dess har det varit ungkarlshotell en period, sen solarium och nu är det hotell igen. Beatles ska ha bott här 1963. Jag undrar vem som bodde i mitt rum, men alla dokument är borta, så det får jag inte veta.

Det låter fantasieggande, allt det där, och när jag satt där i rummet skickades jag rakt till Staffan Göthe-land, Cervieng-Sverige, så som det visar sig i hans pjäser. Kanske för att jag kom ensam till en köldslagen stad för att tjänstgöra (som i En uppstoppad hund), tog ensam in på ett rum med brunbetsad ytterdörr, tvättställ i hörnet och marmorskiva under det egenartat spetsiga fönstret.

Jag trivdes bra i det där rummet. Det var smakfullt renoverat, hade ny säng, TV. En minibar med en ensam Hwila i. Jag skulle kunna stryka över marmorn, över det betsade träet och bara förnimma. Det är många detaljer som går igen från de där lägenheterna i min barndom, och jag kan använda dem för att minnas lyckliga år. Snäppet från låset, kylan från marmorn mot handen.

Men, minnen är så personliga. När jag tänker på det där tvättstället igen, minns jag mycket vagt någon scen ur Stig Larssons Nyår, jag läste den vid ett svagt tillfälle och blev orolig av den boken, minns jag. Det finns så mycket ångest, så mycket instängdhet och skräck, i det här förflutna svenska landskapet med. Som i de perfekt återskapade sjuttio- och åttiotalsmiljöerna från filmatiseringen av Lasermannen, i skildringen av hur Ausonius gradvis tappar greppet. Som i Din Livsfrukt av Lars Ahlin... som hos fyrtiotalistdiktarna och i all annan gammal svensk nittonhundratalsångest.

Det var inte bättre förr, även om det är lätt att förfalla i sådana tankar. Hos Staffan Göthe handlar det inte om folkhemsnostalgi. Karaktärerna är tecknade med ömhet, men vadar allt som oftast i knädjup ångest. Mellan människorna utspelar sig jantelag, småskurenhet och förtryck. Som publik kan man skratta åt eländet, och kanske låta skrattet fastna i halsen. Humorn blir påtaglig, mer än något som fortfarande kan kallas kärlek, som skymtar fram ibland. Och, pjäserna slutar allt som oftast i en provocerande happy end, och att det blir morgon, igen. En ny dag.

Ömhet och förståelse för det förflutna är nödvändig, men överdriven nostalgi farlig. Nostalgi står också i skottfältet när tidskriften Arena försvaras från Dan Josefssons och Daniel Suhonens generalangrepp i Aftonbladet Kultur igår. Expressens Johan Hilton identifierar angreppet med vänsterradikal nostalgi för ett hegemoniskt förflutet, där man resonerar: "Först krossar vi högern, sedan kan vi eventuellt snacka om hbt-rättigheter och kvinnokamp." Helle Klein hejar på Hilton med ett kort avfärdande av "sektvänster". Idag svarar Arenas chefredaktör Karolina Ramqvist vältaligt och inleder också mycket riktigt med att påpeka det orimliga i att en liten och självständig tidskrift får utstå denna generella och på selektiv läsning grundade kritik - i Nordens största tidning.

Ändå är det synd, för debattens skull, att leden sluts så snabbt på Twitter och bloggar. Men som Josefsson & Suhonen frågar får de svar - med angrepp. Det är synd, för därmed blir det inga svar i sak, ingen diskussion om hur socialdemokratin stått tyst inför och accepterat stora delar av new public management. Man ska lyssna på motståndarens bästa argument, om man vill lära sig något och lära sig skriva bra.

Talet om sektvänster leder oss tillbaka till det instängda Cervieng-Sverige, eller varför inte Ola Magnells sjuttiotal med en hegemonisk vänster som inte hade plats för feminism, för sexuella minoriteter, för miljörörelsen eller någon annan rörelse om den inte inordnade sig under marxismen. (Lyssna på "Min nye magister"!) Nej, de avvikande eller nytänkande hade ingen självklar plats i folkhemmet. Det är inget förlorat paradis vi ska ha tillbaka, och det blir väldigt tydligt också i Göthes pjäser.

Men nu var det 2010. Gårdagens förtrampade perspektiv gör segertåg. Sjuttiotalets strider borde inte vara dagens. Samhället är individualiserat på gott och ont, klassresorna är långt ifrån inställda, men de sker i singelkupé. Vi har det materiellt bättre, färgglada telefoner. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar - också, samtidigt som man med fog kan hävda och hoppas på att mänskligheten över lag och över tid går framåt. Låt oss hålla dessa tankar i huvudet samtidigt.

Många tankar samtidigt blir det också om frihetsrevolutionen. Den som slipper slita sig fördärvad har verkligen en större frihet att forma sitt liv. Att varje individ bedöms för sig gör äran och friheten större när du får den, men du kan inte längre sträcka på dig, jaga bort skam och dålig självkänsla med förklaringen att du hade en dålig start, som så många andra. Nej, nu gäller: Du har haft minst tre generationer på dig att göra klassresa i Sverige, eller förvalta det pund du redan har, så har du inte lyckats, då är det inte the system, it's you! Arbetarklass är ett skällsord, oftast för grovt för att användas. White trash säger man istället om man har någon taktkänsla.

---

För mig skedde årsskiftet så, att när jag hade vikariejobbat fyra morgnar åkte jag dubbeldäckartåg från Cervieng-Sverige till Monocle-Sverige. Till en ombildad lägenhet på Söder i Stockholm, där jag lagade lammfärsbullar till nyårsmiddagen och sen gick vi till nollnolltalsfesten på Södra teatern. Där sprang jag på karaktärer ur min egen sena nollnolltalshistoria, unga kvinnor i blom förstås och jag sa att allt är bara bra med mig.

Sen sjöng Slagsmålsklubben om "Flickvänner med olika riktnummer", och då tänkte jag osökt på bloggen som fick mig att samla mig och resonera intellektuellt igen. Jag köpte en flaska rosébubbel, det fick sammanfatta åren som gick. När jag lämnade stora dansgolvet spelades "This is the year" med Marit Bergman och nere i trappan tog folk med sig lapparna med decenniets bästa låtar. Jag fick med mig "Survivor" och "Blind".

Nu sitter jag här i Malmö på ett nytt kontor, hastigt och lustigt. För mig ser det väl bra ut, det nya året, men det är åt dem som har det skall varda givet, glöm inte det.

Det kommer inte saknas fejder. Det kommer inte att saknas strider, insikter och lives and times.

Uppdatering: Johan Sjölander tar hjälp av Nancy Fraser för att förstå vad fejden handlar om. Läs! (tipstack till Fahd Askander)

Etiketter: Böcker, Malmö, Musik, Stockholm

skrivet av Gabriel @ onsdag, januari 13, 2010 0 kommentar(er)

Show a little faith there's magic in the night

Om Katrine Kielos och Mona Sahlin någon gång kommer att sätta sig i samma regering, föreställer jag mig att de kommer att lyssna på Bruce Springsteen tillsammans för att underlätta teambildningen. Barbro Hedvall påpekar att Springsteen är en stor förebild för socialdemokraternas femtio- och sextiotalister, men Bossen vinner hela tiden nya beundrare. (Vilket förklaras av en av mina käpphästar: Att åttio- och nittiotalets samhällsförändringar inom västvärlden ännu verkar små och obetydliga jämfört med sextio- och sjuttiotalens.)

Bruce förkroppsligar en positiv attityd, som också får bäring på politik. Han får det här med att bara dra iväg i en gammal cheva att inte verka oansvarigt, utan som en livsnödvändighet. Han får "you ain't no beauty, but hey you're allright" att inte låta som en förolämpning, utan som hoppfull ödmjuket inför tillvarons villkor. Det krävs tro, hopp, mod och hård disciplin att att aldrig förfalla till självömkan eller cynism, men belöningen blir att få representera det Odelat Positiva Mansidealet: Springsteen står lite vid sidan av en kanon landsvägsromantiker ack-så-djupsinniga-men-som-inte-går-att leva-med (Kerouac-Guthrie-Dylan-Ulf Lundell) som en helt oneurotisk "warm alpha" som vi inte riktigt har i Sverige utan måste se på med ett avstånd som bara tjänar till att öka mytologiseringen ytterligare. Han är helt enkelt en pragmatisk romantiker, och som sådan oemotståndlig för en socialdemokrat med hjärtat på rätta stället. Han utstrålar folklighet (och patriotism) utan några högerpolitiska konnotationer. Han tilltalar mig på det här sättet också, även om jag aldrig varit någon partikamrat. Hans sånger erbjuder en spegel för efterkrigstidens och i synnerhet eftersextiotalstidens everyman, på båda sidorna av Atlanten.

När Debasers Malmö-succé (och stockholmarna får en repris ikväll) En afton med... hyllar Bruce Springsteen med husband och gästartister är det väl repeterat, professionellt och... säkert! Annika Norlin (Hello Saferide, Säkert!) står för kvällens höjdpunkt, den känsligt lågmälda nytolkningen av "Glory Days" med ukulele. Hon kommer senare tillbaka med en mer trogen version av "Dancing in the Dark". Eagle-Eye Cherry levererar "The Ghost of Tom Joad" och "Atlantic City". Silverbullits Simon Ohlsson står för kvällens mer introverta och ljudväggsmullrande inslag, och Lowoods Therese Johansson för sång och telecaster i "Brilliant Disguise" och "Downbound Train". Kvällens hemliga gäst - Jill Johnsson - säger någon gång för mycket att hon egentligen inget vet om Springsteen, det hade hon inte behövt, vi hade trott på henne ikväll ändå med en "No Surrender" bara lite gungigare än vanligt och avslutande "Born to Run".

Före spelningen visas i vanlig ordning film, här en dokumentär om hur Born to Run-albumet tog form. Hur bandet omsorgsfullt klippte albumet och repade turnén och ansåg sig färdiga först i samma stund som det var dags att backa in sig i bussen till första spelningen. När Bruce rullar in i Freehold till tonerna av Thunder Road-pianot... "This was the place I was running from" minns jag förra vårens road trip... även om frågorna och slutsatserna är allmänna. Bruce berättar om hur Born to run mejslade ut de frågeställningar han senare kom att arbeta med under resten av sitt yrkesliv: "What do you do when dreams come true? What do you do when they don't? Is love real? Born to Run was the album where I left behind my adolescent definitions of love and freedom. It was the dividing line."

Alla har sina minnen: När Stephen Simmonds (med Kleerup på trummor) leder oss genom "Because the night" är jag både i regelboken till Vampire: The Masquerade och på lågstadieålderns trasmatta, där Keels version ljöd från en bandare som bara fick spela hårdrock. Musik som får följa med genom livet blir en avbild av verkligheten, som i varje ny ålder visar nya drag.


Not: Ny chans att se showen ikväll i Stockholm alltså. Nästa hyllning i serien blir "En afton med Morrissey", lagom till 50-årsdagen, och gästas av bland andra El Perro del Mar och Magnus Carlsson från Weeping Willows.

Andra bloggar om: kultur, musik, bruce springsteen, malmö, debaser

Etiketter: Klubb, Konserter, Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ torsdag, januari 29, 2009 4 kommentar(er)

Gammal blogg

(Fritt efter Maggio/Linnros.)

Ingenting, ingenting att uppdatera idag,
de som läser drar

Trettioett, bor i andra hand och har inget kul, borde logga ut.
Stackars mig (stackars mig) ingen bryr sig om gamla jag.
Jag vill se nån kommentera mig
så i morrn skrivs en bättre dag
ohh

Refr:
Som i en gammal blogg (gammal blogg)
som sparas i min läsare
vill läsa samma blogg (samma blogg)
där allt blir bra som stoff

Lördag kväll, stirrar ensam på en statistiklogg
jag minns samma blogg
ingen där
lägger fyra kommentarer i rad, ingen gör mig glad
stackars mig (stackars mig) för ingen bryr sig om gamla jag
orkar inte längre vänta på (stackars mig)
att imorrn skrivs en bättre dag

(Refr.)

Det är bara information, information, information jämt
oh ohhh
jag skriver ingenting i flera dar
flummar, somnar om och vaknar medan andra lägger ut

Det är bara information, information, information jämt jämt
oh ohhh

Som i en gammal blogg där allt blir bra, där allt oooh
Jag ser en gammal blogg (gammal blogg) jag laddar i min läsare
det är bara samma blogg, oh (samma blogg) där allt blir bra som stoff
ooh

(gammal blogg)
som sparas i min läsare
det är bara samma blogg (samma blogg)
där allt blir bra
där allt blir bra som stoff
ohh


---

Det här är blott och bart en litterär konstruktion, givetvis... och man känner sig sällan så älskad som när man får 30+ lyckönskningar på födelsedagen. Men, för den stund man ändå vill se bakåt: Av alla gamla preskriberade romanser, skandaler, lifes and times finns ganska många, faktiskt, kvar. Se era egna och andras gamla bloggeskapader på Internet Archive Wayback Machine. Tack Nils för tipset.

Etiketter: Musik

skrivet av Gabriel @ måndag, januari 26, 2009 0 kommentar(er)

Kalmar och klassfördomarna del 1

Så har jag också kommit hem till julen! Jag är i Kalmar efter en liten vända till Blekinge och vänner med hus och barn. Kalmar har allt en residensstad ska ha, nu även konstmuseum och allsvenska mästare. Och populära bloggare. Men mer om det lite senare; det handlar inte om Kalmar egentligen utan mest om Sverige. Först en tillbakablick, till 2004.

Minns ni Raymond & Maria? Väna sångerskor med allvarliga stenansikten, backade av anonyma gitarrmän, som besjöng uppbrottet från den stela svennetillvaron, hetsade mot temafester, radhus och busshållplatser och möjligen artikulerade vaga drömmar om vinglas på parisiska kaféer i låtar som "Ingen vill veta var du köpt din tröja" och uppföljaren "Nej". De var med på Allsång på Skansen och spelades väldigt mycket på radio. Men åtminstone jag tyckte det var något konstigt med de där allvarsminerna. Det visade sig vara det att texterna skrevs av reklamaren bakom Ica-filmerna, och namnet var hämtat från en parklubb i huvudstaden. För mig framstod allt bara som cynisk reklambyråstorytelling i syfte att casha in på förvirrad bortlängtan. Typiskt projicerbart reklamigt står det också idag en brasklapp på deras myspace: "We believe that it is right to say that everything is wrong. When you realized that you can start to change things."Nej, detta gillar jag definitivt inte; man tafsar inte på viktiga saker som bortlängtan och motstånd mot det småborgerliga.

Om de var "äkta" eller inte är i och för sig inte det viktiga här. Det räcker med att titta på texterna: Vad betyder "Nej, jag jag säger nej, jag kommer aldrig aldrig tillbaks..."? Var det verkligen "att det enda sättet att uttrycka sig själv är genom vad man väljer att konsumera" de rackade ner på? Eller blev det snarare människors sökande efter lyckan på hemmaplan? Det troskyldiga i en ung samborelation? ("Du kan låtsas vara min man / Vi kan va allt för varann") Förmågan att ha roligt, i förlängningen ett värdefullt liv, utan storstadens utbud? ("De som stannat kvar har bara treans dokusåpa kvar / och stadshotell med dans / där ingen har nån chans", "Livet är för kort för temafest med frågesport")?

Samma år som "Nej" och "Ingen vill veta..." hårdroterades släppte en annan liten popgrupp, Peggy Lejonhjärta, låten AB Stockholmshem, utan tillnärmelsevis samma genomslag (eller cashflow). I förgrunden står sådana jag kallat skogslänshipsters och karaktäriserat som bortflyttarna som hankar sig fram på CSN och påhugg i stora staden i väntan på det kreativa genombrottet (manliga), eller skärper till sig och tar examen och får projektledarjobb (kvinnliga), men till dags dato inte kommit över den komplexfyllda relationen till sin lantliga bakgrund och det liv som levs där. AB Stockholmshem:

Vi flydde byarna för stan
Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat
Bland Stockholms andra landsortsbarn
Vimlar vi på Krogen-utan-stereoapparat

Skrattar vi åt dom som stannat hemma
Som tar hand om våra gamla
Vi borde skämmas
[...]
Vi tar ett tåg hem över jul
Runt granen viskas det om dialekt och attityd

[---]

Vi pratar pop och politik
Skivomslag och valpaket till latte på kredit
Och mitt i nån perfekt debatt om krogtrafik
Har man plötsligt glömt varför man en gång flyttade hit

Ja, varför vi en gång flyttade, det var kanske för att undkomma landet, bland annat fördomar och prat. Men en dag känner man sig kanske någorlunda trygg i sin nya identitet, och inser bland förhoppningsvis mycket annat att någon måste ta hand om de gamla. Återstår ändå ett horn i sidan till landet? Varför?

"AB Stockholmshem" står sig som en unikt insiktsfull och vemodigt vacker poplåt i svensk musikhistoria, jag rörs i min romantikersjäl, och blir nästan tårögd när diktarjaget lovar att en dag komma hem till sin barndomskärlek som stannat kvar på byn.

Och varför skulle jag idag raljera över kepskillarna? Fara ut mot tacokvällar, fredagsmys, prioriterandet av villa på landet? Om man ska raljera över småstaden, är det väl när man går på gymnasiet och måste bo där och håller på att ta sats för sitt uppbrott man ska göra det. Som i den numera utflyttade kalmartjejen Matilda Källéns sista-året-på-gymnasiet-blogg på Barometern. Johan Kindblom i Raymond & Maria var definitivt för gammal.

Kalmar har Kalmar FF och sin lokaltidning Barometern och den har sina fotbollsrelaterade profiler, varav vissa gått vidare till riksplanet. En av dem, Malin Wollin, bloggar och skriver krönikor om sitt liv som fotbollsfru, om hur hon längtat efter tvättmaskiner när andra ville festa och hur hon låter sig nöjas med att ta hand om sin bebis när spelaren-sambon festar med Zlatan på fotbollsgalan. För min del säger jag: låt Fotbollsfrun glädjas åt sitt kedjehus och sin tvättmaskin (om de är klimatampassade) om hon nu gillar det, erkänn lyckan som faktiskt kan finnas i att ha en familj, men bemöt dumma sakpåståenden. Pikar mot människor som vill något annat med sina liv. Varje spår av missunsamhet mot den som valt en annan bana och vunnit något på det. Exploaterandet av fördomar.

I sin senaste aftonbladskrönika skriver Malin Wollin till exempel att hon inte fattar varför kulturvetare ska ha studiemedel, men inte hudterapeuter. Jag undrar om hon har något emot kulturvetare egentligen, man skriver så där för att få trafik, som Alex Schulman. Man hetsar mot något ens läsare ogillar. Man drar in pengar på klassfördomar. Men, jag säger eder, det här annonsintäktsgenererande klasshatet från varsitt håll will lead us nowhere but socialt sönderfall.

Jag har funderat över detta länge, och trodde att mina finmaskiga klass/stad-land-diskussioner hade intresse bara för mig. Det har känts laddat att ta upp. Som Anneli Jordahl skriver i förordet till Klass - Är du fin nog? (2003): "Klasskillnader väcker avund och irritation (...) [H]ög som låg blir obekväma och irriterade".

Men det är ett mycket aktuellt ämne, inte minns med tanke på frågan om hur det här landet ska styras och av vilka. Varför ogillas sjöbefälsdottern Tiina i stugorna men inte konsultsonen Fredrik? (Om det nu är så.) Varför gillar fler och fler Jimmie från Blekinge? (Om det nu är så.)

Följ dina drömmar till månen eller gräv där du står. Sätt familjen främst eller som en hägring långt bortom de rökiga klubbarna, det politiska, konstnärliga, professionella genombrottet eller whatever. Men hata inte dem i parallellklassen, vi behöver ju varandra. Rooted cosmopolitanism is possible, min vän...

Andra bloggar (även på intressant.se) om: kultur, politik, kalmar, raymond & maria, peggy lejonhjärta, AB Stockholmshem, klass, stad, landsbygd, Malin Wollin, fotbollsfrun, fördomar, klasshat

Etiketter: Kalmar, Musik

skrivet av Gabriel @ måndag, december 22, 2008 4 kommentar(er)

Istället för en vanlig tisdag

Etiketter: Klubb, Konserter, Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ onsdag, december 10, 2008 0 kommentar(er)

Be Thankful For What You've Got

"And what are you being thankful for today?" frågar min amerikanske arbetsgivare. Thanksgiving firas officiellt fjärde torsdagen i november, men vi har redan börjat så smått. Jag svarar raskt: Att jag är glad och frisk - och får jobba på en sådan fantastisk restaurang...

Jag tror att vi skulle må bra av en sådan högtid även i Sverige, jag vill minnas att man brukar bära fram skörd i kyrkorna vid något tillfälle, men det går ändå inte att jämföra. Det är förstås en större filosofisk fråga, om man vill göra det till en sådan: Varför fokusera på sin tacksamhet i en värld som denna? Ett kort, pragmatiskt svar: Antagligen därför att det är bra för en själv, och för samhället.

Dessutom, on a side note: Det här med att vara kaxig tenderar att överbetonas, i allt från platsmarknadsföring till... ja, framgångscoachning av det enklare slaget. En quick fix. Kaxighet behärskar vart och vartannat förskolebarn. Att vara sant tacksam... (nej, inte tacksam som i "glad, kåt och tacksam") kräver styrka. Mognad. Coool. Tacksamhet och strävsamhet är två sidor av samma mynt, ett relä att behärska kontrollen över.

Anyway... Jag är tacksam inte bara för att jag får vara glad och frisk, ha människor som tycker om mig etc, utan också, till exempel, för att det finns en massa bra musik i Malmö:


Ron Sexsmith, KB tisdag 18/11

Den rufsige nallebjörnen sägs ofta gillas av Paul McCartney. Han har en röst lik, men större än, Paul McCartneys. Och så sorgsna texter. Men på scen är han moget säker och till synes evigt ung, levererar låtar från nya Exit Strategy Soul samt klassiker som "Just my heart talkin'" från Blue Boy. Det är magiskt live. Steve Forbert supportar, Ron kommer ut och gör några låtar med honom också, liksom utanför sin konsert, lite odramatiskt. Publiken är andaktsfull, mest trettionånting-rockherrar och lite par. Jag undrar var de många kvinnliga fansen från genombrottet är, men de har väl gått vidare, och så är det ju tisdag. Jag tackar TG som drog med mig till denna konsert, och DJ Brun som fick iväg mig till...


Hercules and Love Affair, Babel onsdag 19/11

Hercules stod för vårens bloggdiscohit "Blind" med Antony Hegarty på sång. Den får vi höra också, utan Antony visserligen men armarna är i luften. Mitt i alla effekter får åttamannaakten ett fett och livligt sound, en glad överraskning. Man har väl blivit remixskadad. Slagverkaren håller igång discodunket live and manual, det är kraft i det benet... Och det blir fokus på funksidan med häftig horn section. Det är inte så mycket folk, oväntat nog, det är the yupster crowd, de som tagit examen och fått jobb, men inte klippt sig. Här träffar man gamla hjältar och kärleksaffärer, samt en del fotografer (som till slut börjar fotografera varandra). Man jobbar dagen efter. Härlig, kort och intensiv kväll, när turnébussen tar fart står jag och Brun kvar bland de sista eftersläntrarna och vinkar farväl.

I skrivande stund har det hunnit bli No Music Day. Läs prisbelönte Fredrik Strage som tecknar bakgrunden i DN. Eller lyssna (via Speechification) på en entimmesspecial på ljudkonststationen Resonance FM. Rätt snabbt beslutar jag att inte praktisera, men det är intressant ändå. Jag får uppvärdera musiken genom att ägna varje låt en tacksamhens tanke istället. Och gå på fler konserter.

Andra bloggar om: kultur, musik, konsert, ron sexsmith, hercules and love affair, malmö, kb, babel, no music day

Etiketter: Konserter, Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ fredag, november 21, 2008 0 kommentar(er)

Don't pop your cork (for any guy you see)

Malmö

Solen har gått ner över en vacker höstdag, ännu en svart måndag. Vad ska man mer säga om krisen? I don't want to add to the speculation. Och det är inte direkt något jag kan göra, is it? Jag arbetar och betalar skatt, tro det eller ej. Vad man kan konstatera är att det inte kommer oväntat. Vad man också kan konstatera är att det inte riktigt satt sig i skinnet än. Det är... som vanligt. Ikväll, till exempel: Jag var på vardagslyx i Sofielund. Barbershopkörkonsert med Limelight Chorus, med hittar som "Big Spender", "Puttin' on the Ritz" (där tänker jag alltid på After Shaves "De fyra klädesplaggen") och "Var ska vi sova i natt". Före föreställningen hänger jag i den mysbelysta studieförbundsfoajén, jag pillar på mobilen och bakom mig står några femtioåriga män, "GPS" och "fairway" är ord jag snappar upp. "GPS är faktiskt en mycket bra uppfinning". The phoney crisis, so far.

Det är väl inte så mycket att orda om, som nya chefen för arbetsförmedlingen i Malmö säger i en intervju i Sydsvenskan: Allt tal om varsel kan bli en självuppfyllande profetia. Rubriken på C-delens etta är fin: "Långkonjunkturen kommer förmodligen att kännas mindre i Malmö".

Istället ska jag säga detta: OK, backa tillbaka till förra året igen då: Som sagt, vi väntade oss detta och vi väntar redan på fortsättningen, alla framsteg som vi nu irriterat får vänta lite längre på, ("alla jag känner är journalister eller i offentlig tjänst"), men det ändrar inte planen.

Ni, vi, finns här. Hela yupsterkadrar, legioner av uppgraderade, ansvarsmedvetna söderbönor och skogslänshipsters som mitt i smånjutningarna, nostalgiklubbandet, jobbar-ihjäl-mej-men-det-är-ju-bara-en-projektanställning-härdandet, efter slackeråterfallen, kvartlivskriserna, de innehållslösa relationerna eller den innehållslösa bristen på dem, det SATC-emulerande bloggandet, depressionerna, karriärsomdefinieringarna och examina, som efter och mitt i allt detta, kämpar för klimatet, en annan möjlig värld, rättvisemärkt öl och porr, den goda journalistiken, nyurbanismen, och/eller godhetens seger samt obligatoriskt endagsseminarium i genusvetenskap åt alla (and Justice for all).

The 7os/80s children. My generation. Spend some time with me.

Etiketter: Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ måndag, oktober 06, 2008 0 kommentar(er)

Två shower: SoKo och Sirqus Alfon

Ack, ljuva sommarmalmö... detta hann jag med innan jag kastade mig ut på järnvägen igen...


SoKo (fredag 15/8)

Kanske fick Björk och Jonathan Richman ett hemligt barn för tjugoett år sedan, som gömdes hos familjen Sokolinski i Bordeaux? SoKo sjunger med viskningar och skrik och allt däremellan och har en varitémässigt scenframträdande som kommer alldeles till sin rätt i ett cirkustält. Köerna ringlar långa utanför även efter att spelningen har börjat. SoKo har en stor publik i Malmö sedan förra årets spelning på Debaser, och lär vara ännu större i Danmark.

SoKo själv spelar omväxlande Casio-keyboard (på bl.a. "I think I'm pregnant"), gitarr, trumset och ukulele, med kompkille. Texterna är raka om vardagens viktigheter, och det finns en innerlighet av krassa och ärliga konstateranden, som påminner mig om Britta Perssons, någon gång skört men raskt glatt, fräckt och bara... wooo, det brister ut i glädje och show. Mot slutet får allt fler gå in och sätta sig framför scenen, (till vakterna, som inte gillar detta: "they help me to sing better") Och kärleken "to my scandinavian tour" i "I will never love you more" är fortfarande ömsesidig.

Sirqus Alfon (fredag 15/8)

Efter SoKo är det dags för riktig show i nytolkad varitétradition: Sirqus Alfon med föreställningen Eurotrash, "old-school slapstick in a new-rave context". Fyra bandmedlemmar i neon, spandex, günthermustasch och Ulf Larsson-dreads (uppenbart för den som ser det) tar oss med till en galet uppgraderad version av det tidiga nittiotalets eurodance-epok. Den dag Discogympa bokar liveakter är detta önskebokningen framför andra... En extra absurd feature blir när vakterna omedelbart förhindrar minsta ansats till dans, vilket får större delen av publiken att stävja sina naturliga impulser. Ett par killar reser sig upp och dansar, bara för att blixtsnabbt sätta sig igen. Commedia del arte. Till extranumren blir trycket för stort, kontraorder kommer och tokdansen går till "No Limit", utan incidenter.

Gemensamt för de här två spelningarna är show, eller performance kanske. Det senare har de gemensamt, men inte mycket annat, med The Last Poets som jag får återkomma till, de framträdde natten därpå. Sen alltså, bort från Malmö, neråt kontinenten igen. Jag sitter nu i Villach, Österrike och samlar mig lite för ännu en hemfärd med tvättbyte.

Etiketter: Konserter, Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ söndag, augusti 24, 2008 0 kommentar(er)

Spökstad

"Har du det bra i Kentish Town?" frågar Nils. Ja, visst har jag det. När jag inte är på radion så läser jag, senast nu På resa med Herodotos av Kapuściński. En rewrite av den gamle grekens världshistoria, interfolierat med den unge korrespondentens första möten med Indien, Kina och Afrika. I Persiens och Hellas konflikt säger han sig söka själva ursprunget till klyftan mellan öst och väst, men det kommer att handla mer om Herodotos lärdomar om maktens mekanismer och om metoderna hos författaren till "det första stora reportaget i världslitteraturen". Och om vad som driver en människa ut i världen.

Jag har till slut fått tag i ett eget rum, ett tomt, vitt rum i ett sekelskifteshus, med parkettgolv och gammal kakelugn. Det påminner mig om min gamla lägenhet i Warszawa. Kvarteren som omger mitt hörn heter Vampyren och Vildsvinet. När jag kom hit för tre veckor sedan hade jag aldrig varit i Eskilstuna, men jag är hemma i Trocadero-land, spökstäder, sedan långliga tider.

Jag ser både svartklädda kentare och så kallade vanliga människor, uppfyllda av förväntan, vandra längs stadens gator. Ikväll möter Kent hemmapubliken, och de bitterljuva sångerna om rötterna och drömmen drar till sig både dem som beslutat sig för att en gång fly och dem som stannar kvar.


Andra bloggar om kultur, böcker, kapuscinski, herodotos, eskilstuna, kent, spökstad

Etiketter: Böcker, Musik

skrivet av Gabriel @ lördag, juli 12, 2008 0 kommentar(er)

Balkan on my mind

Till mina kära vänner som ska ut och åka Balkan runt i sommar. Några hållpunkter, länkar och tips från mina resor (och ännu fler från de resor jag inte gjort):

Exit Festival. Novi Sad, Serbien 10-13/7 2008
Stor festival av europeisk typ, med en social agenda i botten. I år bland många andra med Gogol Bordello, The Hives, Kruder & Dorfmeister, Manu Chao, M.I.A., Ministry, N.E.R.D., Paul Weller, Primal Scream, Sex Pistols, Soulwax och Sven Väth. Björk kommer dock inte, efter sin Kosovo-dedikation av "Declare independence". Och jag jobbar, så jag kan inte.

Guča Balkan Brass Festival 6-10/8
Nej, jag kommer inte hit i år heller, det är mycket tragiskt, det är ju balkanmusikens mecka. Alla är där, uppenbarligen. Ni får berätta. För den som lyckas ta sig hit är själva inträdet gratis, så när som på Goran Bregovic-konserten.

Sarajevo Film Festival 15-23/8 2008
Höjdpunkten för en besökare i Sarajevo, tyckte en kvinna jag liftade med. Men gissa vad, jag missade även denna internationella filmfestival som i år hålls för fjortonde gången.

Medana Poesi- och vindagar 26-30/8 2008
Känd för sina rikliga mängder av både vin och poesi och för den gästfrihet med vilken de slovenska poeterna hälsar sina besökare. Poeter framträder med och utan översättare på ett flertal språk, och vinet talar för sig själv. Ska jag någonstans i år så blir det hit.

Men jag har dock tagit mig igenom två balkanresor, så jag råder er: Bada i Adriatiska havet (exempelvis vid Korčula eller Sutomore), i Svarta Havet i Vama Veche eller Shabla. Missa inte Sarajevo. Festa i Belgrad, Tirana, Sofia och i Ljubljanas Metelkova. Bergsvandra i Bulgarien, stanna möjligen i Veliki Tarnovo, eller i något bergshotell längre västerut. Skåda fågellivet i Donaus delta, och ta lite extra tid för att ta er igenom till Ukraina via Moldavien...

Och skriv hem om det...



Andra bloggar om kultur, resor, musik, film, balkan, sarajevo, serbien, poesi, vin

Etiketter: Böcker, Film, Klubb, Konserter, Musik

skrivet av Gabriel @ onsdag, juli 02, 2008 0 kommentar(er)

In and out of Montreal

I Montréal blir det klart: Det spontana upptäckandet kräver sitt förarbete. Ända sedan nittiotalets Prag- och Budapestresor har jag haft med mig utskrifter i en diskret mapp (kallad "krismappen"), en shortlist, några bra ställen helt enkelt. Från källor som verkar initierade. Detta bör kompletteras med råd från människor man träffar första kvällen och den lokala nöjesgratistidningens kalendarium. Om man använder reseguider bör de vara producerade på orten, då kan även nattlivet vara korrekt återgivet. Lonely Planet är bra för övernattningar men tycks alltid leda danssugna till något gigantiskt bunkerkomplex vars musik eller klientel inte alls är lika spännande som arkitekturen.

Montéal ska ju vara en musikstad av rang (även om indiegruppen Of Montreal inte kommer härifrån utan från Athens, Georgia) men jag har alltså inte ens ägnat en halvtimme åt att fundera över var man bör tillbringa kvällen. Första kvällen har vi med oss Anna och Kyle som inte heller kan Montréal på ena handens fingar. Vi vandrar upp och ner för Rue St-Denis, men det är något annat än de helfranska skyltarna som på något sätt får oss att vandra förbi varenda bra ställe, utan att se det. Till sist ger vi upp och slår oss ner på första bästa loungebar, som främst frekventeras av vad enligt Anna kallas ginos, italienskättade män med förkärlek för tajta sportkläder och hårgelé.

Det bestående intrycket av lördagens och söndagens dagspromenader är att det här är ännu en stad, en nation, en stark kultur att utforska, utan att det finns tid till det nu. En plats att återvända till alltså, antingen på resa eller före det i film eller böcker. Det finns mer intressant att säga om språkfrågan. Jag får kanske någongång återvända till det. Men nöjer mig nu med att rapportera om stickers med flaggorna från Kosovo, Tibet och Québec.

Till slut då andra kvällen hittar vi då rätt plats, efter att ha vinkat av Anna och Kyle, och efter att ha gått förbi punkarkooperativet Café Chaos, som jag säkert tittat in på i annat sällskap: Näringsstället med det hoppingivande namnet L'Absinte (1738 Rue St-Denis). För vår del blir det mer lokalt öl, och snart spelar Les Sabots de Denver, trio i folkton, americana, chanson, allt sammansmält i sång, på franska givetvis, gitarrer, fiol, stepsko. (En liveinspelning från just denna kväll finns på deras myspace)

Där i den fuktiga dimman av öl och gråa forntiders omsvepande toner lägger vi bara vagt märke till mannen vid bordet bakom, kraftig i någon form av bikerkläder, med en inbördeskrigskeps i läder. Han dricker absint, han säger något om att man får väl ta vad de rekommenderar en på stället. När bandet plockar ihop och passerar förbi oss på väg ut, nöjda med kvällen, inspelningen och den fåtaliga publiken, sträcker sig mannen fram till en av de spensliga gitarristerna, "Twenty bucks for a song on your guitar", och sträcker fram en sedel. Musikern avvisar vänligt, men bestämt, och mycket elegant, sedeln. Och plockar fram sin gitarr, varsågod.

Mannen fattar andaktsfullt instrumentet, prövar strängarna, känner sig för, men börjar snart spela, och sjunga, Like a rolling stone, All along the watchtower, You've got to hide your love away... och det är bara att sjunga med. Det är alls inget fylleskrål utan, ja, några extranummer och bandets gitarrist gör ett par små försök att tassa efter i de improviserade utsmyckningarna. Sen, efter tre låtar, lämnar mannen tillbaka instrumentet, reser sig och går ensam ut genom dörren.

Andra bloggar om: kultur, musik, konsert, folkrock, quebec, montreal

Etiketter: Konserter, Musik, NYC-Montréal tur och retur

skrivet av Gabriel @ torsdag, maj 22, 2008 0 kommentar(er)

Pulling out to win

Andra bloggar om: politik, kultur, musik, barack obama, bruce springsteen, danny federici, new jersey, new york, macbeth

Etiketter: Musik, NYC-Montréal tur och retur

skrivet av Gabriel @ fredag, april 25, 2008 0 kommentar(er)

Helgtips

Imorgon fredag kan man höra The Shy Lads spela på Bodoni, därefter gå över gatan till Inkonst där The Space Between uppenbarar sig tillsammans med krautrockarna Audionom. Senast (förutom då i rökrummet i lördags) dök TSB upp på Jeriko tillsammans med en DJ som ser ut som Balzac, känd från Mission. Förutom musiken delade de ut flygblad med utdrag ur Göran Palms Indoktrineringen i Sverige.

Vore jag i Warszawa på lördag skulle jag gå på Sorry, Ghettoblaster på Klub 55 i Kulturpalatset när Discobelle mottas av den polska publiken.


Andra bloggar om: musik, klubb, Malmö

Etiketter: Klubb, Malmö, Musik, Warszawa

skrivet av Gabriel @ torsdag, januari 31, 2008 0 kommentar(er)

Vår bästa tid? Är nu.

"Ska du sluta bära cheapisar nu?" frågar TG i telefonen på fredagseftermiddagen. "Hur känns det sista dan som twentysomething?"

Ja, jag råkade fylla på en lördag, den här gången. Trettio. Så det blir stor fest. Ett gäng från Stockholm, ännu fler från Malmö och Lund. Större delen av tiden springer jag runt för att tala med alla, lycklig och lika rastlös som rätt på den där goda berömda platån. Det blir inga storvulna tal eller något sådant. Funderade tidigare på om jag skulle hyrt en spårvagn eller en krog eller... fast då skulle det få bli senare, kanske mot sommaren... men troligen inte alls. Bättre då nu, trumma ihop något enkelt, något lånat, något nytt... hoppborgskaraoke.

Och mitt på kvällen, uppflugen på soffans armstöd, försöker jag leda rödvinsrossliga röster med ett så kraftfullt vibrato jag mäktar... "ej nåågon bortglömd dag, igåår." Ut med armen! Han har ju rätt den gamle Jan. Och nya Morrissey-låten är nog inget bra ledmotiv för mig, trots allt. Men det här, min bästa tid... är nu.

Jag fick kort, "Grattis Gabriel Gubbe", till mumindalsporslinet. Gör inget, jag kallades Old Gabe på korridoren som 23-åring.

Att gå in i framtiden baklänges är ju inte bra. Punkt. Det blev visst Jan "Jag ääälskar clowner" Malmsjö som skänkte mig insikt den här gången. Festen får avstyras vid fyra efter grannarnas klagomål. Behovet av att leva i nuet är tidlöst. Be here now.


Andra bloggar om: födelsedag, Jan Malmsjö

Etiketter: Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ tisdag, januari 29, 2008 2 kommentar(er)

As for me - I'm ok. For now anyway

Bara kort: Sydsvenskans nöjeschef hyllar fortfarande Morrissey. That's How People Grow Up: En grånad romantiker som rannsakande når insikt men, någonstans ändå, håller drömmen i helgd. Ack! (Lyssna här och se här hos Letterman förra året.)

Genom teknikens under kan man ta sig tillbaks till den kväll jag först kom i kontakt med hjältens toner.



Andra bloggar om: musik, pop, Morrissey

Etiketter: Musik

skrivet av Gabriel @ tisdag, januari 22, 2008 0 kommentar(er)

Nytt år, samma glas, nya tankar

Vi vänder och går ut. Till de första tonerna av "Young love". Det var fullt. Satt innan och hetsade lågmält de andra i discogympa-Joannas NoSo-flat, vi måste nog vara där, det kommer att bli fullt. Och visst är det så, den kanske helt legendariska Moto Boy-spelningen glider oss ur händerna. Med tanke på Le Sport och Gentle Touch på samma bolag så.

Men, men, det är så mycket legendarer här i stan, och legender är ju bäst när man gör dem själv. Jag träffar på Dyngan-Gustav utanför och han hänger på till Debaser. Där är det gemytligt lite folk. Via en kommentar på Gustavs Jaiku-flöde får jag en hälsning från Tomas Wennström också. IT. Efter ett tag vill mina vänner sträcka på benen, vi går och landar sen på Metro i det kulörta ljuset. Jag slår mig ner faktiskt vid samma bord där jag för nästan exakt ett år sedan mötte Stina och Imma, (de där performancekonstnärerna alltså) och jag har samma tunga Hoegaarden-glas att hantera, men inte så tunga saker på hjärtat. Nu som då sitter vi där tills de stänger, Joanna vill bugga och vi får försöka till till "How Great Thou Art" med Elvis.

Det är ju torsdag och valen inte överväldigande, det blir Bodoni, detta gritty hak som jag inte kan hylla nog. Ikväll dancehall. Tappar alla begrepp om tiden, men denna gången utan hjälp av Fernet eller Jäger, bara öl. På efterfesten sedan lämnar jag mina kvinnliga vänner och traskar vad som visar sig vara något kvarter hemåt.

---
Det var igår alltså. Så långt det yttre. Jag har några korsläsningsprojekt på gång, och så får jag fortfarande dessa ärliga samtal, brev, de verligen bryter ny mark för mig. Sitter nersjunken nu i den röda plyschsoffan och med mitt ryska te och mina 7Eleven-cookies och hör vinden vina över takplåtarna och känner att det här är ett nytt år. Och så har jag bokat en biljett.... och jag har inte fattat det än. The Grand Détour is afoot, stay tuned.


Andra bloggar om: musik, klubb, Malmö, Moto boy

Etiketter: Klubb, Konserter, Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ fredag, januari 18, 2008 2 kommentar(er)

Långt långt in i sommaren

Ja, för er som oroligt har hört av er, jag slapp alltså spendera resten av kvällen ensam. Efter tolvslaget gick jag till en övergiven kontorsbyggnad i Sorgenfri och träffade där vänner. Man skulle ha enfärgade kläder, och först när jag kommer dit förstår jag hur ironiskt detta måste vara med tanke på klientelet. Alla som inte crunkar är nuravesmän. Jag får iallafall beröm av ölutskänkaren i köket. Jag tänkte ju mig att alla skulle bilda något slags stort spektrum, som på något Van Morrisson- eller Pink Floydkonvolut. Och så skulle det vara rök. Och högt i tak. Men, det är jättefullt och många bruna palestinasjalsmönstrade basebollkepsar på sned. Men man kan gå ut på taket och ta lite luft. Ett farväl till ett färgglatt år.

Nu går årskrönikorna tretton på dussinet. Jag har varken tid eller lust till att skriva en just nu, men här på bloggen har en del världshändelser givit avtryck: Polen fick en ny regering. Burma engagerade... ett tag. I Kosovo blir det nya året avgörande på många sätt. En återblick på hela sommarens resa finns på Balkan Tour.

Angående det nya året i östra Europa: se Edward Lucas förutsägelser. En källa till insikt om nya ordförandelandet Slovenien i synnerhet och andra delar av det gamla Jugoslavien i allmänhet är Anna Ehrlemarks översättningsblogg Omladina.

För mig var det ett gott år med många bra möten. Det ni sa och det ni va kommer att fortsätta betyda mycket för mig. Nu ska jag återgå till arbetet.

Peace out!

Och till slut, en musikalisk sammanfattning: (Tack Erika!)

Familjen Hjärta M.I.A - Det Snurrar i Min Skalle (DJ Kärnvapenkrig Remix)

(hos Hospitalet Umeyo)



Andra bloggar om: nyår, Malmö, klubb, Sorgenfri, Smutsiga södern, årskrönika

Etiketter: Klubb, Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ fredag, januari 04, 2008 0 kommentar(er)

Sweet Winter's Nights at Vistula Banks

Grand finale Warszawa.

Det går att komma tillbaka, eller nej, nej: Det går att gå vidare.

Onsdag: Dariusz Szwed, språkrör för de gröna säger att de inte riktigt bestämt, ännu tre dagar innan, om det ska bli en stor klimatdemonstration. Det viktigaste är gå ut och prata med folk, och att då alltid prata om ekonomin i samband med miljön. Att spara på klimatet är att spara pengar. Polen har enormt mycket att vinna på energieffektivisering.

Och vidare i veckan som går: Skridskor utanför Kulturpalatset. Mikrat rödvin med kanel och apelsin på kaféer och barer. Min vän Selmas gammelmormor dog veckan innan. På väg ut på stan berättar hon om begravningen. "...a real village funeral". En halvtimmes likvaka i kylan, på knä. Święta Maryjo, Matko Boża i kylan innan prästen kommer. Bara längtan efter att det ska ta slut. Sen frossan, all maten. Sen ett fat kielbasa till.

Torsdag: me and the girls to Galeria, gaybaren under Hala Mirowska och där karaoke... Det blir duett, "nobodyyyyy loooves nooonee" och vi får sitta i tomtens knä uppe på podiet och Selma håller på att få en smocka från en tjej, "Du stirrar på min flickvän."

Fredag: Det här med att komma tillbaka, vi går ju förstås på gamla goda God Save The Queen på Jadłodajnia Filozoficzna. Nuförtiden är det vanligen mer moderna tongångar, men ikväll är det Clash och Strummer som hyllas och rock the casbah och London calling och först senare glider det över i mer elektro och nurave. (Veckans outfit: Cheapisar, Silver Tight; "I ♥ WAWA"-T-shirt köpt på ul. Chmielna; schackrutig slips från Queen of Darkness, köpt på FatCat.)

Alla är där. Indieprinsessan med. Vi hälsar, jag är alltid glad att se det där leendet. Kanske var det när jag faktiskt såg henne igen, efter att ha dansat på CDQ, som jag insåg att den här staden är inte bara är anonym och stor. En gång, femte gången eller något vi sågs på klubben, fick jag för mig att fråga om hennes nummer, så jag kunde höra efter vad för klubbar som var bra i London, eller vad jag mumlade mitt i musiken. Hon såg på mig rätt frånvarande, som "varför då" och sa ett nummer, en siffra för kort. Jag hittade på och kom iallafall fram med mess till slut. Men det var inte hon, det var en Paweł.

"Fascist regime..." Fram på småtimmarna springer toaletten läck över det gråspräckliga betongdansgolvet och vi hoppar i plasket. Garage forever.

Lördag är det klubbarna på 11 november-gatan som lockar, improviserad fotosession, en röd LAMPAN och så av med blixten. Vi sitter på Zwiąż mnie, "Bind mig", (efter Almodovar). Och sen mer indie, det är AM Radio på Saturator, där är det inte så konceptstyrt, mer random känsla, från I'm so exited till crunk... och efter Bigmouth strikes again, är det inte... jo, bam bam bam, a sweet summer's night on Hammer Hill... Jens Lekman kallas "musikens postmoderne Werther" och nya plattan Night Falls over Kortedala får 6 av 10 i nya polska Sonic-motsvarigheten Pulp. Framförallt texterna hålls högt, och han får ett högt betyg överlag, även om man "väntat sig mer av bloggvärldens gullehund" (pieszczoszka blogoswiatów)
Nå, sen dansar vi till The Wombats och allt var studentradiomusik är.

Söndag: Planet lyfter ovan molnen och jag ler.

Har tagit en vecka att landa, varit på kurs i Kalmar. Nu sliter jag Malmöasfalt igen.

Andra bloggar om: kultur, musik, klubb, polen, warszawa, indie, jens lekman

Etiketter: Klubb, Musik, Warszawa

skrivet av Gabriel @ tisdag, december 11, 2007 2 kommentar(er)

Är det verkligen så konstigt?

Polens filmstad är en gammal industrimetropol, där textilbaronerna reste sina nyrenässans-, nybarock-, allt-vad-nyrikt-är-fasader. Resultatet är en provkarta på det kontinentala Europas stilar, mestadels nedgånget. Ganglands, kolla på väggarna vilket lag (Widzew eller ŁKS) du ska svara om söta ömma huliganer frågar.

Lördagen är sista dan på festivalen, har i all hast fixat ett rekommendationsbrev som inte biter, fattade det, hänger i kaféet en stund istället. Sen går vi och ser gratis festivalfilm på kulturhuset, men det måste vara den sämsta av alla, vill inte ens länka, se aldrig en film med titeln Far north.

Staden, arkitektur, manufaktur... känns lite Manchester eller Liverpool, vet inte hur många gånger vi går Piotrkowska upp och ner, starwalken, till Łódź Kaliska, klubb startad av konstnärsgrupp med samma namn, häftig lokal, remakes av konsthistoriens stora verk, av Polens åttiotalsavantgarde. Mycket speciell damtoalett, får jag höra. Och klubben har mycket spännande på gång enligt kalendariet men uppenbarligen också your average European trevåningsdisco.

Avslutar kvällen på rockklubben Lizard King, och det är ännu mer Liverpool och ännu mer toaletter, de har gul ubåtsinteriör. Går tillbaks ut och hänger i hängiga fyratimmen med mina nya vänner, vänners bekanta genom en hospitality club-kille. Det är "I'll cry instead" och "Stairway to heaven" och medleyt ur Abbey road ( carry that weight....) och det är allt och mera. Sen går vi hem till stora lägenheten på Wschodnia och däckar i köket.

Och detta är en bra fond, en bra stund att förklara varför jag inte är trött på gitarrer och dess konnoterade estetik. (Viktig premiss: man vill inte fastna, man vill framåt) A) Jag läste inte Jack eller Bound for glory på högstadiet. B) Jag upptäckte inte Morrissey förrän (sent) på universitetet. Tidigare var Stagnelius min Moz, "Albert och Julia" min "There's a light that never goes out" om man så vill. Stagnelius: allt finns där, celibatet, den försmådde älskaren, hinsideslängtan, extasen, revanschen. C) Jag hade ingen oduglig äldre pojkvän som sökte leva upp till rockmyten. Var inte heller en sådan. D) När jag hör tråkig gitarrmusik går den in i ena örat och ut genom det andra, t.ex. random JC-rock eller Coldplay eller Arcade Fire (Ja, enligt gängse algoritmer borde jag kanske gilla dem men det känns bara intetsägande för mig. Inget fel att gilla dem dock, varför skulle det vara det?) E) På Dobra släntrar man från reggae till knasterelektronika till punk till jazz till uzbekiskt till house till indie till kicz till... F) Om något döms ohippt vill jag gärna på pin kiv, eller för utmaningens skull, försöka dekonstruera detta. I somras framkastade jag att man borde försöka göra en hipp outfit med crocs bara för att riktigt ta sig vatten över huvudet. Tyckte det var kul att Manolo gav sig på detta. (Läs alla affekterade kommentarer, där har ni vår generations Hadar Cars-trägubbe) Nå, det var bara ett experiment men det som är bra är bra och det som är roligt är roligt, t.ex. bloggdisco där allt från toksönderspelad till tokokänd låt kan remixas av vem som helst och det blir kul. Men G) mest av allt för att jag tror att vi inte måste glömma, utan överglänsa, fullborda, sextiotalet för att bli kvitt det, bli ännu progressivare, radikalare, konstnärligare, mer medvetna. Enda sättet. Tills dess kommer vi bara att leva i någon form av nyfemtiotal eller poståttiotal. Puh.

En vecka till här i Polen. Helgen: Blir visst inget Discobelle-gig på Kulturpalatset, och Kusturica på lördag är lite dyrt kan jag tycka, vet inte om man får dansa ens, oklart alltså vad det blir för lördag men det blir demo iallafall, for sure.


Uppdatering 30/1 -01: SvD skriver nu om foppatofflan och för den hippe är allting hippt-fenomenet.

Andra bloggar om: lodz, polen, musik, rock, pop, morrissey, stagnelius, sextiotalet, bloggdisco, foppatofflor, crocs, kultur, litteratur

Även på intressant.se

Etiketter: Böcker, Klubb, Musik, Warszawa

skrivet av Gabriel @ måndag, december 03, 2007 2 kommentar(er)

Filmer och andra helgdagsnöjen

Söndag. Dressincykling från Björnstorp till Veberöd. Skenorna dånar, nära kroppen, dropptunga grenar hänger ner, hästarna, banvallens krökning, allén. Meditativt.

Sen på kvällen Heima, Sigur Rós-dokumentären, på Music Doc, Victoriateatern. Picnic vid kafeborden. Drömsk film, ja ni kan tänka er. Se den. Och låna Screaming Masterpiece på stadsbiblioteket.

Det finns en vilopunkt i detta. På Island är man inte ängslig, kan vi inbilla oss iallafall. Jag minns performancekonstnärerna som slog sig ner vi vårt bord på Metro i januari. I intervjun sen, inspelad en månad senare under festande på Teater Terrier: "We thought we didn't have to try to be original, because we are", sa hon, Kristín, hela tiden med ögonen fästade på mig för att se att jag förstod.

Word alla hipsters (self included).

Film, om jag hade varit i Stockholm så hade jag gärna velat gå på Tempo Dokumentärfestival med temat Nya Europa. Men även nästa helg lär det vara film i Stockholm - och då är jag där. Och denna helg är det Autonomifilmfestival på Panora, där bland annat Poznań 56 visas på lördag. Och på söndag, på en annan festival visas Transformers, originalfilmen från 1986. Grimlock var en intressant karaktär minns jag. Shockwave var grym.

När jag skrev om den judiska filmfestivalen i Warszawa förra året så anspelade jag på Harry Martinsons beskrivning av bion som "de livsfegas tempel". Och nyligen tog jag upp Kjell Albins dom över TV. Men är det så mycket bättre att själv supa och dansa och snurra in sig i intriger? Leva hattifnattarnas dålighetsliv? Ja, jag hade ju inte träffat några isländska performanceartister med potentiellt livsavgörande budskap, om jag hade hängt i soffan och kollat på Vänner-repriser. Anyways, jag tror också att engagemang är det nya svarta. Big time.

---

Lyssnar på Populärmusik och Maskinen. Det känns som om jag har hört dem förr... kan det ha varit på KB? Minns inte... men jag är inte bitter för det. Alla som inte bloggar är horsägmän...

Andra bloggar om: kultur, film, tv, musik, Malmö, dressincykling, dålighetsliv

Etiketter: Film, Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ torsdag, november 08, 2007 0 kommentar(er)