Grand Détour

Lag men inte evangelium

Skugge är fienden, skriver Annika Marklund i Sofis Mode, en bilaga till Aftonbladet. Hon behandlar Linda Skugge som exfeminist och uppfostrare av läsare, åttio- och nittiotalister.

I denna uppfostran är det hård lagiskhet som gäller - snyt dig, unge, klipp dig och skaffa ett jobb! Och den övertygar många, så är det väl, att bli vuxen? Ska man inte offra sina orealistiska drömmar?

Linda Skugge skriver i sitt farväl till feminismen från 2006 om de unga tjejer som har läst hennes tidigare verk och kontaktar henne:

De vill ha stöd i sin utsatta situation som dårpippis. Jag tycker så synd om dessa sjukt utspökade brudar. De har svartfärgat hår, gärna med slingor i starka färger, superkorta luggar, crazy frisyrer, svarta och röda kläder, punkrandiga strumpbrallor, en massa pins med kommunistslogans på, sotiga ögon och i allra värsta fall, kritvitt puder och påmålade "tårar". Man vill bara springa fram till dem med en tvättlapp och be dem tvätta bort all den där skiten. Det är inte coolt att se ut så där, ni sabbar bara för er själva. Ingen kommer ta nåt av det ni säger på allvar. Era lärare kommer att behandla er sämre, ni kommer inte få några jobb. Ni förstör för hela er kommande karriär genom att kalla er feminister.

Men... är inte det här utseendet som så många entreprenörer i de kreativa näringarna har haft i sin ungdom? Och fortfarande har upp i hög ålder?

Nå, för Vanligt Folk kan man inte anbefalla kreativitet. Istället något i stil med: "Lilla vän, jag kan det här. Gör nu så". We're not gonna take it, and I'm saving all my lovin' for someone that's loving me... är det enda svaret. Vi får ta och säga farväl till den svarta pedagogiken 2.0 nu. Den säljer kvällstidningnar, damtidningar och allianspartier men: Den Hjälper Inte. If that's your best, your best won't do.

Hur många gånger har jag, ansatt av ängsliga vänner och bekanta, frestats att säga, skicka mail, bara skrika: "Sluta! Sluta nu! Sluta upp nu att vara så neurotisk!" Hur ofta har jag själv inte väckt sådana tankar? Den beprövade erfarenhet är att Det Inte Hjälper, förstås. Det som hjälper är låga trösklar, ny aktivitet, mera aktivitet, kärlek, nya perspektiv, social samvaro, nya tomma bord, att få bli någon ny, i ett nytt sammanhang.

Det är väl inte det att det är så intressant för mig också att ta upp just Linda Skugge. Det näthat hon möts av gång på gång är ett symptom på något värre än att krönikörer moraliserar. När det gäller sådant får vi använda psykologi: Det är så mycket enklare att angripa Skugge än låt oss säga Schulman, Amelia Adamo än Thorbjörn Larsson, låt säga Malou von Sivers än Jan Scherman. I fallet Skugge, en avfälling, ja: För att man väntade sig mer eller annat. Men oftare, tror jag, är förklaringen: Man vågar anfalla en kvinna, man tror inte att hon ska slå tillbaka, man är inte rädd. Dessutom: Den som drar till strid mot en mäktig man har något olycksbådande över sig, något dumdristigt, han eller hon offrar sig i onödan och drar kanske med de sina i fallet. Den som rackar ner på en kvinna med framgång däremot, befogat eller obefogat, gör bara det förväntade.

Alltså skulle jag inte skriva detta om det inte också funnes en större, samhällelig, politisk sida av saken. Kanske skulle jag skriva om den undanglidande Reinfeldt eller om den välbyggde hästsvansfeministen istället. För det är inte alls någon slump att Linda Skugges kursändring kom just för tre år sedan, inför valet och mitt i romansen kring alliansen: Det handlar mer om tidsanda och vad som är gångbart än att Skugge skulle blivit äldre och visare. Hon skriver vidare:

Politik är bullshit, ingen politiker brinner för er, de brinner för sin egen framtid och karriär, tror ni nåt annat är ni mer än lovligt naiva. Att snacka om att "höja kvinnolöner" är också bullshit. Det leder bara till att ni fastnar i låglönejobb, era liv blir som ett fängelse. Fixa skolan, fixa en bra utbildning, se om ert eget hus. Ta betalt! Var djävligt dyra. Tro på er själva, ingen annan kommer att göra det. Skapa er egen framtid och se till att inte bli ekonomiskt beroende av någon annan människa. Kalla er inte feminist!

Det var den 10 april 2006. Alliansen höll på att säljas med en Ny Saklighet, en återupprättad arbetslinje. Men bakom scenen handlar det också om en idé om ansvarsfördelningen i samhället. Modellen kallas elitdemokrati, där väljarna en gång per mandatperiod deltar i landets styre, och däremellan tar hand om sin egna lilla täppa. Politikerna ska leverera "the goods" i form av politisk stabilitet och gott företagsklimat. Partier ska vara valmaskiner. Det som kräver samarbete, gemensamt engagemang och ligger mellan täpporna riskerar att förfalla.

Det är inte fel att råda alla att se om sina hus. Nej, det är rätt! Inte fel att upplysa om livets realiteter. Nej det är rätt, liksom att tipsa om fuck off-money och allt vad det är, det är rätt, det är rätt! Men inte denna förlamande cynism! Inte att möta utmaningar i samhället med rädsla! Det har dessutom blivit omodernt nu, med Obama och allt.

Det är inte heller fel att uppmuntra till ansvar: Den som läser den här bloggen vet nog att jag om någon predikar ansvar, men inte ensamt och odelat ansvar.

Naturligtvis, som Johanna Sjödin antyder i sin kommentar till Marklunds artikel, konflikt driver förändring, och på så vis är allt detta bra. Jag tror att den offentlighet som bloggare, journalister och krönikörer varje dag trots allt väver tätare för den samhälleliga diskussionen framåt. Vore det här en roman av Chesterton, så skulle man kunna ana att Skugge gjorde allt detta av välvilja, för att de unga emotjejerna skulle få en bitter Äldre Släkting världen brutit ner att ha som avskräckande exempel, och därigenom möta sig själva, prövas och växa. Vi kan ju låtsas att det är så... när det egentligen handlar om varumärkesuppdatering och målgruppsanalys.

OK, då var det sagt, vi återgår till verksamheten. Mittemot, på andra sidan gatan, har grannarna hängt ut en palestinsk flagga. Vad är dessa futtiga bloggstrider värda i det stora perspektivet? Jo, kan vi inte diskutera med sans och balans här i fredens Sverige, möter vi oroande förändringar i samhället genom att stänga in oss var och en hos sig, blir vi rädda för barn och vill begränsa våra ungas drömmar, då måste vi börja här.

Uppdatering: Tanja Suhinina sammanfattar och kommenterar bloggdebatten som följde efter Marklunds artikel. Och Linda Skugge svarar kort på sin Amelia-blogg.

Andra bloggar om: politik, samhälle, kultur, alliansen, demokrati, elitdemokrati, linda skugge

skrivet av Gabriel @ tisdag, januari 06, 2009