söndag, maj 07, 2006

Livet är större än konsten

Bussen rusar ner för Tamka-backen, runt kröken förbi kastanjer och lönnar, förbi Chopin-museet. Den irländska puben i källaren har stängt igen för gott. Vid Topiel hoppar jag av, denna ljumma, nästan kvava söndagseftermiddag då livet är totalt och uppenbart tillräckligt ska jag vandra in bland böckerna.

Här i sluttningarna ner mot floden, nedanför turisternas och affärernas Nowy Świat, tillåts husen att bli samtida med sig själva. Backar, gräsplättar mellan punkthusen, funkis eller smutsig realism. Powiśle är lugnet nedanför, barockens bakgård. Enstaka studenter går längs de tomma gatorna, pojkar spelar fotboll i gräset.

Tar en omväg till bokhandeln. Söderut längs Kruczkowskiego, allt är grönt nu och flödar över staketen. Här finns cykelbanor, en sällsynthet i centrala Warszawa. Längre ner genomskärs lugnet av järnvägsbron och sedan Most Poniatowskiegos långsträckta brohuvud, med väldiga valv, stora nog för gator. Stålbalkar, nyklassicism. Vänder ner mot floden och tar sedan vänster in på Dobra, en gata som gör skäl för namnet. Borta vid Zającza ligger de fyra klubbarna, men hitom gatan bokhandeln och kaféet Czuły Barbarzyńca. Där inne är det trångt, författarna ligger uppradade: Simmel, Helgason, Berdjajev och Borges. Jag känner mig som i Babels bibliotek, allt är otillgängligt för mig som bara staplande börjat förstå språket. Bara möblerna talar svenska.

Går ut, vandrar upp och sätter mig bland maskrosorna och plockar fram Witold Gombrowiczs Ferdydurke. Efter tre kapitel avbryts romanberättelsen abrupt av en traktat, "Inledning till Philifor genomträngd av barnslighet". En teoretisk mellanstation, lika drastiskt, absurt och sublimt argumenterade som hela boken. En vidräkning med Konstens lärda män och kotterikonstnärer, som förgäves försöker förverkliga Konsten och sin egen Storhet, istället för att släppa efter, släppa fram livet och genomträngas av känslan underifrån. "[D]et som sker i de konstnärliga kretsarna i världen slår alla rekord i fråga av dumhet och nesa – till en sådan grad att det är omöjligt för en normalt funtad och balanserad person att inte bli svettig av skam inför deras barnsliga och anspråksfulla orgier." Konsten är uppenbarligen formens fulländning, men varför tvunget söka skapa denna fulländning istället för att ta del av den? Konstnären som lyfte blicken från Konsten skulle upptäcka sin omogenhet, sitt beroende av omgivningen, sammanhanget och allt som tycks vara vardagligt och banalt. Konstnären "skulle fatta att en sant universell stil är en stil som föds sakta och steg för steg i nära förbindelse med människor ur olika sociala förhållanden, åldrar, utbildnings- och utvecklingsstadier." Och därmed skulle han falla på knä inför barn, ungdomar, obildade människor...

Jag överlåter åt er att bedöma om upptagenheten med populärkultur har släppt på detta tryck över konstnärens axlar, eller om kotterierna lever än...

På vägen hem hittar jag ännu en bokhandel, Tarabuk, med billig latte och sena öppettider. Mer plats. Sedan uppåt längs gatorna och förbi Hotel Bristol, där bokens Philifor, doktorn och professor i syntetologi, inleder sin monumentala uppgörelse med Anti-Philifor, doktor och professor i den högre analysen. Men det får bli en annan gång.


Men Dobra ropar mig snart tillbaka. Ikväll är det Ramoneskväll på Aurora.

Etiketter: ,

2 Kommentarer:

Den 09 maj, 2006 10:21, skrev Anonymous Anonym...

Glashus? Jodå, snygga resonemang med vackra ord som skymmer sikten.. Och jag får inte in i min kalender hur jag ska kunna fly landet, trots att håret växer.. Men är det sant att den irländska puben stängt för gott?

 
Den 10 maj, 2006 10:16, skrev Blogger Gabriel...

Ja, Morgan's har stängt igen... Liksom Le Madame. Saker förändras. Lyckligtvis saknas inte ställen att gå. Juni, är det lika fullt?

 

Skicka en kommentar

<< Home