En makiato på Moder Teresas Boulevard
Prishtina
En sommarkväll i en sydeuropeisk stad. På Moder Teresa-boulevardens uteserveringar sitter fullt av lokala ungdomar med smooties, drinkar och Peja, det lokala ölet, under parasoller i lila loungefåtöljer. "Alla verkar sitta och dricka macchiato hela dagarna" sa Rikke och Norma i Tirana. Jag såg något liknande i Sarajevo förra sommaren. I Sverige har Maciej Zarembas nya artikelserie, om FN:s misslyckande i Kosovo, blivit mycket uppmärksammad. Han beskriver bland annat ett konstlat näringsliv, där maffian vuxit sig stark och korruptionen är genomgående. Men mycket om lokalbefolkingens vardag blir inte känt. Och stämningsbilden som anslår tonen hade lätt kunnat skrivas helt annorlunda. Detta inte sagt som kritik, man måste stryka och välja, fokusera, och har är det kritiken av FN-systemet som står i fokus.
På bussen från Skopje slår sig en kosovar ner brevid mig. Han är kanske fyrtio. Han jobbar som stenhuggare, har köpt en maskin från Italien och levererar lokalt. Var fem år i Tyskland på nittiotalet, byggde autobahn i Berlin. Träffade många bra tyskar, bra engelsmän, bra människor. En vacker engelsk kvinna också. Men, "man måste tänka på ålderdomen, när man blir gammal och krum". Det går an när man är ung och stark, men kanske skulle hon sedan lämna honom, en ensam gamling i ett främmande land.
Mannen återvände hem, bildade familj, har nu tre barn. Han sitter med mellansonen i knät, nyper honom kärleksfullt i kinden. "Han har inte mina drag, men den andre," säger han och klappar grabben i gången brevid oss, "den är jag 100% saker på, han är min." Det gäller att veta, från början, att barnen är ens egna, så att de verkligen tar hand om en när man är sextio-sjuttio och inte kan arbeta. Det finns ingen välfärd som i Tyskland. Man måste planera. Huvet är inte bara för att friseras, som hans far sa. Nu har han tagit barnen på badsemester i Montenegro, de får havsluft och äter upp sig. "De kommer att minnas detta när jag blir gammal." Överhuvudtaget är det viktigt att vara en bra människa, inte bara mot sina egna utan utomlands eller mot utlänningar. Det har man alltid igen.
Vi kommer in på läget i Kosovo, eller Kosova på albanska, denna distinktion ar viktig att minnas även om den serbiska stavningen blivit internationell. Ska UNMIK ge sig iväg? Nej, säger han, det säger jag inte. Men kom inte och säg att vi ska leva tillsammans och glömma det som varit, det går inte. Han berättar om familjemedlemmar som dödats. Om barn som frågar när mamma och pappa kommer hem.
Efter en stund frågar jag om vilken plan man ska ha, men svaren blir mer svävande. Hur är det nu då? Blir det bättre eller sämre, frågar jag när vi rullar in mot Prishtinas busstation. Jag är mycket nyfiken på hans svar, efter Zarembas artiklar. "Det blir bättre, långsamt". Ett exempel: Nu blir han stoppad av en polis som talar hans språk och bötfaller eventuella överträdelser enligt gällande regler, och inte tar godtyckliga böter och slåss. Så har det inte varit förut.
När vi stannar ursäktar han kort att han tagit min tid, lyfter ut resväskan och promenerar iväg med sin familj.
-
Åter Zaremba, för en kort not. Inte bara inhållet har diskuterats livligt, utan också formen, hans beskrivningar av non-skiing nations. Han menar att alla ord måste läsas i sina sammanhang, om jag tolkar det rätt. Och så är det ju. Och visst njuter han av att provocera. Å andra sidan har vi romantisandet. Är jag romantiserande? Ja, tveklöst. Har diskuterat det förr. Och det är en pedagogik, en retorik och ett sätt att exaltera livet. Alarmet har sitt språk, hoppet och glädjen ett annat, båda behövs.
Etiketter: Balkan Tour
skrivet av Gabriel @ tisdag, juni 19, 2007
2 Kommentarer:
Så vad är grejen med macchiato egentligen? Alla dricker det. I hela världen. Eller åtminstone bobo-erna i den urbana djungeln.
En sak till: it is poossible to organize freedom.
Jag tänker mig att om man inte besökt Prishtina eller en liknande plats, och inte heller läst Sociologi B eller Samhällsgeografi dito, men istället nyligen läst Zarembas artiklar, så kan man fortfarande bli lite fascinerad över detta. Det är inte FN-personalen som hänger på de enorma uteserveringarna (de har egna stamställen, verkar det som), utan det är lokalbefolkningen.
Från denna enkla observation kan man fundera vidare. Till exempel över människors likhet, eller kanske om hur en konstlad mission economy trots eller på grund av all ekonomisk perversitet sprider kulturformer (Notera: Jag påstår inte att människor blir bättre eller klokare av att dricka krämig cappuccino, det vet vi ju från Sverige.)
Och visst är det politiskt både möjligt och nödvändigt att organisera frihet.
Som jag uppfattar Björks text handlar den om att komma till insikten om att livet alltid innehåller kaotiska faktorer, att man ständigt tvingas till omvärderingar av värden, snabba beslut. Och än mer så om man vill leva ett fullödigt liv ("it takes courage/to enjoy it", "Big time sensuality").
Det må låta omodert, romantiskt, imbilskt - men det är inte boboiskt.
Skicka en kommentar
<< Home