Grand Détour

Stjärnstungen synergi

Vita väggar, utsikt: svart fond av glitter, blinkande torso. I centrum ett annat fjortonvåningshus. Fönster mot gården. Högt över stan. Ikväll är lägenheten höljd i mörker, elen slås på imorgon.

Idag: gatorna upp och ner. Nu är jag här i Malmö, och ska på något sätt fortsätta resan i en halvt främmande, halvt ganska välbekant stad. Den har aldrig varit min, det är så många skikt av välbekanta kvällar, dagar och veckor, riktigt fina minnen faktiskt, men annars mest något okänt.

Så sitter jag där på Siciliana med en vän och undrar: Hur nå den fyrdubbla fullhet som var vårens? Två liv, ett på dagen och ett därefter, gav... fyra. Så kändes det. Då händer det... tror för ett ögonblick att jag hallucinerar: men den nattsvarta BMW:n står där som ett ödessvar:

SYNERGI


Sista helgen i Kalmar var också minnesvärd; på Söderport i lördags, här har det varit 50 Hertz och Le Sport, och nu blir det en ny indieklubb, lovade affischerna. Är där för tidigt kanske, men tänker när jag hör We are your friends, you never be alone again, ja då tänker jag att kunde jag gråta så skulle jag gråta av glädje ner i ölen. Det är ingen ny klubb, utan one night only, det är snarare finalen på vad som måste vara en bra trettioårsfest, får jag höra, när jag sitter där som en av kanske åtta gäster. Sen kommer alla och bland dem bekanta ansikten från skolor, gator, andra ställen, jag vet ju inte vilka de är, egentligen, men känner så väl igen dem, många.

Och så omgestaltas hela kvällen. Hade jag inte hört det kunde jag suttit där förstummat och undrat varför jag inte är äldst. Varför alla är här. Hade kanske undrat varför DJ:n undrade om jag hade en trevlig kväll. (Det var han som fyllde år.)

Åttiotal, synth, new wave, inte de vanligast dängorna... Måste dansa. Och så kvällens band, enmansbandet Familjen, och det leende, galna, tokhögt-gainat-elektroknastrande, om-kemisk-glädje-påminnande är där från de andra kvällarna. Där är också "Kalmar's finest", det blir en liveremix på dem, i takt med kryckor som viftas.

Och vad är en människa mer än en remix, kanske jag kunde ha frågat mig här, det vore corny och det gjorde jag inte, men väl: Det är väl att den jag är, utåt, också strålar ut i skikt. Som stjärnorna på vägen hem. När var jag den de ser?

Etiketter: Kalmar, Klubb, Konserter, Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ onsdag, oktober 18, 2006