Grand Détour

Blir vad själviskt är förgätet?

Vandrar ner mot stan. Klockan är kanske tjugo i sju och alla jag möter har antingen smällare (unga killar), blommor (ensamma män, på cykel eller till fots) eller systemkassar och cateringmat (tjejer och killar, ensamma och par) i händerna. Förbi Stadshuset, ner längs Ilmars stråk. Smällare och raketer.

Jag är ensam i stan, på grund av någon form av... dålig planering eller... ja, jag kunde nog ordnat någonstans att gå men jag börjar tycka att det är ganska OK. Ganska typiskt för det här flängande året. Som midsommarafton. I morse tänkte jag att det nog skulle vara deprimerande. Men, kanske är det tvärtom, för jag minns tider när det verkligen var så ensamt, och det känns längesedan nu. Det här är bara en kväll, en på resan.

Tänker att Mando kunde vara lämpligt i detta predikament. Stängt. Jensen´s Bøfhus? För mycket barnfamiljer, för upplyst. OK, Brogatan! Där borde man åtminstone träffa på Ladislaus Horatius? Stängt. Det får bli Två Krögare.

"Du är en?" upprepar kyparen. "Ja, öh.., jag ansluter till de andra sen", säger jag. Beställer in kvällens, sirloin med kryddsmör, och Staropramen Granat.

Kommer i samspråk med bordsgranne. Hon har jobbat idag, ska hem och sova, men finns ingen mat i huset. Läkare. Brukade hänga här för trettio år sedan. Samma killar hänger visst här än. Vi pratar om yrken, hur man kommer andra människor nära i sin yrkesroll. Om Asien. Hon har bott två och ett halvt år i Burma, i september kom en flykting, som nu bor hos henne. Väntar, väntar på besked, det tar minst åtta månader. Ringde hem, torterade munklik hittas i floden. "Kina", säger jag, "sa Desmond Tutu, skulle vara de enda som kunde sätta någon press på juntan." Bra initiativ av honom, men det kommer de inte att göra, tror min granne. Kinesiska affärsmän lever gott i landet, köper råvaror, säljer vapen. "De säger att Kina börjar vid Mandalay, mitt i Burma".

Suck. Burma. Pakistan. Kenya. Klimatet. Ja men jag tror det, så här dags i högkonjunkturen, jag tror verkligen att vi kommer att vilja kavla upp ärmarna nästa år. Det är logiskt. Det blir på modet. Och det finns många som väntat länge på det. Och vi kommer inte sluta dansa för det.

Sitter hemma nu och lyssnar på P1, Dagens dikt:

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evigheten till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst

Nej, nu är det snart dags att gå ner och se kidsen skjuta raketer på varandra. Sen blir det arty party på Smutsiga södern eller ung gubbpop på Debaser eller vad det nu blir.

Gott slut!

Andra bloggar om: malmö, nyår, nyårsafton, burma, viktor rydberg, kantat, kultur

Etiketter: Malmö

skrivet av Gabriel @ måndag, december 31, 2007