onsdag, september 23, 2009

Inte bara lebeman

Garda

Eftermiddagssolen slänger en gyllene mantel i Gardasjöns vatten. Här sitter jag på strandpromenaden, med de gröna bergssluttningarna framför mig, trötta kypare i slutet av säsongen omkring mig och vattnets och trädens doft i näsan. Italien. Jag känner mig lite som en Axess-redaktör, när jag sitter här i lugnet på andra sidan Alperna och läppjar på en krämig espresso. Det sista är väl mer Neo? Strunt i det. Jag är inte här i karriären. Inte heller på semester.

”En grand tour i veckan” sa Nils på telefon, och så är det i det här jobbet. Precis som förra sommaren har jag ett extraknäck som tågvärd, jag åker med charterturister ner till Italien och hem igen. Det är ett bra jobb: fikaraster vid Canal Grande, en och annan ledig dag med slovenska vänner inom räckhåll, möjligheter att snyltläsa Süddeutsche Zeitung och en hel del tid att plöja romaner och livsstilsmagasin. Sedan känns det bra att göra sitt till att konvertera flygresenärer till tågresenärer, arbeta för saken i det lilla.

Icke desto mindre är det ett jobb, ett sådant man inte längre ska behöva när man är home safe i karriären. Men det är inte jag. I den här branschen får man ofta leva snålt, leva på annat, leva på andra. Ett tag, ett ospecificerat långt tag. Även etablerade frilansar (som sådan räknar jag mig ännu inte) saknar tryggheter som många anställda tar för givna. Det är strongt att berätta om sådant, det är att kliva över en linje och bidra till lite mer verklighet i samtalet. Vi behöver sanna erfarenheter, och inte tänka så mycket på att någon kan säga ”spik i foten!?”.

Jag älskar dyka upp i en till synes slumpmässigt vald centraleuropeisk metropol, men det finns ju ett maskineri bakom, som jag inte alltid vill dölja. Ibland vaknar jag ångestriden, senast i måndags, och undrar vad det är för galenskap jag håller på med. Ekonomiskt vansinne. Men det är ett val, och någon ska göra det här med. Och det går ändå framåt.

Det här med att ta av masken är rätt skönt, också i andra sammanhang. Alltså, postironi låter ju så väldigt trist men The 90s – ett försvarstal var väl ändå rätt kul – och ja, skönt? Och Nöjesguiden, som ju var tidningen vi älskade att hata och som verkade älska att hata oss, är inte längre vad den var. Nu när Margret tog bladet från munnen i lyxhustrudebatten blev det den allra sista spiken i det långa nittiotalets kista. Obama, Schyffert och Margret avskaffade det, kan man säga. För bara något år sedan hade man tänkt: ”Det kanske är ironi – bäst att avvakta.” Som med Schulmans omvändelse. De verklighetsdebatter som förs nu är så påklistrat overkliga att vi inte behöver, inte vill, ironisera mera. Antar jag.

Så, jag är inte bara lebeman, lebeperson, som festar på och skördar segrar, jag drar mig fram i någon form av social verklighet av ekonomi, strukturer och individer. Lever myten, så gott det går, och fejkar det tills jag mejkar det, för hur skulle man annars göra? Det finns ju inga genvägar till det perfekta ljudet.

Nu har solen gått ner i diset, lyktorna tänds och fåglarna lever rövare i trädet här ovan. Det ser ut som en lönn, fast den har typ kastanjer. Dags att vika ihop den lånade netbooken, gå tillbaka till hotellet, finputsa texten, och sedan gå till internetkaféet, klistra in med länkar och publicera. Sen ta en pizza på Jolly.

1 Kommentarer:

Den 23 september, 2009 22:09, skrev Anonymous Anonym...

Som bortskämd doktorand med statens trygga kassa i bakfickan är det inte utan att man ibland fruktar brådjupen där ute i den "verkliga" världen. Bara det faktum att man varje månad, trots all skrivkramper och ångestmättade improduktiva stressinläsningar ändå får en månadslön den 25:e.

Det är onekligen en svår balansgång det här, mellan "fake it until you make it" och att faktiskt erkänna hur verkligheten ser ut. Även för oss med månadslön.

//Rasmus

 

Skicka en kommentar

<< Home