söndag, mars 29, 2009

Därför översvämmas medierna av reflektioner om medelklassen

Fredrik Strage konstaterar att "i kulturdebatter anklagar man ofta sina fiender för att vara medelklass". Och det är just vad som händer. Medelklass är här ett sådant där ord som är neutralt när man beskriver sig själv, men negativt när det beskriver någon man ogillar. Parmesanost, fy! Tropicanajuice! Men varför detta ständiga besatthet av begreppet? Jo, därför att medelklassen för allt fler har blivit ett personligt projekt, som upptar all vaken tid.

Medelklassen står här inte i tydlig motsättning mot någon distinkt urskiljbar och självmedveten arbetarklass. Vi lever i ett tjänstesamhälle, har vi fått lära oss, och alla har sitt livspussel att lägga, alla har sin bostadskarriär och sparplan. Nej, att vara medelklass i denna specifika användning av ordet är att ha en karriär, till skillnad från att ha ett jobb. Chris Rock förklarar skillnaderna för publiken, "Some of you have jobs, some of you got careers"...

Och journalister står själva mitt i det här, mer än kanske några andra, med frilansperioder och vikariesejourer. Formella meriter betyder lite, garanterad befordringsgång finns inte på kartan. Kontakter, rykte och fantasifulla sätt att marknadsföra sig verkar betyda allt. Det är ett starkt romantiserat yrke där det förutom fakta också förmedlas en hel del drömmar. För att lyckas handlar det om att hålla sig väl med sina chefer (och framförallt framtida tänkbara chefer), att vara social och se representativ ut. Boken Byt namn! berättar allt om det, mycket ingående, för ingående, nästan cyniskt men med en hel del Groucho Marx-hjärta. Det blev ändå för mycket för en del.

När jag står i baren och gör en latte har jag ett jobb, när jag är klar, tar av mig förklädet, tar med mig en annan latte ut till bordet och sätter mig ner och talar med frilanskollegorna, har jag en karriär om än aldrig så obetydlig. I karriärens spelregler ingår bland annat att alltid försöka framstå som mer framgångsrik än vad man är. Tänka på sin fasad. När det kommer till ekonomin är det frestande att förtiga sidoinkomster, gåvor, lån, och konstiga prioriteringar.

Men om alla döljer hur det ser ut bakom kulisserna förvrider man också verkligheten. Får de här ganska oskyldiga förtretligheterna som kallas livspusslet att verka mer allmängiltiga än vad de är. (Vem städar hos städerskan?) Och får penningpusslandet att verka som en angelägenhet för ett olyckligt fåtal. De som verkligen måste vända på slantarna verkar konstiga. När det är de som är de normala.

Expressens Karin Olsson och DN:s Johan Croneman är upprörda över Aftonbladets nya succé Fattigbloggen. En journalist, Jessica Ritzén, föresätter sig att leva en månad på 8281 kronor, motsvarande socialbidrag. Jag tror det obehagliga med Fattigbloggen inte så mycket är att den förment vänder sig bort från verkligheten (de borde intervjuat riktiga fattiga istället, tycker kritikerna), utan att den ter sig mer verklig än vad man skulle önska. Det kan till och med utlösa identitetskriser. Om jag slutade stånga mig blodig i karriären, bestämde att det är för jobbigt... hur länge skulle det då dröja innan jag bleve någon man inte räknade med? Nej, journalistbloggar ska handla om bostadsrättsföreningar och ipodar så att man kan identifiera sig och stärkas i tron att det här, det är den soliga väg vi alla vandrar...

Ja, många verkar uppröras av Fattigbloggen, men av olika skäl. Det stämmer kanske att everybody hates a tourist, en del som lever på existensminimum tar det kanske som ett hån, och en vanlig kommentar är att de borde hittat någon verklig socialbidragstagare som blogga. Men finns en annan slags provokation i det hela också och den är nyttig. Där är det avgörande, åtminstone för de av läsarna som är journalister och andra karriärister, att det är en medelklassig reporter som utgör både subjekt och objekt. Den trygga gränsen mellan skildraren och den skildrade, som Johan Croneman instinktivt vill bevara, försvinner. Alla minns stunder av osäkerhet i ungdomen, spår som hade kunnat leda utför, men man har i tyst samförstånd bestämt sig för att glömma det. Om de ängsliga kulturintresserade i Strages krönika hade vågat skriva om det som verkligen gör ont, så hade det ändå räckt för att göra dem till outsiders i någon mening.

Jessica Ritzén på Fattigbloggen är inte tyst och berättar om sin bakgrund, med perioder av sjukskrivning och socialbidrag. Inget allvarligt, men det blir så mycket obehagligare då, för det verkar så vanligt och bryter maskeraden på ett obehagligt vis.

Det handlar inte om reality, här är det något annat: För en gångs skull ska alla läsare identifiera sig med underdogen. Det handlar inte om någon karaktärslös, blekfet person som ska uppfostras, som i Lyxfällan eller Supernanny. Det handlar inte, som i de serierna, om att vi ska kunna känna oss bättre än de är, vara förvissade om att vi nog säkert tillhör den del som får köpa loss en lägenhet, sätter våra barn i rätt skola, klarar en lågkonjunktur till och blir home safe medelklass.

Fattigbloggen väcker en gnagande oro för att det skulle kunna vara jag. En oro som känns väldigt pinsam, på gränsen till ängslig.

---
Jag vill passa på att tacka Journalistfonden som bekostar en månads studier vid Polonicum, Centret för polska för utlänningar vid Warszawas universitet. På så sätt kan jag kan fortsätta leva drömmen, och har dessutom något att komma med i konversationerna. Men det hade kanske varit bättre att låta polacker skriva om Polen?

---
Uppdatering 1/4: Henrik Torehammar på P3 Brunchrapporten ska leva en månad som medelklass, och har startat Medelklassbloggen. Han länkar till andra klassbloggar, bland annat medelklassbloggen Stuff White People Like. Här uppstår komik (och en del insikt) genom att byta ut medelklass mot en ras/etnisk grupp, vita. Jag tror att "middle class" är för generellt för att vara så roligt att skämta med i ett så stort och blandat och meritokratiskt land som USA... och när Obama säger "middle class" menar han inte samma sak som Leif Pagrotsky när han säger "vi har förlorat medelklassen".

Malin Ullman ger ytterligare något perspektiv på Fattigbloggen i DN Kultur.

12 Kommentarer:

Den 30 mars, 2009 12:19, skrev Blogger Stefan Stenudd...

Intressant - och välskrivet som alltid. Dock, kan du reflektera över medelklassfenomen utan att begrunda klassamhället, åtminstone något?

 
Den 30 mars, 2009 12:52, skrev Anonymous Anonym...

En student får 7820:- / månad varav 66% skall betalas tillbaka..

 
Den 30 mars, 2009 13:22, skrev Anonymous Mira...

Bra skrivet och intressant perspektiv! Frågan är knappast enkel och jag tror absolut att det kan finnas fördelar med sättet som Fattigbloggen skildrar ett liv med socialbidrag.

Grejen är väl att det beror på vilket perspektiv man anlägger. För medelklassen är det kanske nyttigt och då har eventuellt något vunnits. Mitt perspektiv är dock inte medelklassens, så summa summarum tycker jag inte att det blir bra.

 
Den 30 mars, 2009 23:37, skrev Anonymous Ivar...

Intressant! Instämmer med Stefan Stensudd om att detta måste kopplas till klass. Till stora delar är medelklassen en genom lån upphöjd arbetarklass också.

 
Den 31 mars, 2009 00:21, skrev Blogger Gabriel...

Tack för alla vänliga ord!

Stefan, Ivar: Jag ville ha ett annat fokus denna gång. Den medelklass jag beskriver här är inte medelklass för att deras föräldrar var bibliotekarier eller motsvarande, utan för vad de själva gör. Visst är det viktigt att beskriva vad klassbakgrunden gör och vilka begränsningar den medför, men faktum är att också själva strävandet uppåt gör vissa saker med hur man beter sig mot andra. Klass är ju inte något statiskt, även om mycket av diskussionen i Sverige har gått ut på att "ränderna går aldrig ur". Kanske för att vi har haft en stark arbetarrörelse som gör att arbetarbakgrund är förknippad med en viss stolthet. Nu verkar det hålla på att ändras, den samtida svensken blir mer historielös i det avseendet, och moderaterna vill till och med erövra epitetet arbetarparti och fylla det med ett nytt innehåll. Det är en annan bloggpost dock...

Anonym: Ja, jag tror att många fler än socialbidragstagare känner igen sig.

Mira: Som sagt finns det säkert berättigad kritik. Sant också att Fattigbloggen inte är mycket att hänga i julgranen brevid Wallraff & co. Men jag menar att det är väldigt intressant att se skillnaden just mot uppfostrings-reality-TV. Där är det alltid den enskilde som individuellt ska anpassa sig till samhällets krav och därmed vinna lyckan, och det är rätt mycket "tack goa herrn" över scenerna när de ska krama om experterna som har hjälpt dem. På Fattigbloggen finns det ändå någon form av udd mot politikerna.

 
Den 31 mars, 2009 20:54, skrev Blogger NILsG...

Ah, känns som funnes du inuti mitt huvud, Gabriel. Jag har bara en sak att säga, det jag alltid säger när man pratar om medelklassen:

Det är medelklassens uppgift att känna avsmak; avsmak mot överklassen, avsmak mot underklassen och avsmak mot sig själv.

 
Den 01 april, 2009 11:30, skrev Blogger Stefan Stenudd...

Gabriel, mitt intryck är inte att klasstillhörigheten är särskilt rörlig - snarare anmärkningsvärt fixerad, vilket också är något av klassamhällets paradigm.
Jag tror också att man inte heller kan förstå medelklassens spel och terminologi utan att betrakta det hela genom klassamhällets matris.

 
Den 04 april, 2009 16:40, skrev Blogger Gabriel...

Nils: Ack ja... Och ja, du brukar ju säga det. Men innebär det att Paggan vill vinna tillbaka dem som känner avsmak?

Stefan: Det beror ju på vad man jämför med och vilket tidsperspektiv man har. Det händer ändå mycket i det tysta. Vad har kunskapslyft och regionala högskolor inte betytt sedan nittiotalets början? Vi har en rikhaltig litteratur (Ronny Ambjörnsson, Åsa Lindeborg etc) om klassresor, men de är alltid skrivna av de som vill komma ihåg hur det var och hur det blev. Många verkar inte vilja kännas vid att de skulle komma någonstans ifrån och vara någonstans på väg. Jag är mer intresserad av de där klasskillnaderna som många vill glömma. Jag menar att det finns en "glömskans kultur" över den borgerliga alliansens och t.ex. TV4:s folklighet. En slags historielös folklighet där all framgång är individuell och all historia irrelevant. Det kan vara positivt för den som till slut lyckats, att slippa älta småstadens tristess eller gamla generationers slit, men just detta leder till att man förlorar förmågan att se "klassamhällets matris". Alla är i lika mån sin egen lyckas smed, utom de som "hamnat i utanförskap"...

Så, jag vet inte riktigt vart du vill komma, men jag tror att även någon slags enbart sociologisk analys av dagens medelklass (och diskussionen om den) kan vara relevant. Visst, mycket är ytligt, men i dagens sköna blogg- och tidskriftsvärld finns det ju plats för alla perspektiv.

 
Den 04 april, 2009 20:49, skrev Blogger Stefan Stenudd...

Gabriel, där tycker jag att du fick in perspektivet jag saknade :)
Dock kräver redigerartarmen av mig att påpeka: det heter ett slags, inte en slags, och något slags, inte någon slags. Förlåt petimeterismen.

 
Den 04 april, 2009 23:57, skrev Blogger Gabriel...

Så bra :-)

Det stämmer. Och hon heter Åsa Linderborg också, det vet jag ju, men ibland går det snabbt.

 
Den 06 april, 2009 15:45, skrev Anonymous Agnes...

Fattar inte hur man har mage att jämföra socialbidrag med studiemedlet, som i den anonyma kommentaren ovan. Jag är också student och kan leva gott på mina csn-pengar, men att leva föraktad av övriga i samhället, utan framtidsutsikter, granskad av beskäftiga socialsekreterare som man måste redovisa alla sina utgifter för, nej de problemen har verkligen inte vi studenter!

För övrigt tror jag att fatigbloggen kan fylla en funktion framför allt som ett forum för engagerade socialbidragstagare att utbyta erfarenheter, nätverka och tillsammans arbeta för att förbättra sina villkor och möjligheter.

 
Den 13 april, 2009 12:16, skrev Blogger Gabriel...

Naturligtvis kan det bli lite kokett med en viss typ av beklagande av studenters situation. Men, som jag kom att tänka på (och som studentkårers studiesociala opinionsbildning ofta försöker uppmärksamma) så är många studenter numera familjeförsörjare, istället för som tidigare ofta försörjda av en familj.

För: For all we know så kan Anonym ovan ha gått från att tidigare varit socialbidragstagare till att ta studiemedel. Inte troligt? Vem vet, tanken sätter i varje fall summorna i ett annat perspektiv. Frågan man lätt ställer sig är "Har studenterna inte det tillräckligt bra?" och inte "Har en student det tillräckligt bra för att de som inte har det bra ska kunna bli studenter?".

 

Skicka en kommentar

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Home