Grand Détour

Säsongen har startat! Alltså, jag läser inte bara om Donau, jag sitter i en lägenhet ett par kvarter från floden. (Där är Donau. Där är den. Den är... grönblå. Det är som i boken.) Men Bratislavas fäder har bestämt att banken ska höjas, så just nu är norra stranden mellan broarna förbommad med blå plåt. På sina ställen kan man kika ut, och se flodkryssarna glida förbi.

Bratislava är inte att jämföra med Wien, Budapest eller Prag egentligen. Snarare känns gamla staden, behändig i storlek, som en österrikisk mellanstor stad, eller kanske någon av de gamla habsburgska provinshuvudorterna, med sin beskärda del av barock- och jugendpalats och spårvagnar som i djärva kurvor skär över kullerstenen.

Jag har inte vetat riktigt (som Bengt Ohlsson) vad som väntar mig här. Ibland är allt som det sägs, nästan för övertydligt. Utanför Charlie, en klubb i källaren till någon biograf dekorerad med ålderdomliga projektorer (brukar vara ett gott tecken), står en klunga lokala ungdomar och så ett brittiskt stag party, unga killar i fotbollströjor med sina egna namn på. Den store dörrvakten vill ha 10 euro av mig, jag tvekar och sällskapet vänder om. Då har en av engelsmannen frågat en tjej vad hon brukar betala, 4 euro är det. Han pratar med henne, och hennes pojkvän lägger armen om henne och släpper inte engelsmannen med blicken.

Sedan tidigare har vårt sällskap lite tappat lusten: Cirkus Barok har flutit iväg någonstans, Sparx är "kaputt", har konkat och är förseglat med en cykelslang. Så de andra vill gå hem. Jag antar att det är har jag skulle kunna frigöra mig från gruppen, smita iväg med min tjeckiska bandtröja (Sunflower Caravan) , frenetiskt söka på elskåpens affischer efter något acceptabelt ställe. Ringa upp kontakten min kollega på P3 tipsade om. Men nej, det är för sent för det och dessutom, vi ville bara hitta ett ställe där alla kunde ha kul, som Woo i Vilnius.

Ibland får man acceptera att man är den man är, i någon annans ögon. I detta sällskap, åtta killar, finns inget som just nu får en trött dörrvakt att skilja oss från de beryktade britterna, sedan har vi kavaj eller hipstersjal eller vad det nu vara må.

Men, försöker jag intala mig till tröst, berättaren i Claudio Magris Donau är ibland, trots sin stora beläsenhet, lika androcentrisk som vilket grabbgäng som helst. Ack, dessa italienare... I berättelsens lilla resesällskap, som egentligen skymtar fram rätt lite mellan alla bokliga anekdoter, är Francesca hittills oftast mest omnämnd för att hon är så välbevarad eller när hon sensuellt suger på en glass. Asch, det är orättvist, en radanmärkning. Boken är för övrigt så mycket nittiotal och centraleuropeisk återfödelse, att det känns mycket märkligt att den är skriven före murens fall. Den svenska språkdräkten flyter också mycket fint, som... floden.

Majferierna firas i Bratislava med en stadsfestival, det är fullt av Tatra-veteranbilar på första maj. Våren är här. Och den den riktigt romantiska flodutsikten får man uppe från klippborgen Devín. Donau tar här emot bifloden Morava, som utgör gräns mot Österrike.