onsdag, januari 13, 2010

Nyår

Eskilstuna - Stockholm - Malmö

Jag arbetade i mellandagarna, och tillbringade fyra nätter på ett litet hotell på Söder i Eskilstuna. Ägaren till det där hotellet berättade, att en dam en gång på femtiotalet ville driva hotell mellan de två fyravåningshusen. Så, då det byggdes en huskropp där, ihop med hyreshusen. Sedan dess har det varit ungkarlshotell en period, sen solarium och nu är det hotell igen. Beatles ska ha bott här 1963. Jag undrar vem som bodde i mitt rum, men alla dokument är borta, så det får jag inte veta.

Det låter fantasieggande, allt det där, och när jag satt där i rummet skickades jag rakt till Staffan Göthe-land, Cervieng-Sverige, så som det visar sig i hans pjäser. Kanske för att jag kom ensam till en köldslagen stad för att tjänstgöra (som i En uppstoppad hund), tog ensam in på ett rum med brunbetsad ytterdörr, tvättställ i hörnet och marmorskiva under det egenartat spetsiga fönstret.

Jag trivdes bra i det där rummet. Det var smakfullt renoverat, hade ny säng, TV. En minibar med en ensam Hwila i. Jag skulle kunna stryka över marmorn, över det betsade träet och bara förnimma. Det är många detaljer som går igen från de där lägenheterna i min barndom, och jag kan använda dem för att minnas lyckliga år. Snäppet från låset, kylan från marmorn mot handen.

Men, minnen är så personliga. När jag tänker på det där tvättstället igen, minns jag mycket vagt någon scen ur Stig Larssons Nyår, jag läste den vid ett svagt tillfälle och blev orolig av den boken, minns jag. Det finns så mycket ångest, så mycket instängdhet och skräck, i det här förflutna svenska landskapet med. Som i de perfekt återskapade sjuttio- och åttiotalsmiljöerna från filmatiseringen av Lasermannen, i skildringen av hur Ausonius gradvis tappar greppet. Som i Din Livsfrukt av Lars Ahlin... som hos fyrtiotalistdiktarna och i all annan gammal svensk nittonhundratalsångest.

Det var inte bättre förr, även om det är lätt att förfalla i sådana tankar. Hos Staffan Göthe handlar det inte om folkhemsnostalgi. Karaktärerna är tecknade med ömhet, men vadar allt som oftast i knädjup ångest. Mellan människorna utspelar sig jantelag, småskurenhet och förtryck. Som publik kan man skratta åt eländet, och kanske låta skrattet fastna i halsen. Humorn blir påtaglig, mer än något som fortfarande kan kallas kärlek, som skymtar fram ibland. Och, pjäserna slutar allt som oftast i en provocerande happy end, och att det blir morgon, igen. En ny dag.

Ömhet och förståelse för det förflutna är nödvändig, men överdriven nostalgi farlig. Nostalgi står också i skottfältet när tidskriften Arena försvaras från Dan Josefssons och Daniel Suhonens generalangrepp i Aftonbladet Kultur igår. Expressens Johan Hilton identifierar angreppet med vänsterradikal nostalgi för ett hegemoniskt förflutet, där man resonerar: "Först krossar vi högern, sedan kan vi eventuellt snacka om hbt-rättigheter och kvinnokamp." Helle Klein hejar på Hilton med ett kort avfärdande av "sektvänster". Idag svarar Arenas chefredaktör Karolina Ramqvist vältaligt och inleder också mycket riktigt med att påpeka det orimliga i att en liten och självständig tidskrift får utstå denna generella och på selektiv läsning grundade kritik - i Nordens största tidning.

Ändå är det synd, för debattens skull, att leden sluts så snabbt på Twitter och bloggar. Men som Josefsson & Suhonen frågar får de svar - med angrepp. Det är synd, för därmed blir det inga svar i sak, ingen diskussion om hur socialdemokratin stått tyst inför och accepterat stora delar av new public management. Man ska lyssna på motståndarens bästa argument, om man vill lära sig något och lära sig skriva bra.

Talet om sektvänster leder oss tillbaka till det instängda Cervieng-Sverige, eller varför inte Ola Magnells sjuttiotal med en hegemonisk vänster som inte hade plats för feminism, för sexuella minoriteter, för miljörörelsen eller någon annan rörelse om den inte inordnade sig under marxismen. (Lyssna på "Min nye magister"!) Nej, de avvikande eller nytänkande hade ingen självklar plats i folkhemmet. Det är inget förlorat paradis vi ska ha tillbaka, och det blir väldigt tydligt också i Göthes pjäser.

Men nu var det 2010. Gårdagens förtrampade perspektiv gör segertåg. Sjuttiotalets strider borde inte vara dagens. Samhället är individualiserat på gott och ont, klassresorna är långt ifrån inställda, men de sker i singelkupé. Vi har det materiellt bättre, färgglada telefoner. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar - också, samtidigt som man med fog kan hävda och hoppas på att mänskligheten över lag och över tid går framåt. Låt oss hålla dessa tankar i huvudet samtidigt.

Många tankar samtidigt blir det också om frihetsrevolutionen. Den som slipper slita sig fördärvad har verkligen en större frihet att forma sitt liv. Att varje individ bedöms för sig gör äran och friheten större när du får den, men du kan inte längre sträcka på dig, jaga bort skam och dålig självkänsla med förklaringen att du hade en dålig start, som så många andra. Nej, nu gäller: Du har haft minst tre generationer på dig att göra klassresa i Sverige, eller förvalta det pund du redan har, så har du inte lyckats, då är det inte the system, it's you! Arbetarklass är ett skällsord, oftast för grovt för att användas. White trash säger man istället om man har någon taktkänsla.

---

För mig skedde årsskiftet så, att när jag hade vikariejobbat fyra morgnar åkte jag dubbeldäckartåg från Cervieng-Sverige till Monocle-Sverige. Till en ombildad lägenhet på Söder i Stockholm, där jag lagade lammfärsbullar till nyårsmiddagen och sen gick vi till nollnolltalsfesten på Södra teatern. Där sprang jag på karaktärer ur min egen sena nollnolltalshistoria, unga kvinnor i blom förstås och jag sa att allt är bara bra med mig.

Sen sjöng Slagsmålsklubben om "Flickvänner med olika riktnummer", och då tänkte jag osökt på bloggen som fick mig att samla mig och resonera intellektuellt igen. Jag köpte en flaska rosébubbel, det fick sammanfatta åren som gick. När jag lämnade stora dansgolvet spelades "This is the year" med Marit Bergman och nere i trappan tog folk med sig lapparna med decenniets bästa låtar. Jag fick med mig "Survivor" och "Blind".

Nu sitter jag här i Malmö på ett nytt kontor, hastigt och lustigt. För mig ser det väl bra ut, det nya året, men det är åt dem som har det skall varda givet, glöm inte det.

Det kommer inte saknas fejder. Det kommer inte att saknas strider, insikter och lives and times.

Uppdatering: Johan Sjölander tar hjälp av Nancy Fraser för att förstå vad fejden handlar om. Läs! (tipstack till Fahd Askander)

Etiketter: , , ,

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Home