fredag, oktober 16, 2009

Be a girl

Jag känner att jag borde säga något. Läs först Isabelle Ståhl, och sedan Isobel Hadley-Kamptz, Julia Skott och Elin Grelsson och därefter Lisa Magnusson.

Man kan leka mer när man är ung. Mindre när man har ansvar för andra. Det beror också på vart man strävar.

Var det något mer? Jo, det här:

---

Jag kan vara en charmig slarver. Jag går ganska automatiskt in i den rollen i många situationer. Jag kan alltså vara charmig och trevlig och använda fina ord jag fick lära mig under min uppväxt. Och sen kan jag bli ursäktad. Jag jobbar inte alls så hårt som mina kvinnliga kollegor. Som stannar och redigerar hela natten, för att de brinner för det men framför allt för att det ska bli så bra som det bara går. Allt det som jag gör kan hon göra bättre - och gör det.

Det går att ta sig en bra bit på den där charmen, charmen som går hem bland de unga, men den kan only take me so far. Hockeykillen som inte kan laga mat själv, den extroverte, svartklädde alkoholistrockerpoeten med vaga konstnärliga ambitioner, eller den snälle-men-hjälplöse introverte nördakademikern (that would be me) är alla bara varianter på samma manstyp, en typ som tjejer det är något med är fucking djävla trötta på efter 25. Därav allt detta SATC-iga a good man is hard to find. Spelar ingen roll om jag har de rätta värderingarna, är söt eller snygg eller har något mer onämnbart. Det spelar ingen roll, om det är så att jag bara ska och ska bara som Alfons Åberg. Spelar ingen roll hur fin och mjuk kille jag är. (Förresten: Om en kille är fin och mjuk ute i skogen där ingen kan känna honom - sprider han då någon värme? Ja, säger Berkeley, för Gud känner att han är fin och mjuk. Men han får ingen tjej.)

Ni förstår, för mig har det blivit uppenbart: Jag vill inte bli ihop med den duktiga världsräddarflickan i den fantastiska frisyren - eller jo, det förstås, men ni förstår - jag vill bli henne. För det är det som måste till. Älska istället för att bli älskad. Ge kärlekskraft, inte bara ta. Not so much to be loved as to love.

Jag är ständigt omgiven av duktiga flickor, och de är inte tråkiga för fem öre, de behåller sina frisyrer, de åker till Berlin och klubbar över helgen och sen åker de tillbaka till jobbet och räddar världen lite till. Varje dag hela dan. Och även utanför sådana här kretsar så är trenden den - kvinnor tar ansvar, om det så är hemma, på jobbet, i företaget. Dubbelarbete. Trippelarbete.

Att bara ha gamla privilegier att luta sig mot finns det ingen framtid i. Det har nog intervjuoffren i Susan Faludis Ställd förstått, det har Pär Ström någonstans förstått, och ja, det har jag förstått. Man då välja att förtränga det och försjunka i tirader mot de bittra kontrollfreaksbitcharna. Gudarna ska veta att jag rört vid det där privat, och förlorat på det. "Sluta städa efter andra då" säger en anonym i Isobels kommentarfält. Precis som recensenterna tyckte att Maria Sveland skulle skilja sig.

Alltsedan kvinnofrigörelsen på sjuttiotalet och den arbetslöshet som följde i spåren av oljekrisen, alltsedan den traditionelle familjeförsörjarrollen började försvinna från Västerlandet, har den manlige losern hela tiden sökt bli försäkrad om att allt är ändå bra. Även om kvinnorna kommit i kapp - och gått om. Dagsaktuellt är ju att vissa universitet nu anser sig tvingade att kvotera in män på vissa utbildningar. Vad är The Simpsons, om inte en ständigt återkommande ritual för manlig frälsning, där de totalt efterblivna manskarikatyrerna Homer och Bart återlöses av de uppoffrande Marge och Lisa. Serien kan, och däri ligger förstås mycket av dess appeal, läsas på många sätt. Till exempel som en bekräftelse på att det är så det måste vara, att kvinnans självuppoffrande är nödvändigt. Eller, progressivt, som en problembeskrivning i linje med Faludis: Det här håller inte, för i verkligheten hade Marge dragit för länge sedan. Homer hade varit ensam, som Springsteens eller Lundells alla havererade män. Varför tror ni förresten att "Du är min man" har legat på Svensktoppen i fem år?

Nu får vi stoppa här ett tag. Verkar detta kallt och hårt och oförsonligt? Menar jag att man bara älska perfekta personer? Nej, det är precis just tvärtom: Lösningen är inte att sluta älska ("Skilj dig då"), sluta ta ansvar för andra, att klippa banden. Inte om man tror att det finns ett samhälle. Men att älska är en handling. Vi måste närma oss varandra. Ser ni inte redan cirkeln? Generationer av kvinnor har jobbat hårt för att få något av männens frihet och möjligheter. Nu jobbar jag för att bli som de kvinnor jag mött. Vi blir lika, vi måste dela på det.

Det här är ett fall och en lösning. Jag tror ju att zoomar vi ut så ser vi hur vi är på väg ut ur labyrinten. Ingenting förändras av sig självt, men män förändras. När det finns öppningar, när det finns möjligheter. För att återfå ansiktet måste man kanske inte ens erkänna att man en gång tappat det, bara gå därifrån, framåt. Någonting håller på att gå fel för en lång rad killar och män som bara ler och flinar och glider fram, efter ett tag med alltmer ihåliga leenden.

En sak som gläder mig, är att vi alla verkar vara överens om att städningen kan vänta (även Katrine Kielos vars gamla städinlägg jag nu får anledning att länka till en gång till, och det var visst här de ivriga bävrarna var). Vi ska tänka och svärma istället, ty det är vårt väsens rätta kall. Vi bloggar och beefar och för samtalet framåt.

Det handlar om andra saker med - hur högt ska vi skatta utlevelsen och hur snabbt och hårt måste vi jobba för mänsklighetens och planetens bästa? Hur länge och ofta ska man leka? Dionysos eller Apollon? Det är en annan fråga och den kan bli stor för vår generation, liksom det i sjuttiotalets början öppnades klyftor mellan utlevare och moralister. Visst, var och en får till slut göra sina val. Om vi bortser från utpräglade messiaskomplex tror jag ju det finns lösningar här: Vi 70s-80s-children vet ju ändå ganska bra hur man roar sig.

Be a girl.

Work harder, play harder.

Kärlek och Vilja!

Ta hand om varandra.

/peace out

8 Kommentarer:

Den 16 oktober, 2009 10:44, skrev Blogger Stefan Stenudd...

Jag tror att man kan vända på könen i din text och den blir lika sann (eller falsk). Det är inte där gränsen går, om den över huvud taget finns.

 
Den 19 oktober, 2009 16:12, skrev Blogger Gabriel...

Stefan, jag tror ju inte det, men låt oss försöka:

"Handbollstjejen som inte kan laga mat själv, den extroverta, svartklädda alkoholistrockerpoetissan med vaga konstnärliga ambitioner, eller den snälla-men-hjälplösa introverta nördakademikern (that would be her) är alla bara varianter på samma kvinnotyp, en typ som killar det är något med är fucking djävla trötta på efter 25. Därav allt detta SATC-iga [där går jag bet på att snabbt hitta en motsvarighet] a good woman is hard to find. Spelar ingen roll om jag har de rätta värderingarna, är söt eller snygg eller har något mer onämnbart. Det spelar ingen roll, om det är så att jag bara ska och ska bara som Alfons Åberg [uppdatera mig, barnkulturvetare]. Spelar ingen roll hur fin och mjuk tjej jag är."

Lika sant? Döm själva.

Var går gränsen? Mellan bra och dåligt, slarvigt/duktigt? Inom varje människa, ja, men det var inte det jag ville diskutera.
När jag skrev detta ville jag komplettera en diskussion som flammat upp med min egen erfarenhet och mina egna tankar, som jag tror har viss allmängiltighet. Sedan är detta ju också en västerländsk, heterocentrisk diskussion etc, ja. Men det som jag bland annat just här försöker föra fram är en analys som jag finner rätt hoppfull, just den att män finner sig vilja "gå mot mitten", dvs där de kvinnor som anpassat sig till det moderna samhället redan finns.

Men vill man inte alls använda kategorierna män och kvinnor, då blir det svårt att argumentera som jag gör. Jag ser värdet i att ofta i text vända sig direkt till individen - läsaren - utan att postulera kön eller sexualitet, till exempel, ja. Men vi måste också kunna diskutera samhället som vi enligt bästa omdömeskraft anser att det ser ut idag.

Detta om detta. Jag har också fått en reaktion på mail, som jag har fått tillåtelse att citera ur:

"men det kanske inte bara är patriarkatets röst i en som avråder från att bli som comic book-guy. det är väl liksom att även om fler män är sanktionerade att leva så, är det ingen väg till framgång i livet (precis det du skrev typ). men att man ska bli nån sorts bionic woman som läser spivak på nattåget till berlin är liksom övermäktigt. för de flesta. sen finns det ett litet fåtal som är fantastiskt ambitiösa hela veckan lång och på helgen socilacerar i Acne-kläder som sitter så fint på deras gymmade kroppar."

Ja, vad är övermäktigt? Ideal är till sin natur svåruppnåeliga. Jag som åskådare, eller de här bioniska personerna själva, har på något sätt börjat se det framgånsrika och bortsett från det misslyckade, och då har de börjat se sig som omåttligt framgångsrika (men ofta nog tvivlat). Och så måste man göra själv, trots allt missbruk av uttryck som "Älska dig själv". Dagens framgångshets ter sig ofta som "lag men inte evangelium"*. Man kan inte ta idealen rakt av, det måste finnas en förlåtande och kärleksfull tolkning, också (men inte alls bara) inom en själv gentemot en själv.

*Uttrycket kommer från Harry Martinsons Aniara, sång 102.

 
Den 19 oktober, 2009 17:53, skrev Blogger Stefan Stenudd...

Gabriel, jag tycker att citatet där du bytte kön är precis lika rimligt som motsatsen. Vad du tycker om den saken framgår inte av ditt svar.

Könsroller spökar såväl i beteenden som i analyserna av dessa beteenden. Egentligen är alltihop nonsens.

 
Den 19 oktober, 2009 19:01, skrev Blogger Rasmus...

Stefan: Man brukar ju prata om värdet av "kritisk läsning" men att få Gabriels fantastiska inlägg till "nonsens" tycker jag är lite väl magstarkt. Tvärtom får jag nog instämma i att, som samhället ser ut idag, så är dessa mönster bara alltför vanliga mellan just pojkar och flickor.

 
Den 19 oktober, 2009 19:17, skrev Blogger Stefan Stenudd...

Rasmus, det är verkligen inte Gabriels text jag kallar nonsens. Han är härlig läsning även när jag inte håller med honom. Könsroller, dock, är nonsens. Likaså väldigt mycket av det som påstås om dem.
Därmed förmodligen också min utsago.

 
Den 19 oktober, 2009 20:28, skrev Blogger Rasmus...

Ok, ursäkta att jag missförstod. Men oavsett vad vi tycker om könsrollers normativa önskvärdhet verkar det svårt att förneka att de har ett analytiskt förklaringsvärde om vi ska förstå det samhälle vi lever i. Givetvis finns det alltid en risk att man genom att beskriva en problematik också essentialiserar den och jag kan därför sympatisera med en sträng liberalfeministisk hållning som ”låtsas” att det inte finns några könsroller och konsekvent talar till individen. Samtidigt finns det, precis som med klassbegreppet, en risk att en sådan tystnad lät övergår i ett osynliggörande av existerande maktstrukturer.
Vad jag tycker är mest intressant med Gabriels text är att den lägger an ett emancipatoriskt perspektiv på hur vi faktiskt ska kunna bryta på djupet dessa mönster. Det tycker jag är viktigt. Och absolut inte nonsens :-)

 
Den 23 oktober, 2009 15:01, skrev Blogger NILsG...

Återigen ett lysande utbrott etc.

Jag skulle vilja hävda att vi vet vad vi borde göra, det har vi vetat sedan vi uppfann ett språk att berätta det för varandra på. Allt övrigt är Rom. 7:19.

 
Den 01 december, 2009 15:37, skrev Blogger pojkdokel...

Jag håller delvis med kritiken som riktats mot inlägget, men desto mer tror jag du är något intressant på spåren. Kan man hoppas på en uppföljning?

Kan bara ge dig medhåll för känslan av att vilja bli den jag idealiserar. Ett exempel på det skulle kunna vara objektifiering. Att helt sluta objektifiera för att vara den ekomärkta gulliga feministkillen är lika förhastat som det är ett uttryck för falsk ödmjukhet ljuset av att alla människor objektifierar. Medvetenheten om att jag objektifierar t.ex. snygga tjejer får mig inte att vilja sluta objektifiera, istället vill jag själv låta mig bli objektifierad av dem. Kanske är jag ensam om att tro att dynamiken mellan kvinnor och män radikalt skulle förändras om så skedde. Jag tror dock att det mer eller mindre är detta som män har att röra sig med idag när vi, kanske för första gången, lär oss att identifiera oss med andra.

 

Skicka en kommentar

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Home