måndag, maj 15, 2006

Månens mörka baksida

Jag tar spårvagnen till Prag för att se ett tjeckiskt band. Ja, inte det stora Prag utan Praga, Warszawas mörka frånsida. Bortglömt och föraktat. Lördag kväll, åsktryck över stan.

Spårvagnen kränger upp norrut längs floden och förbi den gamla stadion, Jarmark Europa, mer känt som ryska marknaden. På järnvägsbroarna ser jag de internationella tågen ta sikte på de riktiga metropolerna och jag känner ett stygn av bortlängtan, jag önskar att min spårvagn bleve ett expresståg... Men så fort vagnen sväger in mot öster igen och in bland kvarteren känner jag att jag redan är där.

Kvällen har sänkt sig och ett lättflyktigt mörker vilar över gatorna och de slitna husen, och jag känner att liknelsen med månens mörka baksida inte är helt fel. Eller med Prag, har är många byggnader från förkrigstiden kvar, förfallna men äkta. Vi hoppar av spårvagnen och letar oss fram till Mińska, där M25 ligger någonstans, en övergiven fabrik upprustad av Krystian Legierski, mannen bakom Le Madame. Vissa av lemaiterna har migrerat till M25, men Praga är fortfarande off, dras med sitt rykte, har härjar drezarze (kickers) fritt, hit ska man inte gå ensam efter mörkrets inbrott. Men har över svartnade fasader vilar också en mjuk och fyllig doft av choklad från den stora fabriken, Wedel är så nära man kommer Wonka i verkligheten.

Så, väl framme: detta tjeckiska band visar sig vara The Plastic People of the Universe, det legendariska undergroundbandet. Återuppståndna i en ny sättning och ute på centraleuropeisk turne. För sällskapets tjeckiska är filosofen och poeten Vratislav Brabenec, nu vördad professor i Bratislava, en uppenbarelse, det är en levande legend där på scenen. Brabenec och violinisten Jiří Kabeš tar båda uppenbarelsen av urtida profeter, tovskäggiga tordönsbasar som mässar lyriken över en mullrande, dov rockbas, ett ständigt omniöst driv, Velvet Underground är ett begrepp som dubbelt låter sig förknippas med detta. Elbas, ståbas och trummor lägger grunden, keyboardisten och elgitarren spetsar till och violin och basklarinett/altsaxofon/klarinett hovrar över djupen. Som en extra rymdlik feature adderas en theremin. Efter två kraftfulla set går legenderna av, efter en babylonisk upplevelse (för dem av oss som inte förstår tjeckiska) går vi tysta ut i natten. Det är bara synd att Honza Jensen inte fick uppleva detta...

Spårvagnen som ska ta oss hem får stanna i femton minuter vid Rondo Charles'a de Gaulle'a. Ändlösa kolonner av Legia-fans marcherar förbi.

Etiketter: , , ,

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

<< Home