Grand Détour

I väntan på lekfullt allvar

Alla hjärtans dag kom och gick, alla den här lägenhetens ensamseglare på erotikens ocean var ute den natten. Låt vara trots allt mer inriktade på kemisk glädje, i form av etanol. Det var en sådan där natt alla har olika versioner av, om vad som egentligen hände, man hittade konstiga blåmärken på oväntade ställen på kroppen, morgontidningar stals och det var oklart hur många, eller vilka, som sov i vilka sängar eller vilka lägenheter.

Vid ett tillfälle befann vi oss i Petters NoSo-flat, med storartad utsikt över Malmös Alexanderplatz: Nobeltorget med korsningen Nobelvägen-Amiralsgatan. Jag stod där mitt på balkongen och blickade upp mot norr längs Malmös mörka pulsåder... i köket innanför spelade dragspelaren något ut Amelie från Montmartre. (Jag skojar inte.) Det var dags att gå vidare. Eftersom pengarna nästan var slut och jag skulle jobba dagen efter, höll jag mig lugn resten av kvällen. Tyckte jag själv iallafall.

Jag har många kära väninnor men... Jag är nog tillräckligt gammal för att tycka att det här med relationsanarki och liquid love inte är så märkvärdigt. Det är väl same old same old. I've only known careless love. Jag är den förste att försvara vikten av fria individer, sjunga vänskapens lov och beklaga parnormen. Intellektuellt sett. Men vill naturligtvis vidare, framåt mot den stora kärleken. Bort från alla förbehåll. Väl medveten om att en kärlek med högre viskositet finns först hundratals relationsanarkistiska leenden och ett okänt antal intellektuella blogginlägg bort.

Men: samma dag skrev Kurt Mälarstedt i DN om min farfars mor Lydia Stille. Som skrev brev till Hjalmar Söderberg och undrade varför han hade använt hennes namn i Den allvarsamma leken. Hon undade om han kanske läst hennes dikter i Idun. Det hade han inte, han bodde i Köpenhamn redan då, och menade att han inte skulle använt ett namn som redan tillhörde offentligheten genom tryck. Men hans svar kom snabbt och han fann dikterna "intagande". DN citerar första och sista strofen ur en av dem:

Det borde finnas en i vida världen,
som tänkte mina tankar under
färden
och tydligt, när han läste detta
kände:
Hon är min drömsjäls enda, rätta
frände.
---
Så vandra du och jag på lifvets
bana
och söka fåfängt själens enda vän.
Han glider tyst förbi, när minst vi
ana,
vi mötas och ses aldrig mer igen.

Senare skickade Söderberg också ett julkort till Lydia (givetvis med sekulärt motiv). Jag har kopior av det och brevet. Lydia hade en butik på Storgatan i Tranås (inte långt från Piratens advokatbyrå), målade tavlor (flera av dem hänger hos mina förädrar), läste kurser på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, var sjundedagsadventist och vegetarian (hon ska en gång ha slängt bort julskinkan på själva julafton, jag kan knappt föreställa mig den scenen.)

När vi tittar tillbaka i historien är den ömsom spännande, ömsom trivial och verkar så färdig, som om det var så det var, men när vi ser efter och tänker så var det inte klart då, det hade kunnat bli helt annorlunda, då. Den var kanske annorlunda än vi tror och det är kanske annorlunda nu.

Idag kanske Lydia hade mailat och frågat om Söderberg hade läst hennes blogg. Och han hade svarat att han från Danmark inte följde den svenska bloggosfären. Men tagit som exempel att han googlat "Doktor Glas" och inte hittat något, men ändå kort därefter sett en plastikkirurg Glas annonsera i tidningen....

Så, vem skriver din roman? Jag brukar ju skriva att man ska leva sin egen telenovela, men nu vill jag snarare ha en rejäl roman att sätta tänderna i. Det kräver mer förarbete och beslutsamhet. Det handlar inte så mycket om att sakna kärlek som att sakna beslutsamhet och riktning och att önska att livet ska gå lite, lite fortare framåt ibland. Fram till våren åtminstone.

Etiketter: Malmö

skrivet av Gabriel @ tisdag, februari 17, 2009