Grand Détour

Show a little faith there's magic in the night

Om Katrine Kielos och Mona Sahlin någon gång kommer att sätta sig i samma regering, föreställer jag mig att de kommer att lyssna på Bruce Springsteen tillsammans för att underlätta teambildningen. Barbro Hedvall påpekar att Springsteen är en stor förebild för socialdemokraternas femtio- och sextiotalister, men Bossen vinner hela tiden nya beundrare. (Vilket förklaras av en av mina käpphästar: Att åttio- och nittiotalets samhällsförändringar inom västvärlden ännu verkar små och obetydliga jämfört med sextio- och sjuttiotalens.)

Bruce förkroppsligar en positiv attityd, som också får bäring på politik. Han får det här med att bara dra iväg i en gammal cheva att inte verka oansvarigt, utan som en livsnödvändighet. Han får "you ain't no beauty, but hey you're allright" att inte låta som en förolämpning, utan som hoppfull ödmjuket inför tillvarons villkor. Det krävs tro, hopp, mod och hård disciplin att att aldrig förfalla till självömkan eller cynism, men belöningen blir att få representera det Odelat Positiva Mansidealet: Springsteen står lite vid sidan av en kanon landsvägsromantiker ack-så-djupsinniga-men-som-inte-går-att leva-med (Kerouac-Guthrie-Dylan-Ulf Lundell) som en helt oneurotisk "warm alpha" som vi inte riktigt har i Sverige utan måste se på med ett avstånd som bara tjänar till att öka mytologiseringen ytterligare. Han är helt enkelt en pragmatisk romantiker, och som sådan oemotståndlig för en socialdemokrat med hjärtat på rätta stället. Han utstrålar folklighet (och patriotism) utan några högerpolitiska konnotationer. Han tilltalar mig på det här sättet också, även om jag aldrig varit någon partikamrat. Hans sånger erbjuder en spegel för efterkrigstidens och i synnerhet eftersextiotalstidens everyman, på båda sidorna av Atlanten.

När Debasers Malmö-succé (och stockholmarna får en repris ikväll) En afton med... hyllar Bruce Springsteen med husband och gästartister är det väl repeterat, professionellt och... säkert! Annika Norlin (Hello Saferide, Säkert!) står för kvällens höjdpunkt, den känsligt lågmälda nytolkningen av "Glory Days" med ukulele. Hon kommer senare tillbaka med en mer trogen version av "Dancing in the Dark". Eagle-Eye Cherry levererar "The Ghost of Tom Joad" och "Atlantic City". Silverbullits Simon Ohlsson står för kvällens mer introverta och ljudväggsmullrande inslag, och Lowoods Therese Johansson för sång och telecaster i "Brilliant Disguise" och "Downbound Train". Kvällens hemliga gäst - Jill Johnsson - säger någon gång för mycket att hon egentligen inget vet om Springsteen, det hade hon inte behövt, vi hade trott på henne ikväll ändå med en "No Surrender" bara lite gungigare än vanligt och avslutande "Born to Run".

Före spelningen visas i vanlig ordning film, här en dokumentär om hur Born to Run-albumet tog form. Hur bandet omsorgsfullt klippte albumet och repade turnén och ansåg sig färdiga först i samma stund som det var dags att backa in sig i bussen till första spelningen. När Bruce rullar in i Freehold till tonerna av Thunder Road-pianot... "This was the place I was running from" minns jag förra vårens road trip... även om frågorna och slutsatserna är allmänna. Bruce berättar om hur Born to run mejslade ut de frågeställningar han senare kom att arbeta med under resten av sitt yrkesliv: "What do you do when dreams come true? What do you do when they don't? Is love real? Born to Run was the album where I left behind my adolescent definitions of love and freedom. It was the dividing line."

Alla har sina minnen: När Stephen Simmonds (med Kleerup på trummor) leder oss genom "Because the night" är jag både i regelboken till Vampire: The Masquerade och på lågstadieålderns trasmatta, där Keels version ljöd från en bandare som bara fick spela hårdrock. Musik som får följa med genom livet blir en avbild av verkligheten, som i varje ny ålder visar nya drag.


Not: Ny chans att se showen ikväll i Stockholm alltså. Nästa hyllning i serien blir "En afton med Morrissey", lagom till 50-årsdagen, och gästas av bland andra El Perro del Mar och Magnus Carlsson från Weeping Willows.

Andra bloggar om: kultur, musik, bruce springsteen, malmö, debaser

Etiketter: Klubb, Konserter, Malmö, Musik

skrivet av Gabriel @ torsdag, januari 29, 2009