Verklighet till döds i de livsfegas tempel
Judisk filmfestival i Warszawa, Kino Muranów. Påkostat, Holland och Wadja sitter i kommittén, Shimon Peres i hederskommittén. Främst dokumentärer, men även kort- och spelfilmer, som belyser judiska motiv. Varje dag koncentras på ett land och sponsras av en ambassad. Har aldrig varit någon riktig cineast, men två filmer har hunnits med, och de rekommenderas. I synnerhet den nedersta.Like a fish out of water (Israel 2006, regi: Leonid Prudovsky)
Romantisk komedi om den argentinske invandraren Marcello, som i sin jakt på en roll i en hebreisk såpopera stöter på den religiösa Anat, vars mor söker en lämplig svärson. Marcellos dotter söker en ny kvinna åt sin far, och mycket snart är ruljangsen igång.
Denna ytliga men charmiga komedi räddas av farten (filmen är också bara 50 minuter), banaliteten ges aldrig tid att aldrig slå igenom. Bakom den mycket rakt berättade historien anas vagt skisser av samhällsproblem, de nyligen invandrade mot den religiösa medelklassen. Men det blir snart klart att inga av dessa problem behandlas överhuvudtaget, det kunde lika gärna ha utspelat sig var som helst – som i Marcellos telenovela-värld.
Jericho's Echo (USA/Israel , 2005, regi: Liz Nord)
Dokumentär som tar utgångspunkt i de israeliska punkrockarnas tillvaro, och allt eftersom filmen fortskrider blir konfrontationen mellan gruppens ideal och det omgivande samhället tydligare och tydligare. Rakt berättad med samtida dokumentärteknik tillåts innehållet tala för sig självt. Punken ter sig först bekant: att vara fri, skita i allt, stå utanför systemet. Vakna politiskt, slåss mot genmodifierade grödor och manschavunism. Men i det israeliska samhället blir innebörden i utanförskapet en annan. Och för de israeliska ungdomarna är kallelsen till militärtjänstgöringen ovillkorlig, beslutet måste fattas: Att gå in i systemet, eller att stå utanför samhället, med ett "useless ID", för alltid stämplad som sinnesslö eller illojal. Många saker ter sig som sagt bekanta, Israel är en del av Västerlandet, men ändå, som ett av banden sjunger, "vi köper skivor och de svälter", och det på andra sidan muren. Och slagorden Food not bombs får här en helt annan klang. Jag grips av främmandeskap inför detta, och plötsligt sägs mina tankar rakt ut, av en av de intervjuade i filmen: Vad har de att protestera mot i ett land som Sverige, vad kan vara så farligt i paradiset, fucking Switzerland? Skratten ekar i salongen. Applåder skallar i salongen när man i filmen protesterar mot den israeliska utbildningsministern... det kan man relatera till i Warszawa.
I filmens starkaste scen berättar medlemmarna i HaPussy shel Lussy om hur deras sångare dödades av en självmordsbombare. Om overkligheten och sorgen, men: Alla araber är inte onda, lösningen måste komma genom dialog. Samtidigt som frontmannen för Retribution, som begravt tre vänner, säger: Visst vi är punk, vi är inte religiösa men vi kan inte ge upp en tumsbredd av vårt hem, då har alla de våra dött förgäves.
skrivet av Gabriel @ tisdag, maj 16, 2006
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Home