Grand Détour

Envar sin egen korrespondent

Om ni tar med er en sak från den här kvällen, säger han, är det detta:

"Världen må vara eländig men den blir allt bättre."

Kjell Albin Abrahamson, öst- och centraleuropakorrespondent, författare, Republiken Jamtlands utrikesminister, står framför den purpurröda ridån på biblioteket i Åkarp. Fullsatt. Bibliotekets vänner och Lions arrar. Jag är nog faktiskt yngst i publiken.

Det blir lite mingel där mellan bibliotekshyllorna efteråt, jag hälsar, småpratar lite som man gör, har inte pratat med idolen tidigare, men blir introducerad.

"Jag var ett halvår i Polen, förra året", säger jag.

Svaret kommer snabbt: "Varför inte längre?"

Jag kan bara mumla något om ouppklarade affärer i Sverige, men att man alltid kommer tillbaka till Polen, att de varnade mig, du kommer aldrig härifrån.

Föredraget, som av momsskäl innehåller en hel del uppläsningar, handlar om livsfilosofi, om omorienteringen efter två infarkter, som ledde fram till Enkel biljett till Polen. Om att man aldrig kan återvända hem, (låter bekant) om att komma fram till vad som är viktigt i livet.

Det handlar rent politiskt psykologiskt om optimismen, om tron på att det faktiskt kan bli bättre. Kjell Albin plockar fram SIPRI:s årsbok ur fickan, konstaterar att antalet krig minskar, 1% av jordens befolkning berörs av dem idag, viktigt att se detta också, svälten minskar, både procentuellt och i absoluta tal. Det här är alltså poängen. Man måste ha hopp, med polske påvens ord: "Var inte rädda". Och det är väl sant, min guru under gymnasietiden, von Wright, var väl inte helt rätt på det rent mobiliseringsmässigt med sin provokativa pessimism.


Kjell Albin avslutar med en krönika ur Jag hatar grupparbeten. En genomsnittlig dag dör knappt tvåtusen människor i Sverige en naturlig död, och ingen, ingen av dessa tänker dagarna före sin död: "Det enda jag ångrar är att jag tittade för lite på tv".

Jag hinner tänka: "Ja, men tänk på den sociala dynamiken i serier som Six fe..." Öh, ja, då:

Det enda riktigt demokratiska i vår värld är att dygnet bara har 24 timmar för oss alla. Därför gäller det hur timmarna ska utnyttjas. Kom ihåg mina ord: ingen enda människa har hittills på dödsbädden sagt: Det enda jag ångrar är att jag tittade för lite på tv.
[---]
Byt ut alla televisionens virtuella såpafamiljer och goda grannar mot dina egna, riktiga släktingar och buffliga grannar.

Aja, leva sin egen telenovela, fantasy world, var det ja...

---

Alla morgondagens fester: Vägde länge mellan Skatalites på KB och Nico-kvällen på Debaser. Men nu verkar det som det åtminstone inledningsvis blir finissaget på Shrigley-utställningen där konstnären, ja just det, vänder plattor.

Andra bloggar om: Kjell Albin Abrahamson, tv, optimism

Etiketter: Böcker

skrivet av Gabriel @ tisdag, oktober 30, 2007