söndag, februari 22, 2009

We were good in our time

Kalmar

Ibland har jag undrat vad som hade blivit av mig om jag fått växa upp bland skönandarna på Södermalm. Om jag fått leka med akademiledamöternas barn, bekräftas i mitt ensliga lexikonbläddrande, även utanför hemmets väggar. Då hade jag, vid tjugo, startat och lagt ner mitt första hajpade indieband, därefter en technoduo och ett par år senare skulle jag pendlat till London och Tokyo som DJ och eftersom jag sjungit i samma kyrkokör som en kulturredaktör hade jag haft min egen kolumn vid pass 22. Eftersom jag tidigare hade ansett mig för seriös för att skriva i nöjesbilagan. Naturligtvis skulle alla bibliotekariedöttrarna, nej, vad säger jag, förlagschefsdöttrarna, imponeras av min bildning och djupsinniga läggning och lyckliggjort mig på alla sätt redan i unga år. Allt detta om jag varit där eller, kanske till och med, ja troligen även, om mina föräldrar stannat i Lund. Vad som helst utom fucking Småland.

Någonstans där brukade jag vakna till sans. Tankeexperimentet tar här en obehaglig vändning, när jag tvingas inse: Det skulle då helt plötsligt varit ok att vara totalt anemisk, Tenenbaum-dysfunktionell avgrundsnörd. Inga korrektiv tillgängliga. Vart jag än vände mig skulle jag skåda in i samma bleksiktiga, allvarstyngda ansikten, som på allvar trodde att en blivande partners viktigaste egenskap var att kunna redogöra för "Legenden om Storinkvisitorn" efter att ha blivit väckt mitt i natten. Jag hade möjligen fått serva med läkarsprit till flickorna, men sedan hade de gått hem med en ung Kleerup eller en gammal Ulf Lundell. För några ögonblick ser jag en blandning av random urlakad Rodeo-omslagspojke och Horace Engdahl (som ändå är lantis från början) framför mig, jag hade blivit ännu mer isolerad, högfärdig och... odräglig. Bäst att det blev som det blev. Småstadens smältdegel gjorde mig till den jag är.

Det är ganska intressant att gå tillbaka och se vad som finns kvar av det vi gjorde istället. Inget fanns ju i Kalmar, vi var tvungna att starta allt själva. Vilket var ganska danande. Nu i helgen är det CalCon XV. När vi startade spelkonventet i högstadiet var det så att man allmänt trodde att rollspelare var satanister, "nerd" var ett oöversättligt ord som man möjligen hade hört i någon high school-film, Harry Potter var inte ens påtänkt och det var ännu något år innan tjejerna i klassen började använda datorer till "Aftonbladet Chat". Året var 1993. Idag är det en annan värld. Jag var på CalCon igår och hörde det spraka över radion "Vi har nu tvåhundra betalande". Konventet är still going strong. Det verkar vara jämnare könsfördelning idag, fast det hade ju varit svårt att gå åt andra hållet.

Och sen när det handlade mer om intellektuella ting på gymnasiet... under vår tid på skolan startades en demokratisektion som genomdrev fler och fler reformer, det startades kulturnatt och kultursektion, givetvis fattade jag lagom tills att allt var slut vilken bra plats vi alla hade varit del i att skapa, när vi inte arrogant förfasat oss över bristen på bildningsideal, tagit med budapeststubbar in på lektionen, bankat Sartre-biografier i bänkarna och längtat till Wien. Ett par år senare skrev jag en kursplan till den valbara gymnasiekursen "Kaféliv". Praktiska moment skulle ingå, det var mycket viktigt. Jag släppte projektet, men det hade redan gått så långt att de var tvungna att genomföra kursen. Vår gamle mentor Peter Hultsberg tog över och genomförde den komplett med studieresan till Prag. Året efter fick jag hem ett tjockt kompendium med analyser över allt från Kafka och Starbucks. Förra året blev jag riktigt förvånad när jag förstod att kursen har levt kvar, mitt i Björklund-samhället! Och i årets katalog finns den fortfarande där, med kursmålen "att få inblick i förra sekelskiftets unika kafékultur med fokus på Centraleuropa", "att lära känna denna konstnärligt och kulturellt omdanande epok som banade väg för nittonhundratalets innovationer inom litteratur, filosofi och psykologi", "att få uppmärksamma kaféets som social mötesplats och arena för intellektuellt utbyte", och "att få omfatta något av den kreativitet och känsla för tidsanda som var en frukt av dåtidens kaféliv". Kanske går den inte varje år, vad vet jag, men om blott tio personer gått den varje läsår, innebär det att en kader av sjuttio personer indoktrinerats i habsburgskt kaféhängande, existensiella samtal och centraleuropeisk sekelskiftslitteratur. I Kalmar!

Så ät det, du London-DJ som är bortglömd efter ett halvår. Hellre den förste i denna by än den andre i Rom. Landsorten har sin dragningskraft: En dag blir en del mätta, har vältrat sig färdigt, vill bryta bygd. Och ger sig av och får om det vill sig väl barn, som växer upp förbannar sin exil i provinsen.

Etiketter:

9 Kommentarer:

Den 22 februari, 2009 17:41, skrev Anonymous isabelle...

att växa upp i småstaden och inte få någon ryggsäck med kulturellt kapital har varit både min förbannelse och styrka. man kan liksom slå underifrån och revanschera mot något och vara sur på amanda svensson för att hon får skriva i DN pga nepotism. samtidigt så tror jag att man kan bli lite skadad av att växa upp i en sån där skitstad där enda helgnöjet är dragspelskonserter och det verkligen inte finns nån som är intresserad av något och alla ska bli ekonomer eller bönder och ingen förstår en. man blir elitistisk, nitzscheansk, lätt socialt störd. och hämndbenägen.

 
Den 23 februari, 2009 15:19, skrev Blogger Elin...

Fan, nu snodde isabelle min kommentar rakt av. Min förbannelse och styrka också.
Och fantastisk text, som vanligt.

 
Den 23 februari, 2009 23:16, skrev Blogger Elin...

Eller jo, en till sak: FAN vad jag vill läsa den kursen! Underbart att den finns kvar!

 
Den 24 februari, 2009 20:08, skrev Blogger Gabriel...

Tack, tack! Jo, jag vill också läsa den där kursen, när jag tänker efter... Kanske kan sälja konceptet till någon folkhögskola? Att den finns kvar på gymnasiet, trots nyttohetsen och kritiken mot elevernas taktikval... kanske beror det på att den kommunala skolan måste ha något att locka med när det finns så mycket konkurrenter, vem vet?

Angående revanschism: Samtidigt, Sverige är inte större än att man kan få sin introduktion till (förutsatt då att man tillägnat sig språket och ett visst manér) mer intellektuella cirklar via universitetet, studentmedierna och bloggarna... Men visst tar det mer tid. Det jag värdesätter är att ha fått vad jag tror är en något sannare, eller i varje fall mångsidigare, bild av Sverige än den som vuxit upp innanför tullarna.

Sen måste jag säga att jag gillar Amanda Svenssons bok och det hon skrev i Sydsvenskan, och det säger jag inte bara för att jag har lärt känna hennes södermalmsuppfödda kompisar nu när jag bor på Möllan...

 
Den 25 februari, 2009 10:59, skrev Blogger Tomas...

Verkligen Gabriel, du skriver bara bättre och bättre. Nu är du dessutom klok också. Sen kan det faktiskt bli så att det totala övertagandet av ursprungsorten (som man talat om när ilksan varit som störst) kanske inte ter sig lika främmande när snart inte ens Hornstull liknar Möllan och Möllan är alldeles för mkt just Möllan. Då får man bestämma sig. Ut på landet som Englund, fortsätta uppåt (?) till Sjöstaden via Kungsholmen eller kanske då Vattentornet och fullmäktige och göra ngt av den där trista frimurarblaskan eller lokala sosse-nyhetsbrevet. Knyta ihop säcken. Tänk flygbåt österut så kanske Smålandsträsket framstår på annat sätt.

 
Den 08 mars, 2009 16:56, skrev Blogger Stefan Stenudd...

Gabriel, jag känner igen många av dina tankar och iakttagelser fast jag växte upp i Stockholms förorter. Också de är i praktiken lika långt från Södermalm.

Under de förvånande många åren i Malmö har jag konstaterat att kotterierna och klassamhället är precis lika närvarande här.

PS: Du skriver härligt suggestivt och personligt. Det är uppenbart för mig att du borde ge dig på romankonsten.

 
Den 09 mars, 2009 12:10, skrev Blogger Gabriel...

Tack för alla vänliga ord! Hur hade gamla tiders författare mod att börja skriva, utan bloggkommentatorer? De hade väl i och för sig en massa papperskorrespondens.

Intressant, detta var från början bara ett kort inpass från en helg i Kalmar... Men de är Kalmar-texterna som har blivit mest kommenterade.

Tomas: Flygbåt österut? Grankullavik-Klaipeda? Men jag håller med om att många borde ge upp det där att trängas i Sjöstaden och istället åka hem och göra den långa marschen genom kommunstyrelserna...

Stefan: Jag gör mig ibland skyldig till att bunta ihop stockholmare av alla slag. Men man får en mycket ickerepresentativ bild av 08:or av att bara umgås med de som läser i Lund och bor på Möllan.

 
Den 10 maj, 2009 00:27, skrev Anonymous petter...

Icke desto mindre kan man räkna till tre kalmariter (well, två, kanske alla, är ölänningar då) i DN:s skrivande redaktion just nu, varav två är mycket framträdande. Alla har gått på Jenny Nyström. En heter som jag. Nepotism nja, eller?

 
Den 10 maj, 2009 00:35, skrev Blogger Gabriel...

Ja, det är intressant. Kanske, med en bilmetafor, passande nog för min herre: We try harder. Är man inte från huvudstaden så får man se till att träffa med varje skott. Pastans stora namn är Hanna H. från Värmland. Und so weiter.

Som sagt: Förbannelse och styrka. Förbannelse och styrka.

 

Skicka en kommentar

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Home