Grand Détour

Glad men inte stolt

Sverige är det enda land i världen som inte är nationalistiskt. På så sätt står vi som en civilisationens fyrbåk, en upplysningens och demokratins ledstjärna en annars medeltida värld av frenetiskt flaggviftande grottmänniskor.

Så, lätt modifierad, ser den svenska nationalistiska självbilden ut. Den svenska nationalismen är djupt subliminal. Omedveten. Och därför, påstår jag, mer svårhanterlig än exempelvis dansk eller norsk. De fördomar vi har svårast att göra upp med är just de vi inte ens vet att vi har.

Nationaldagen är nu den dag då intellektuella i pressen prisar det egna landet för dess avsaknad av självprisande. Vi svenskar är inte vana vid flaggviftande, det är osvenskt helt enkelt.

Den 2 juni skrev Fredrik Strage i DN att vi inte bryr oss, vi har ingen ideologi som kan ge fosterlandskärleken substans. Jag tycker också att denna nationaldag känns ovan, inte minns i dessa dagar av postindustiellt interregnum, "Sen Palme gick på bio har allt blivit som på film." Och flåsiga Robert Wells-manifestationer är väl inte det jag föredrar personligen. Men nya saker är i görningen, nya generationer tar vid och upptäcker också det förflutna. Som vi redan har sett: politiskt och kulturellt är det mycket vi är stolta över... Strage urskuldar blattesvenska manifestationer: "Många barn till invandrare har naturligtvis anledning att fundera över sitt ursprung. Frågan är varför de måste göra det inom ramen för hiphop - tio år efter att Latin Kings tömde ämnet på sina sista intressanta vinklar." Sanningen är väl att alla svenskar som på något sätt konfronteras med människor från andra länder får fundera över detta, om inte hemma i Sverige så iallafall när resorna tar dem utomlands - då om inte förr upptäcker man att normalitet inte är det samma som svenskhet. Och nog finns de fördomar Dogge skärskådat ännu...

Men vad är egentligen det farliga i nationalismen? Är det att höja upp sitt eget land, visa på goda exempel och lufta sin kärlek till forsterjorden? Eller något annat? Ja, det farliga är detta: När den legitimerar gruppegoism.

På skolgården frågades det ofta: Är du stolt över att vara svensk? Jag säger: Nej, gärna glad, men en viss ödmjukhet är på sin plats, vi är lika nationalistiska som alla andra, och vi bör tacka freden, vaccinet och potäterna mer än vår moraliska halt för mycket av det vi högaktar i vårt politiska system.

Andra bloggar om: nationaldagen, nationalism, Sverige

----
Det är svenska flaggans dag, och den enda som sjunger är jag... Fick faktiskt en nationaldagsgratulation från en bulgarisk väninna. Men samma väninna erkände tidigare att det enda man vet om Sverige i Bulgarien, är att man i detta nordliga land hänger sig åt något som kallas svensk trojka. Det kan vi ju alla fundera över... Nej, nu får jag packa mig iväg till Depeche-festen.

Etiketter: Warszawa

skrivet av Gabriel @ tisdag, juni 06, 2006