måndag, februari 25, 2008

Ett verkligt spel

I söndags för en vecka sedan satt jag på ett tomt O'Leary's i Kalmar och tog en öl. Plötsligt fylldes torget utanför av bilar, tutor, flaggor. Vi gick ut och såg efter, Rasmus sprang till baren för att betala ifall de skulle undra. En karavan av kosovoalbaner svänger upp över Larmtorget. Där inne i baren var allt stilla och lungt och sömnigt och när Lisa Ekdahls "Du sålde våra hjärtan" spelades kunde jag inte låta bli att tänka på de serbiska slagorden. Båda sidor kommenterar ihärdigt på B92:s nyhetswebb.

Rasmus skriver igen, och liknande kommentarer i orons tecken kommer från Slavenka Drakulić. Efter att ha bevittnat frihetseuforin verkar det inte finnas något för en utomstående att riktigt glädjas åt. Snarare reagerar Europa med ett missnöje likt den som väckts ur sköna drömmar om en enkel lösning. Vi lyckats lyckats förtränga problemet i många år, för att vagt tro på stigande välstånd och den därpå följande liberala demokratins seger. Men om Kosovos serber flyttar kommer de inte att glömma förfädernas gravar fortare än polackerna från Lwów, tyskarna från Königsberg eller några av de otaliga andra befolkningsgrupper som flyttades runt efter andra världskriget. Min polsklärare sa, mer vanvördigt än ironiskt: "Vi har Uncle Joe att tacka för att vi inte har det som i Jugoslavien nu." Polen blev etniskt rent, då.

Tillbaka i Malmö var jag på Institutets "Romarriket föds i blod" i lördags. Första delen i en svit som ska behandla hur nationsbyggande ofrånkomligen bygger på den andres förtryck. Men nu handlar det kanske mer om sexuellt maktspel. Vi får bevittna förnedringsspel och monologer. Klubbarrangörerna TSB som står för musiken blev denna gången en sekt i periferin: True Scientific Behaviour. Särskilt Daniel passade otäckt bra som förbindlig rekryterare med lent nybroidiom.

Pjäsen fick ljum eller, rättare sagt, nedgörande kritik. Texten har sina teoretiserande sjok: "Berättar vi om en avrättning eller avrättar vi en berättelse?" Det senare, skulle jag tro. (Och det är väl nationalismen och det etniska hatet som jag helst skulle avrätta med tanke på Kosovo, Mellanöstern.) Men jag saknar en story, en medveten erfarenhet att förmedla, karaktärer som går att identifiera sig med. Istället är det klubbgreppet som är något att ha. En fest med teater istället för tvärtom, ser man det så så är det en formidabel kväll, eller iallafall vad vi gör det till. Och det är kanske betecknande: Uppträdet måste vara äkta, kvaliteten är sekundär, och åskådaren måste kunna träda in på scenen. Verkligheten antas vara så mycket mer gripande än den kraftigaste roman eller pjäs. Där har vi alla våra bloggar, postpjäser och postromaner.

Jag har börjat läsa Allt av Martina Lowden. Först nu, mest för att den sålde slut direkt förra våren. Första meningen lyder "Jag hatar postmodernismerna", och redan där känner jag igen mig. Från alla somrar på vinden, alla tysta eftermiddagar. Ett inåtvänt rum, ett tankeliv i intellektets ekokammare, uppfylld av oprövad allmakt. Och just i det inåtvända en möjlighet till möte med mig som ensam läsare. "Stunderna av liknande; jag är tacksam för dem. [...] Det räcker med 'jag också' eller med den igenkännade glimten i era ögon. Nickningarna, jag är tacksam för dem, för parallellerna mellan er och mig, för gångerna jag slipper peka." Senare i berättelsen, för en sån är det ju, kommer förläggaren in. Men så långt har jag inte kommit än.


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Etiketter: , , ,

onsdag, februari 13, 2008

Var blev ni av?

I Lund, på väg till Kalmar över resten av veckan, för att skriva i lugn och ro och, ja, leva billigt. I Lund är allt sig märkligt sig likt och ändå alltid förändrat, alltid. Plus ça change och allt det där.

På Conditori Lundagård beställer man inte längre kaffet av servitriserna, det går bra att göra vid disken. Jag slår mig ner vid ett bord, med en semla, under Broman och Erlander. I dagens Sydsvenskan berättar tre av medlemmarna i Varanteatern om den nya showen Svenskt Tenn som ikväll går upp på Inkonst i Malmö. Anders Andersson säger: "Nu är vi själva på väg att bli gubbar, från att ha varit härligt unga och rebelliska. [...] Vi har alla barn och familj, är runt 35 år och har formats in i den svenska mansrollen. Inget fel med det, men det tvingar en att tänka igenom det man gör."

Och mitt vid grannbordet sitter en gammal varanmedlem, eller har jag fel... han är otäckt lik iallafall, nåväl, numera ingenjör kanske, och samtalar med någon företrädare för akademin, om att gå in och ta någon tjänst föreställer jag mig. Den privata sektorn är lukrativ men akademin har status. Man diskuterar BTH och doktorandfabriker.

Var det inte här på samma kafé där Andres Lokko för några år sedan slog ner på lundahumorn och sa något som: "Jag tror inte de gör en Fyra nyanser av brunt om tio år"?

Det blir nästan övertydligt här: Lund är en period i en människas liv, Stockholm (eller var man nu är uppvuxen eller graviterar mot) är för evigt, på allvar. Men jag tror ju inte på sånt och jag gillar ju undantaget. Som kanske egentligen är det normala. Min sista tid i Lund sjöng jag i kör med riktiga medelålders lundabor utan direkt koppling till universitetet, de bodde i kollektiv med stort stekbord, de åkte till Indien och Österlen. Och det var inte bara en fas. För mig kändes aldrig Lund riktigt på riktigt, det bara rullade på märkligt länge, mot sitt slut. Men verkligheten kunde lika gärna ha börjat här.


Andra bloggar om: , , ,