torsdag, augusti 24, 2006

Lviv: Vad är Ukraina?

Så är jag framme, Lvivs gator. De omtalade kaféerna, prospekten. Jag kan, gör det också, vandra i timmar bland sekelskiftsfasaderna. Förutom det uppenbara, operan, järnvägsstationen, hittar man pärlor i tvärgator. Musikakademin, där ser jag den drömska secessionismen rinna från fasaden igen, som på Ferhadija.

Det blir ofta något av en antiklimax, att komma fram. Slutpunkten är inte höjdpunkten på den här resan. Det är något sorgset över de vackra skalen, vad finns där innanför? En annan tanke: att dessa strukturer, dessa stenstadskvarter, järnvägar och stationer, från ett fallet imperium, som nu står i alla dessa nya stater, så olika varandra. Vilken stad blir huvudstad? Vilken stad blir kuvad?

Ukraina, Ukraina, vad kan jag säga om Ukraina? Inte mycket. Det här är en första rekognoscering. Timosjenko, Janukovitj blickar ner från stora plakat. En del av sorgen kanske, staden finns här, kaféerna, bankerna, de yttre tecknen. Men det är som att staden inte har lösts, inte fått klartecken. Det politiska kaoset fortgår. Kanske är jag bara trött efter resan, söker inte upp någon att tala med så jag kan inte få förstahandskällor, det här är någon form av intryck utan täckning.

Ändå är det som om Ukraina är något som vi tror att vi kan börja (om)fatta, som vi försöker skriva om i väst. (Jag jämför med gåtan Ryssland, eller längre bort Kina.) Vi vill förstå, men även här är det svårt, vad hände egentligen under den orangea revolutionen? Vi vill ha en lycklig historia, vi vill ha en stor seger för demokratin, minns Lejionborgs och Reinfeldts slipsar, men i ärlighetens namn, kan någon säga vad som hände?

Ukraina har också kommit fram i bästsäljarlitteraturen, men det är ett förfädernas Ukraina. Både i Jonathan Safran Foers Everything is illuminated och Marina Levyckas A short history of tractors in Ukranian. Den samtida ukrainaren dyker upp som en oväntad figur i båda fallen, en katalysator rent berättartekniskt, som för huvudpersonen in på en oväntad resa in i den egna själen, den egna familjehistorien, mer än i nutiden. Jaget kan gå vidare, upplyst, men ukraniaren vänder på klacken och försvinner in i en okänd framtid. Ukrainas okända framtid.

Så, framme i Lemberg. Hemåt. Reser vidare, fast på annat sätt. Vi ses.

Etiketter: ,

söndag, augusti 20, 2006

Delta blues

"And that's why I don't like Russians..." säger Andrzej. Han förklarar varför det blev de vitryska vagnarna istället för de ryska, vi fick välja. Vi har just bordat Varna-Minsk-Expressen i Tjernivitsi, mot Lviv, och slagit igen dörren till kupen. Jag och två polska historielärare. Pidgin polish igen, mosze po polsku, när engelskan sviker. De är över trettio, läste ryska i skolan.

Varför han inte gillar ryssar? Jo, han är från Katowice, och som så många andra därifrån blev hans familjs gamla hemstad, Lwow, tömd på polacker efter kriget och sovjetisk.

Tar vägen väster om Moldavien alltså. Det var något symboliskt i detta kanske, till Donau men inte längre...

I Tulcea: Det smutsgröna vattnet breder ut sig framför mig, bakom alla pråmarna. Bortom denna arm, ytterligare delta, inga vägar. På promenaden bakom mig: Riverfront developement. En båt i veckan, kanske, går till Izmaijl (den ukrainska orten där järnvägen slutar), säger den gamle sjöbussen som passande nog hänger vid kajen bakom busstationen. En lokal fixare erbjuder sig att köra mig i ilfärd, methanolblandning, uppströms till Galaţi. Där kan man korsa gränsen, och där går färjor... som kanske, vem vet, stannar till vid Izmajil. Det blir inget Odessa.

Etiketter:

fredag, augusti 18, 2006

Trakien i EU?

EU-klockan i Sofia, den som räknar ner till inträdet, hade stannat när jag gick förbi. Kanske symboliskt, det är en väntan i spänning. Vi hoppas, tror på detta nyår men man vet aldrig, säger de jag pratar med. Annars flaggas det redan nu med det europeiska stjärnbaneret, till exempel vid Vama Veche gränsstation mellan de två kandidatländerna, Bulgarien och Rumänien.

Flera unga jag stött på säger att det just är möjligheten att resa friare, inte behöva visum till Storbritannien till exempel, inte betraktas som andra klassens européer vid ansökan, som omedelbart kommer att göra skillnad för dem. Och här finns ju spänningen, det finns en ung generation, ("som är som du och jag" frestas jag skriva, men jag kan inte skriva på något mer effektivt sätt) och samtidigt gammal korruption och kriminalitet. Och i västra Europa finns å andra sidan en gammal generation som för alltid har sin bild av östra Europa präglad av att ha vuxit upp under kalla kriget. Och så vi slavofiler och paneuropeiska kosmopoliter, hur många vi nu är...

Nå, blir det inte detta nyår så blir det nästa. Men bilder av olika länder präglas under så väldigt mycket längre tid än bara en efterkrigstid. Grekland är i allas medvetande civilisationens vagga. Även om dagens grekiska stat inte har så mycket med detta att göra. Makedonien får inte kallas så i melodifestivalen, som vi vet, och även med Bulgarien finns trätor om ursprunget av vissa klassiska figurer, Orfeus som kom från trakerna t.ex. Mycket av antikens landvinningar fanns redan i det gamla Trakien, vars hjärtland finns det som nu är Bulgarien. Men vi tänker nog mer Stoichkov och Sunny Beach. Och tror av någon anledning att den godaste fårosten ska finnas i Grekland.

Även om det inte saknas nationalistiska monument och museer i Bulgarien, så säger min bulgariska vän: Vi lär oss inte om detta i skolan. Hon studerar bibliotekskunskap och humanistiska ämnen, och säger också att det till exempel inte finns någon nationell politik för biblioteken. Men nu kommer nya upptäkter, på nationalmuseet ser vi inte bara pennan med vilken Bulgariens NATO-inträde undertecknades utan också en sensationellt väl arbetad, nyupptäkt ritualdolk, i guld och platina, som visar att trakerna lärde sig avancerat smide långt tidigare än man vetat hittills.

Vi ser alltid historien i ljuset av dagens upptäkter... så vi kan också se nytt och lämna bakom oss gamla gränser i det omedvetna och medvetna.

Etiketter:

torsdag, augusti 17, 2006

Stora landsvägen

Första kvällen på Hikers Hostel i Veliko Tarnovo: Stillsamma samtal på altanen. Detta är vår motsvarighet till pensionatslivet, förkrigstidens europeiska semesterliv. Här kunde Hercule Poirot konverserat men det är en communications-student, webbkille, från Utrecht som lagt upp en playlist med Global Communication. Aftonens svalka lägger sig över trädgårdsterasserna, bakom plommonträdet en mycket imposant vy över Tsarevets, borgen på berget mitt i klyftan, det medeltida bulgariska rikets politiska och religiösa maktcentrum.

Andra kvällen är det mer medeltida värdshus och eldvatten. Här träffas en bretagnare, en engelsman, fyra slovener, spanjorer, en italienare, en kille fran Ontario och värden Darko från Makedonien, och så några skåningar... "Veberöd, det är en liten..." Ja, jag känner till. Har i mitten av resan något av travelling blues, kommer dröja innan jag når de stora städerna i norr, nu är det landsväg och damm, hett. I Sofia (ok, ett tips: Apartment, paradvåning nu mycket hemtrevlig loungeklubb) skiljdes vägarna åt, Zeleno hem igen, jag åker vidare österut ensam, efter en tur till bergshotell och vandringar med bulgariska värdar.

Vidare till Shabla, lugn strand, delfinerna hoppar i skymningen... men kort etapp norrut efter en natt, får gå de sista åtta kilometrarna till rumänska gränsen längs alléer och enorma solrosfält, havet till höger. Vama Veche, gränspost och hippieby, "We come here every year, more or less, nobody judges you" men "It was better maybe ten years ago". Nu sprider sig klubbar längs stranden, slår mig ner på första bästa och hör som från ett ledmotiv Promoe... Louisa och Alex, från Braşov, slår vad om min nationalitet, båda har fel. Mer av festival än hippies nu, tälten dominerar i ändarna av stranden, upp västerut mot stora landsvägen mer av bungalows, villor, lägenhetshus i stilblandningen Christiania-Bo 01.

Längtar efter att lägga kilometer under fötterna, hjulen blir det, uppåt, norrut, mot Odessa...

Etiketter: ,

torsdag, augusti 10, 2006

Serbisk skenbarhet

Belgrad i morgonskrud är... grått. Alsfalt och betong, vi följer kartan söderut, ska genast ner mot Bulgarien. Bombade ministerier, moderna ruiner står kvar, gigantiska hål gapar ur mastodontiska byggnader. Motorvägen mot Niš bjuder ingen lycka. Reträtt. Det blir en heldag, och faktiskt himlen spricker upp, staden visar sin vackra sida. Ingen stad förklaras av en enda blick, aldrig någonsin. En eftermiddags promenad i Kalemegdan, borgen vid Savas och Donaus sammanflöde, nu spatserområde, park... popcorn en solig sensommardag. Utanför bokhandeln Plato, en man lösgör sig fran gatulivet, polarna på bänken, för en pratstund. "I'm an art professor - and an alcoholic. Now I want to do something creative, not only for me but for the society". Men, det är sommar och hett... inget bättre att göra än... detta. Han ler belevat, Zeleno frågar: ja, judisk mor, azkenas, inte sefard som de flesta i Sarajevo. Har känt kvinnor i Sverige ('Ingrid Bergman! Bergman!') och Slovenien. Och de livsvisdomar vi får är lika vara, men för vissa öppnar sig portarna för vitt.


Blir tåget, i spåren av From Russia with Love. En kupé med de gamla, nedfällbara sätena lovar meditativ färd genom natten till skenornas sång. Jag minns gymnasiets, nittiotalets, Ungern-resor när konduktören med korrupt grötmyndighet vill ta ut en extra avgift för att sittplatserna. Supplemento-knepet, oldest trick in the book. Har man genomskådat det så har man. Sedan, nästa titt, räcker en blick för att få konduktören att hastigt stänga dörren och gå vidare. Men någon egen kupé blir det ju inte, smugglarna är strax där. Sover i skift, vaktande. Säckar med cigaretter. Flera, ett gäng, håller utkik åt varandra. Så vad gör man? Vi har vår resa, de har sin födkrok, blickarna möts knappt och i ingenmansland skruvas taket bort och lasten stuvas. De bulgariska gränsvakterna införstådda? Andra kupéer granskas hårdare. Andra avslöjas. Men: Smugglarens lättade blick, korstecknet... en rit eller en högst reell tacksamhet? Leendet.

Etiketter:

onsdag, augusti 09, 2006

48 h Sarajevo - två bilder

Baščaršija och Ferhadija och vidare

Basarerna. Bakom kröken, bakom de habsburgska kolonialfasaderna öppnar sig denna förmoderna stad i staden, tidlös kommers. Kolröken och doften av grillat kött, blankslitna kalkstenskullerstenar, "I'm a muslim, don't panic", står det på T-shirten och här är locals med sjal och backpackers i slitna dreads. Fortsätter man västerut, gatulivet ändrar karaktär, spårvagnar, trådbussar, från oidentifierade västeuropeiska stader, utplanterade. Ambassader, NATO. Längs med Ferhadija, gatan som blir mer och mer Vaci utca eller Drottninggatan, butiker, kafeer, överallt kafeer, frågan är vilka som sitter där. Trots arbetslösheten en livsstil, och en industri här i centrum. Slitna jugendfasader, banker springer upp. Fantastisk secessionistisk nationalbanksbyggnad, Gotham City i Budapest. Det som överraskar mest myllret, livet, festen en söndagskväll. Allt detta ihop: Livstecken, eller deprimerande bild? Att se en stad som blommar mer än de bleknande nyhetsbilderna, redan gamla, det vill jag se som hoppfullt. "As long as we are not on CNN, that is a good thing", säger Jakob Finci från den judiska församlingen i staden. Och konstaterar att judarnas situation här, den var att dela den övriga befolkningens lidanden, oavsett religion. Och nu att bygga upp staden tillsammans med de andra grupperna, som man har goda kontakter med. En global konflikt negerad av de lokala. Sarajevos synagoga har varken vakter, taggtråd eller pansarglas.


Klubben för älskare av den sjunde konsten

Slumpen eller det sjätte sinnet: Har är Kino 1 Maja och i foajen, just klubben för de som älskar filmen. Klassiskt rödmålat, filmstjärnor och Tito, paranta damer har parkerat sig i ena hörnan, här kan man få sprit för en mark glaset. Kanske har någon förövning för den stora filmfestivalen, engelsktalande filmbuff-folk hänger kvar i salongen. Gitarr och dragspel framför baren. "Are you a priest? I want to divorce her." Snabb vigsel, vid närmare eftertanke det som önskades. Orkestern spelar inte "Bella Ciao", de föredrar lokala motsvarigheter, marken tar slut men kan ju konverteras fram av euro. Här är klubben som stiger ut ur nattens dimmor i varje stad. Eller ur Staden, för romantikern eller urbanteoretikern.

Etiketter: , ,

måndag, augusti 07, 2006

På drift mot Sarajevo

"It must be your lucky day", säger Mohammed någonstans mellan färjelägret och Naum, som blir den första stoppet. Normalt tar han inte upp liftare: "After all it is different times now". Börjar få mina teorier bekräftade; som man ska man ha en kvinnlig bekant med sig om man vill få lift.

Vi, min vän Zeleno och jag, är nära att resignera och plocka ner skylten, ta oss till busstationen, när den bosniskskyltade Forden stannar. Så är vi med, "Run to the hills" ljuder ur stereon och vägen slingar upp längs kustbergen. Mohammed och Marisa är på väg hem till Sarajevo efter semester i Dalmatien. Vi får lift, inte bara till färjelägret utan över näset, upp längs fastlandskusten, förbi den runt två mil korta bosniska kuststräckan och sedan in i Kroatien igen, innan vi sätter av upp mot Sarajevo och passerar den riktiga gränsen.

Mohammed har ett stadigt grepp om ratten och bergsvägarna ger filmiska vyer, snart följer vi smaragdgröna Neretvas dalgång upp mot Mostar, genom ett bergigt Herzegovina präglat av kustklimatet. Marisa läser vad min guidebok har att säga om hennes hemstad och dömer snabbt ut restarangerna. Det bästa är Sarajevos filmfestival, men den kommer vi att missa. Vi passerar byar, vägrestauranger; kroatiska flaggor och moskéer i allt snabbare fart. Strax innan vägen slingar igenom tunneln "Ivan", gränsen till inlandet, det mer lantligt kuperade inlandslandskapet i Bosnien, blir det något av rally och de dödsföraktande motorcyklisterna kommer kanske alltför nära, men till "Jumping Jack Flash" kan vi inte annat än njuta av vägen.

Det är inte bara en resa genom den muslimsk-kroatiska Federationens territorium, utan också en resa genom rockhistorien. Janis "Summertime", Jimis "All along"; utblickar mot grunge och tidig punk, Nirvana och The Clash, susar igenom Sarajevos förstäder till Steppenwolf och det blir ett igenkännande leende, "Tempel of love" förbi stadens första stora moské. Sedan förbi Holiday inn och till slut, sista biten i centrum upp längs floden Miljacka och förbi Franz Ferdinands ödespunkt vid Latinska bron, runt den skarpa svängen norrut vid Nationalbiblioteket som släpper av oss i utkanten av Baščaršija, och då är vi framme, och dagen lutar mot kväll, den första i Sarajevo.

Etiketter: ,

lördag, augusti 05, 2006

Turistens tvekan

Korčula, Kroatien

"Skriv aldrig om ett land som du besökt som turist". Så, ungefär, skrev Danilo Kiš i "Råd till en ung författare". Just nu känns det som om jag skulle kunna gömma mig bakom detta, för har på Korčula, i den dalmatiska övärlden, är jag just blott och bart turist. Den venetianska gamla staden har något av - tänkte säga Disneyland men annars, ja Venedig är ganska bra - över sig.
Mitt bland vita klippor, gröna skogar, smaragdfärgat vatten.

Stävade ner från Rijeka, Kroatiens främsta hamnstad i går kväll, med en gammal färja som gått i svenska vatten av allt att döma. Att inte ha tid, att inte ha täckning för att skriva innebär också att jugonostalgi, alla partisanmonumenten mittemot madonnorna i mainstream-EU-Slovenien, Titos torg, trg, som finns kvar på sina ställen, att allt detta är erfarenheter som får ligga till sig. Jag känner inte dessa länder, inte på något satt. Det här är snarare en första sondering av terrängen. Så först gäst, sedan liftare, sedan turist, nu ikväll äkta backpacker på Fresh, imorgon vidare till Bosnien och då reporter.

Etiketter:

torsdag, augusti 03, 2006

Slo train coming

Vipavska Dolina, Slovenien

Anlände till Ljubljana med sista tåget efter en dags resa genom alplandskap, gröna sluttningar. Togs genast till Metelkova, ockuperade gamla armébaracker med klubbar, gallerier och liknande. Mosaikväggar, grillverandor och drivor av gamla fåtöljer, överallt folk, nu på sommaren inte så mycket studenter men utlänningar från det intilliggande hostelet. Ljubljanas Christiania. Dagen efter: radion toppar med att de börjat riva en av byggnaderna. Gentrifiering.

Efter en dag i stan, en vacker centraleuropeisk ganska liten huvudstad, enligt legenden grundad av Jason och argonauterna, ut på landet. Längs vindlande vägar ner mot Primorska, kustlandet, och i dalen nedanför de julianska alperna. Jag frågar min vän om hon inte är hemmablind för dessa fantastiska vyer, men efter en tid i storstaden: nej.

Själv är jag förstås hänförd av alper och vingårdar. Här i dalen, den kortaste vägen från Rom förbi Alperna mot nordost, stod ett avgörande slag mellan Östrom och Västrom 394, och jag kan meditera över detta i fran ett gammalt jaktslott.

Fram och tillbaka genom dalen i en gammal Renault med skatepunk i högtalarna, ett sista farväl till bekvämligheten innan den stora landsvägen öppnar sig.

Etiketter: ,