fredag, augusti 29, 2008

I gamla spår

Garda


En ledig dag i Garda. Vandring längs strandpromenaden, en rejäl siesta. Par, par överallt par. Herr och fru Europé. Värdinnan på hotellet pratar med katten när jag kommer in efter lunchen. "Lui capisce", säger hon, han förstår. När han vill ha kött går han till köket, och när han vill ha mjölk går han till baren. Han har två poster. Värdinnan på hotell Miravalli talar med alla gäster, pè italienska. Och jag förstår, ungefär lika bra som katten iallafall.


Garda, byn ligger nedanför gröna berg vid sjön med samma namn, är en klassisk turistort. Den här rutten från Norden eller Tyskland ner genom alperna tog ju både medeltida studenter som skulle studera i Bologna, artonhundratalets bildningsresenärer och femtiotalets turister. Några av femtiotalets turister återvänder nu med tåg.


Jag hoppas ju att det har med tågcharter kan vara en inkörsport till tyngre tågresor, tågluff, transsibiriska, vad vet jag. Men oftare är det nog ett sätt att åka tåg igen fast man trott man var för gammal, för bekväm eller vad det nu kan vara. För andra mer ett sätt att välja bort flyget, av flygrädsla eller av etiska skäl.


Turismdebatten kan få nytt bränsle av Jenny Dielemans Välkommen till Paradiset som nu kommit ut, medan jag varit värd på tåg. Till en början blir debatten kanske inte så intressant, åtminstone inte om den blir som den förutsägbara skottväxlingen mellan DN Kultur och SvD Ledar, men det kan nog ta sig och vi ser väl ännu bara början på downshifting, inte bara av dygd och nödvändighet. Det var inte bara förkärleken till området kring norra Adria, behov av pengar till hyran samt utsikten om matpauser vid Canal Grande som fick mig att söka det här knäcket.


Nu har jag tappat räkingen på resor Malmö-Berlin-München-Verona-/Villach/-München-Berlin-Malmö, men det fortsätter ett par veckor till och således störs jag inte av den svenska sociala eller meteorologiska hösten och skjuter upp mitt i och för sig efterlängtade återinträde i Malmös sociala cirklar.

söndag, augusti 24, 2008

Två shower: SoKo och Sirqus Alfon

Ack, ljuva sommarmalmö... detta hann jag med innan jag kastade mig ut på järnvägen igen...


SoKo (fredag 15/8)

Kanske fick Björk och Jonathan Richman ett hemligt barn för tjugoett år sedan, som gömdes hos familjen Sokolinski i Bordeaux? SoKo sjunger med viskningar och skrik och allt däremellan och har en varitémässigt scenframträdande som kommer alldeles till sin rätt i ett cirkustält. Köerna ringlar långa utanför även efter att spelningen har börjat. SoKo har en stor publik i Malmö sedan förra årets spelning på Debaser, och lär vara ännu större i Danmark.

SoKo själv spelar omväxlande Casio-keyboard (på bl.a. "I think I'm pregnant"), gitarr, trumset och ukulele, med kompkille. Texterna är raka om vardagens viktigheter, och det finns en innerlighet av krassa och ärliga konstateranden, som påminner mig om Britta Perssons, någon gång skört men raskt glatt, fräckt och bara... wooo, det brister ut i glädje och show. Mot slutet får allt fler gå in och sätta sig framför scenen, (till vakterna, som inte gillar detta: "they help me to sing better") Och kärleken "to my scandinavian tour" i "I will never love you more" är fortfarande ömsesidig.

Sirqus Alfon (fredag 15/8)

Efter SoKo är det dags för riktig show i nytolkad varitétradition: Sirqus Alfon med föreställningen Eurotrash, "old-school slapstick in a new-rave context". Fyra bandmedlemmar i neon, spandex, günthermustasch och Ulf Larsson-dreads (uppenbart för den som ser det) tar oss med till en galet uppgraderad version av det tidiga nittiotalets eurodance-epok. Den dag Discogympa bokar liveakter är detta önskebokningen framför andra... En extra absurd feature blir när vakterna omedelbart förhindrar minsta ansats till dans, vilket får större delen av publiken att stävja sina naturliga impulser. Ett par killar reser sig upp och dansar, bara för att blixtsnabbt sätta sig igen. Commedia del arte. Till extranumren blir trycket för stort, kontraorder kommer och tokdansen går till "No Limit", utan incidenter.

Gemensamt för de här två spelningarna är show, eller performance kanske. Det senare har de gemensamt, men inte mycket annat, med The Last Poets som jag får återkomma till, de framträdde natten därpå. Sen alltså, bort från Malmö, neråt kontinenten igen. Jag sitter nu i Villach, Österrike och samlar mig lite för ännu en hemfärd med tvättbyte.

Etiketter: , ,

onsdag, augusti 13, 2008

Uppehåll i Kalmar

Kalmar

Vandrat ner för Västerlånggatans kullerstenar. Gamla stan, Kalmars gamla stad, är sådan att man borde sätta upp en skylt: Gå sakta: Idyll. Det är kvällssol och ljummet och sommaren är tillbaka efter en dag av regn och höst. I går morse vaknade jag efter oroliga drömmar med feber och tillhörande ångest. Nu ser jag till att vila lite och avstår vidare analyser. 

Man skulle annars kunna säga mycket om Kalmars förändringar de senaste tio åren eller rentav bara de två senaste. I vintras satt jag i en bastu vid Långviken och diskuterade stadens utveckling, vi kom fram till att ett ställe med lång bardisk och housemusik skulle behövas. Nu finns det, på Byttan. Om det är fritt inträde före 23 så kanske jag kollar in det. Jag är trots allt smålänning.

Annars nämnde jag för Rasmus att jag av flera av varandra oberoende läsare fått höra, mest i bisatser, att det numera mest handlar om uteliv här... Jag sade att det kanske är så. "Till skillnad från tidigare då..?", säger Rasmus. OK. Det är väl sant. Men allt har sin tid. Och att liksom knyta samman det liv man råkar leva med Stora Frågor Som Verkligen Betyder Något är ett användbart, eller i alla fall lockande, grepp. Det är klart att man studsar till inför en blandning av politik och party, det är något som inte stämmer. Jag minns att jag tyckte det var något overkligt över Bildts och Saakasjvilis utspel om att satsa på fler diskon för fred i Kaukasus. Bildt kommentar på sin blogg att "en kväll på diskot är bättre än en kväll med Kalashnikov" och därefter om hur statsmännen drar ut på musslor och öl. Bildt snuddar vid något i sitt svar på kritiken efteråt, att skapa mötesplatser och bara därigenom motverka de krafter som bara vill konfrontation. Men vid det tillfället kändes det kanske som för lite och för sent. Och don't get me started: Det är nu vi ska ge en massa stipendier till unga människor i Ryssland och Kina, för att de ska komma till Europa och fraternisera med oss, under sina viktiga ungdomsår. Men regeringen vill göra det dyrare för studenter utanför EES-området att komma hit. Istället ska vi avlyssna dem...

Jag vet inte mycket om Kaukasus så jag läste tacksamt Hedvig Lohms artikel i Sydsvenskan idag, som också utgår från det personliga, ja, vi får säga privata, och som ger en bild av den komplicerade konfliktens bakgrund på ett sätt jag kan relatera till.

Så, sensommarskymningen faller över staden, snart dags att gå ut. Imorgon ska jag klippa av mig den här Richard Branson-frisyren och sedan åka ner till Malmö.

Etiketter: ,

onsdag, augusti 06, 2008

Queer som folk är mest

Eskilstuna, en tisdag om sommaren

Det finns, i Eskilstuna liksom i andra mellanstora svenska städer barer där människor möter människor. En kedja har gjort det till sin slogan. På Harrys stavas sommarens tisdagskoncept halva priset i baren, Peter Siepen i rött plommonstop och två lättklädda dansöser. Vi kommer vid sju och alla bord är bokade, givetvis. Men det går minsann att slinka in lite senare och under kristallkronorna hitta ett bord ledigt mellan biosuperande väninnor och sent kommande sällskap.

Väntan är lång, nästan lika lång som kön i baren och en bra stund efter tio tågar Siepen upp på scenen, börjar halvengagerat skjuta av crowdpleasers med blicken någonstans mellan skivspelaren och macbooken. Och med snack mellan varje låt, nästan. Creedence. P4-musik.

Dansarna är solbrända har röd topp respektive bikini, om de vore bleka och haft tjugotalskorsetter istället hade det kanske varit mer OK i mina kretsar, att titta på dem. Fast en del genomskådar det där och tycker burleskstriptease är ett sätt för feministkillar att se lite naket med gott samvete. Nå, att gå in på herrtoan till tonerna av The Beloved - "Sweet harmony" är iallafall en queer läcka på fler sätt än en. Jag övertolkar, men det är ju det som är själva poängen.

"Nu kommer en låt ni har väntat på i sextio år", säger Siepen och drar ensam på scenen igång George Formbys "When I'm Cleaning Windows" och sjunger med. Sen direkt mix till Sjörövar-Fabbe, som verkar vara en youtubeklassiker i stugorna. Någonstans där, eller när Thore Skogman-covern går igång, tänker jag att det här är Kiviks marknad. Siepen verkar vakna till och köra sin grej i samma takt som musikproduktionen övergår förståndet och tar steget in i det absurda.

Det är onekligen här människor möter människor, jag blickar mot dörren och där sträcker en man armen bakåt och kommer in med två kvinnor i traditionella romska klänningar, de kastar sig in i dansen mellan bar och scen. Visst hade jag kunnat rekommendera mysiga Café Sylvia på Söder eller hyllade Café Kaka, och naturligtvis Raw, som har en utsökt förvaltad postindustiell fabrikslokal varje klubbarrangör i Malmö skulle ge hela kulturstödet för. Men, whatever, det är ju här det händer. Där jag är, är det alltid roligast. Gå ut och var glad.

---

Med en dåres envishet jag kommer att hålla fanan högt i E-tuna fredag kväll, dricka rom nere vid ån kanske, för att till slut ta tåget mot huvudstadens 080808-firande och möjligen anlända till Stureplan lagom till The Bloody Beetroots spelning. Men troligen någon helt annanstans, en annan tid. Quod erat demonstrandum.

Etiketter:

lördag, augusti 02, 2008

Det viktigaste är att man trivs och har det bra

Stockholm 26/7, lördag




"Nu är det kört" är en bärande replik i Fläskprivat, och den får sätta stämningen för kvällen. Prideveckan inleds på Judy's på Närkesgatan. På scen nere i den trånga källarlokalen står Robert Fux i grå peruk, som sextioåriga Maj-Britt. Ett burleskt spex, musikalversionen av en lågbudgetporrfilm. Det är fläskigt, frejdigt, fullsatt. Den odödliga klassikerns intrig: "Året är 1987 och en ung porrfilmare beger sig ut i förorten för att filma två mulliga tjejer och en villig man. Den förvånade regissören får mer än han räknat med, när värdinnan Maj-Britt ger sig in i leken och visar vem som bestämmer." Det ska bli gay-straight-wotever-gör-det-själv-kultur, yay! Jak w Warszawie! LeMa on!


Jag och Märta inleder med liten sushi (spara pengar, yeah right...) at random place, sen ölhak, och därefter ett par glas "Dagens Nyheter" (rosévin och schweppes) på Imperiet, men får sitta vid barnbordet utanför uteserveringen, med utsikt över Åsöskolan (med payoffen: "Betong är mysigt"). Sen utanför Judy's är det grismän och beduinoutfits, nästan som i Malmö alltså. Jag får tigga cigarretter själv, annars brukar jag överlåta det till väninnor. "Du får se gay ut", säger Märta, och det funkar.


När kabarén med kladdigt klet, tillrop från publiken, handklapp och allsång är igång går det raskt och den är snart förbi. I den här baren är det mer laissez-faire, och vi skulle nog ha haft det trevligt här, men plötsligt sitter vi i en taxi mot Stureplan. Det spritter i benen. Stället har inte kommit igång får vi för oss. Jag har inte bett om det, men alla vill väl dit, alla vill komma in förbi köerna. Nya erfarenheter, inte mig emot. Precis som jag guidade runt i Malmö och visade Timbuktus stambord på Metro ska jag nu få the tour. Framåt framåt. Och det är Spy Bar. Och det är Riche. Och det eskalerar. Jag var lycklig i den druckna timmans dimma, men himlen vet att jag var miserabel dan efter.


Någon gång runt halv tre utanför Riches lilla bar frågar jag en kollega jag introducerats för efter min borttappade ledsagarinna. "Nej, jag har inte sett henne, men jag har sett dig", säger hon med ett så outgrundligt tonfall att jag fortfarande inte förstår vad hon menade, även om det mesta har klarnat från den där kvällen, tror jag iallafall.


Och nu tänker jag vidare på det här med rätt ställe och finna sin plats. Många av de bästa kvällarna (eller jobben, eller resorna, eller bekantskaperna, eller....) har tagit fart på fel ställen. Vissa anser det vara en lyx, ett tankefel, det här talet om att göra fel, göra tvärtom, inte vara så utförd, strategisk och positionerad. Men det leder också någonstans, det är också en position. But a detour don't come for free.

---

Helt apropå, läs min nya bloggfavorit Elin Grelssons "Den intellektuella konstnärskvinnans svar":
Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre?


Etiketter: ,