söndag, februari 22, 2009

We were good in our time

Kalmar

Ibland har jag undrat vad som hade blivit av mig om jag fått växa upp bland skönandarna på Södermalm. Om jag fått leka med akademiledamöternas barn, bekräftas i mitt ensliga lexikonbläddrande, även utanför hemmets väggar. Då hade jag, vid tjugo, startat och lagt ner mitt första hajpade indieband, därefter en technoduo och ett par år senare skulle jag pendlat till London och Tokyo som DJ och eftersom jag sjungit i samma kyrkokör som en kulturredaktör hade jag haft min egen kolumn vid pass 22. Eftersom jag tidigare hade ansett mig för seriös för att skriva i nöjesbilagan. Naturligtvis skulle alla bibliotekariedöttrarna, nej, vad säger jag, förlagschefsdöttrarna, imponeras av min bildning och djupsinniga läggning och lyckliggjort mig på alla sätt redan i unga år. Allt detta om jag varit där eller, kanske till och med, ja troligen även, om mina föräldrar stannat i Lund. Vad som helst utom fucking Småland.

Någonstans där brukade jag vakna till sans. Tankeexperimentet tar här en obehaglig vändning, när jag tvingas inse: Det skulle då helt plötsligt varit ok att vara totalt anemisk, Tenenbaum-dysfunktionell avgrundsnörd. Inga korrektiv tillgängliga. Vart jag än vände mig skulle jag skåda in i samma bleksiktiga, allvarstyngda ansikten, som på allvar trodde att en blivande partners viktigaste egenskap var att kunna redogöra för "Legenden om Storinkvisitorn" efter att ha blivit väckt mitt i natten. Jag hade möjligen fått serva med läkarsprit till flickorna, men sedan hade de gått hem med en ung Kleerup eller en gammal Ulf Lundell. För några ögonblick ser jag en blandning av random urlakad Rodeo-omslagspojke och Horace Engdahl (som ändå är lantis från början) framför mig, jag hade blivit ännu mer isolerad, högfärdig och... odräglig. Bäst att det blev som det blev. Småstadens smältdegel gjorde mig till den jag är.

Det är ganska intressant att gå tillbaka och se vad som finns kvar av det vi gjorde istället. Inget fanns ju i Kalmar, vi var tvungna att starta allt själva. Vilket var ganska danande. Nu i helgen är det CalCon XV. När vi startade spelkonventet i högstadiet var det så att man allmänt trodde att rollspelare var satanister, "nerd" var ett oöversättligt ord som man möjligen hade hört i någon high school-film, Harry Potter var inte ens påtänkt och det var ännu något år innan tjejerna i klassen började använda datorer till "Aftonbladet Chat". Året var 1993. Idag är det en annan värld. Jag var på CalCon igår och hörde det spraka över radion "Vi har nu tvåhundra betalande". Konventet är still going strong. Det verkar vara jämnare könsfördelning idag, fast det hade ju varit svårt att gå åt andra hållet.

Och sen när det handlade mer om intellektuella ting på gymnasiet... under vår tid på skolan startades en demokratisektion som genomdrev fler och fler reformer, det startades kulturnatt och kultursektion, givetvis fattade jag lagom tills att allt var slut vilken bra plats vi alla hade varit del i att skapa, när vi inte arrogant förfasat oss över bristen på bildningsideal, tagit med budapeststubbar in på lektionen, bankat Sartre-biografier i bänkarna och längtat till Wien. Ett par år senare skrev jag en kursplan till den valbara gymnasiekursen "Kaféliv". Praktiska moment skulle ingå, det var mycket viktigt. Jag släppte projektet, men det hade redan gått så långt att de var tvungna att genomföra kursen. Vår gamle mentor Peter Hultsberg tog över och genomförde den komplett med studieresan till Prag. Året efter fick jag hem ett tjockt kompendium med analyser över allt från Kafka och Starbucks. Förra året blev jag riktigt förvånad när jag förstod att kursen har levt kvar, mitt i Björklund-samhället! Och i årets katalog finns den fortfarande där, med kursmålen "att få inblick i förra sekelskiftets unika kafékultur med fokus på Centraleuropa", "att lära känna denna konstnärligt och kulturellt omdanande epok som banade väg för nittonhundratalets innovationer inom litteratur, filosofi och psykologi", "att få uppmärksamma kaféets som social mötesplats och arena för intellektuellt utbyte", och "att få omfatta något av den kreativitet och känsla för tidsanda som var en frukt av dåtidens kaféliv". Kanske går den inte varje år, vad vet jag, men om blott tio personer gått den varje läsår, innebär det att en kader av sjuttio personer indoktrinerats i habsburgskt kaféhängande, existensiella samtal och centraleuropeisk sekelskiftslitteratur. I Kalmar!

Så ät det, du London-DJ som är bortglömd efter ett halvår. Hellre den förste i denna by än den andre i Rom. Landsorten har sin dragningskraft: En dag blir en del mätta, har vältrat sig färdigt, vill bryta bygd. Och ger sig av och får om det vill sig väl barn, som växer upp förbannar sin exil i provinsen.

Etiketter:

tisdag, februari 17, 2009

I väntan på lekfullt allvar

Malmö

Alla hjärtans dag kom och gick, alla den här lägenhetens ensamseglare på erotikens ocean var ute den natten. Låt vara trots allt mer inriktade på kemisk glädje, i form av etanol. Det var en sådan där natt alla har olika versioner av, om vad som egentligen hände, man hittade konstiga blåmärken på oväntade ställen på kroppen, morgontidningar stals och det var oklart hur många, eller vilka, som sov i vilka sängar eller vilka lägenheter.

Vid ett tillfälle befann vi oss i Petters NoSo-flat, med storartad utsikt över Malmös Alexanderplatz: Nobeltorget med korsningen Nobelvägen-Amiralsgatan. Jag stod där mitt på balkongen och blickade upp mot norr längs Malmös mörka pulsåder... i köket innanför spelade dragspelaren något ut Amelie från Montmartre. (Jag skojar inte.) Det var dags att gå vidare. Eftersom pengarna nästan var slut och jag skulle jobba dagen efter, höll jag mig lugn resten av kvällen. Tyckte jag själv iallafall.

Jag har många kära väninnor men... Jag är nog tillräckligt gammal för att tycka att det här med relationsanarki och liquid love inte är så märkvärdigt. Det är väl same old same old. I've only known careless love. Jag är den förste att försvara vikten av fria individer, sjunga vänskapens lov och beklaga parnormen. Intellektuellt sett. Men vill naturligtvis vidare, framåt mot den stora kärleken. Bort från alla förbehåll. Väl medveten om att en kärlek med högre viskositet finns först hundratals relationsanarkistiska leenden och ett okänt antal intellektuella blogginlägg bort.

Men: samma dag skrev Kurt Mälarstedt i DN om min farfars mor Lydia Stille. Som skrev brev till Hjalmar Söderberg och undrade varför han hade använt hennes namn i Den allvarsamma leken. Hon undade om han kanske läst hennes dikter i Idun. Det hade han inte, han bodde i Köpenhamn redan då, och menade att han inte skulle använt ett namn som redan tillhörde offentligheten genom tryck. Men hans svar kom snabbt och han fann dikterna "intagande". DN citerar första och sista strofen ur en av dem:
Det borde finnas en i vida världen,
som tänkte mina tankar under
färden
och tydligt, när han läste detta
kände:
Hon är min drömsjäls enda, rätta
frände.
---
Så vandra du och jag på lifvets
bana
och söka fåfängt själens enda vän.
Han glider tyst förbi, när minst vi
ana,
vi mötas och ses aldrig mer igen.
Senare skickade Söderberg också ett julkort till Lydia (givetvis med sekulärt motiv). Jag har kopior av det och brevet. Lydia hade en butik på Storgatan i Tranås (inte långt från Piratens advokatbyrå), målade tavlor (flera av dem hänger hos mina förädrar), läste kurser på Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, var sjundedagsadventist och vegetarian (hon ska en gång ha slängt bort julskinkan på själva julafton, jag kan knappt föreställa mig den scenen.)

När vi tittar tillbaka i historien är den ömsom spännande, ömsom trivial och verkar så färdig, som om det var så det var, men när vi ser efter och tänker så var det inte klart då, det hade kunnat bli helt annorlunda, . Den var kanske annorlunda än vi tror och det är kanske annorlunda nu.

Idag kanske Lydia hade mailat och frågat om Söderberg hade läst hennes blogg. Och han hade svarat att han från Danmark inte följde den svenska bloggosfären. Men tagit som exempel att han googlat "Doktor Glas" och inte hittat något, men ändå kort därefter sett en plastikkirurg Glas annonsera i tidningen....

Så, vem skriver din roman? Jag brukar ju skriva att man ska leva sin egen telenovela, men nu vill jag snarare ha en rejäl roman att sätta tänderna i. Det kräver mer förarbete och beslutsamhet. Det handlar inte så mycket om att sakna kärlek som att sakna beslutsamhet och riktning och att önska att livet ska gå lite, lite fortare framåt ibland. Fram till våren åtminstone.

Etiketter:

söndag, februari 01, 2009

I skuggan av unga kvinnor i blom

Klockan är halv tre på eftermiddagen när jag vandrar hem från jobbet på Värnhem. Genom kyrkogårdarna, förbi ett stängt Debaser och upp mellan Möllans tegelfasader. På trottoaren, utanför huset där jag bor, har någon skrivit med stora, snirkliga bokstäver:

"Varför ska vi alltid berätta hur bra allt är?"

Jag har funderat på vad jag ska svara i några veckor nu.

Så här kanske: Därför att det finns så mycket som är bra, och blir bättre, fast man hört att det är tvärt om, fastän man hör att allt blir sämre. Man ska berätta om det som är bra, för annars tror man kanske att allt blir sämre och då blir det kanske verkligen det.

Det här med kärlekslivet till exempel: Beroende på vad man läser verkar kanske allt handla om bitterhet och könskrig och så kallat livspussel som kräver pigor och drängar för att gå ihop - men i verkligheten, i det tysta, blir vi mer självständiga, mer fria, mindre fångar i varandras nät. Vi lever mer tillsammans av egen fri vilja. Det kan vara bra att påminna sig.

Som när jag var i det här gänget som gick ut varje kväll. Den gången klockan fem nånting på morgonen på Czarny Lew när Zeleno alldeles uppenbart hellre ägnade all sin uppmärksamhet åt barägaren än åt mig. Jag försjönk i egen stol och egna tankar, satt på behörigt avstånd när en okänd polack frågade om min flickvän, jag är ju alltid bättre på polska efter ett antal glas, så jag svarade: "Ona nie jest moją dziewczyną, jest moją koleżanką" Hon är inte min tjej, hon är min väninna. Jag kunde inte säga mer än så, men det sa väl allt. Kanske sa jag, eller bara tänkte, som en slutsats medan jag bröt upp och började vandra mot busshållplatsen: "I would also do that if I were dziewczyna".

Dessa situationen där man på ett eller annat sätt får stå tillbaka... är så lärorika. Som när hon man delat så många dagar och nätter med träffade en yngre kille och liksom reste tillbaka i tiden med honom - och det lyste så om henne att man bara mitt i all svart- och avundsjuka ändå inte kunde låta bli att bli lite glad och se hur hon Bars av Mäktig Våg och flög omkring på ett helt nytt sätt. Sen en dag inte långt senare drog man själv upp riktlinjerna för hur man skulle flyga ut i livet.

Man känner sig lite omanlig när sitter där i sin stol och går där ifrån, men det är bara skönt, egentligen. Man är glad att få vara med, i the great game, man älskar ju utmaningen. Att man inte tävlar mot någon annan enskild spelare utan mot Fortsatt ensamhet som val och Alla andra val och Alla andra personer tillsammans. Det spelet är så svårt att ingen behöver skämmas för att inte vinna.
Well, I met somebody face to face and I had to remove my hat,
She's everything I need and love but I can't be swayed by that.
It frightens me, the awful truth of how sweet life can be,
But she ain't a-gonna make me move,
I guess it must be up to me.

(Bob Dylan, "Up to me")
Eller, när man förlorar, minnas: Don't hate the playa/playette, hate the game. Don't be bitter, be better. Det är så man kan börja ta hem händer, med coolness, vinna den där så åtrådda självkänslan, vår tids Graal. Det är kanske lättare att gilla läget om man länge stått utanför själva spelet, eller när man är väldigt ung eller bor utomlands en kort tid, när det så tydligt är ett spel. Eller så länge allt går bra i livet i övrigt, när saker går framåt. Vi är annars så skolade att, särskilt i otrygga tider, hålla på det som är vårt. Hävda vår rätt. Det är mänskligt. Men även då gäller det att komma ihåg en människa vars kärlek och tillit man önskar vinna är inte en ägodel, en relation inte är en förhandsrätt. The girl with me behind the shades, she ain't my property. Man kan inte äga en annan människa. Och kvinnor har fortfarande större anledning än män att upprepa det.

Elin skriver om nördflickan som får revansch som player/slampa. (fem. eng. Playette, ty. Playerin, pol. plejerka?) Som kanske blir lika svinig som de där dj-killarna som tar revansch för de nördår då de inte fick hångla. Jag tror man kan säga att det som görs med öppna kort är inte svinigt, det kan för all del göra någon ledsen, sånt är livet, men det är inte svinigt. Och det är väl en viktig distinktion att göra, mellan det som sker öppet och det som sker i brott mot löften och förtroenden. Därför är osvuret bäst. Så att man kan vara "inte en flickvän, men mig själv".

OK för kärleken alltså. Det finns annat också som går bra och som vi kan berätta om. Fastän vi ständigt hör att det med dagens takt kommer att ta hundratals år innan vi har jämställdhet inom den eller den sektorn, kan man inte räkna så. Den som läser kultursidor, ledarsidor, tidskrifter, bloggar och krönikor kan inte ha undgått det. De som slår igenom nu som skribenter av alla slag och har verkligt nya, starka röster är nästan alla unga kvinnor. Ingen nämnd och ingen glömd. En del av dem länkar jag till här nu och då.

Med reservation för världskrig och katastrofer som vrider klockan tillbaka: Om tjugo år kommer man i Sverige och en del andra ställen, när man säger "intellektuell", att se en kvinna framför sig. Se er omkring. They don't make guys like Sartre, Søren or Schopenhauer anymore. Den här framtida intellektuella kommer att vara född på åttiotalet. Många glastak kommer att blåsas ut. De där pessimistiska extrapoleringskurvorna kommer att visa sig vara just pessimistiska. Därmed inte sagt att allt är bra. Därmed inte sagt att detta gäller i alla länder eller alla områden. Inte alls, men vi ser något viktigt hända här i Sverige här och nu. Ingenting förändras av sig själv, men jo, vi kan.

Många saker blir faktiskt bättre av att man pratar om det som är bra med dem, och framför allt varför de är bra, hur de är bra. De som kallar sig antifeminister har också skådat en framtid, men med skräck, och sett akterseglade, ensamma män. De har tagit fasta på en rad reella problem, som det faktiskt talas alltför sällan om på något konstruktivt sätt. Män dör tidigare, blir oftare offer för våld, drabbas hårdare av ensamhet och arbetslöshet bland annat på grund av svagare sociala nätverk. Men lösningen på dessa problem innefattar aldrig en begränsning av kvinnors frihet, en återgång till en ordning med tysta män stödda av självuppoffrande, förbittrade kvinnor. Istället kommer en fortsatt mänsklig frigörelse från självpåtagen omyndighet innebära mindre bitterhet och cynism. Fler jämnstarka spelare och mer utrymme för true love. Det kräver ödmjukhet hos männen, och det kräver att både män och kvinnor åter ser utanför sin privata sfär och verkar med samhället som spelplan.

Så, med allt detta i tankarna uppehåller jag mig gärna i skuggan av unga kvinnor i blom.