fredag, april 25, 2008

Pulling out to win

onsdag

Efter landning på Newark direkt ner söderut längs New Jersey Turnpike. I den här riktningen är laggen bara en fördel... om man kan sova på planet. Vi avviker och åker ner mot kusten, med långa strandpromenader och gamla strandfort. Det mesta ganska öde, våren är här men det är för tidigt för något strandliv. Längs större delen av jerseykusten ligger bebyggda rev med stormdrabbade hus, och inne vid den egentliga stranden mer skyddade, och påkostade, villor.

Lång, lång strand och boardwalk med enstaka joggare finns det också i Asbury Park. Vid det legendariska nöjespalatset hänger flaggan på halv stång. Jag går fram till monumentet för skaparna av "The Sound of Asbury Park", här ligger blommor, dikter, kondoleanser. "Who's dead?" frågar en man brevid mig, sedan konstaterar han: Danny Federici, från the E street band. "The Ministry of Rock'n'Roll has lost a founding member", har någon skrivit i en inramad dödsruna.

Och när vi fortsätter söderut genom påfartskaruseller och orter som Freehold och slutligen New Brunswick är det Springsteenland vi färdas genom. Hillary Clinton har vunnit primärvalet i Pennsylvania, och frågan är hur mycket Barack Obamas ord om bittra människor som klamrar sig fast vid vapen och sin religion har påverkat elektoratet. Vad betyder dessa ord, i sammanhanget? Spingsteen själv hade, klokt nog kan man tycka, hade länge inte velat ta ställning mellan de två demokratiska kandidaterna, men kände sig till slut manad att rycka ut till Obamas försvar. (Här ett exempel på hur negativ annonsering kring detta skulle kunna se ut, via Katrine Kielos) Striden fortsätter alltså, och det är lätt att med tanke på det stämma in med Madonna och vem som än sa det först, "the road to hell is paved with good intentions." Det är, rent estetiskt, tragiskt, fascinerande med en så tydlig intressegemenskap, kamp mot en gemensam fiende, som splittras av personlig maktlystnad. Men mer nyktert betraktat en bild av politiken, och nog så deprimerande för den som likt Springsteen helst vill hålla en republikansk kandidat från att vinna.

Macbeth hade nu inte goda avsikter ens från början. Igår kom vi slutligen in till NYC och såg pjäsen med Patrick Stewart i titelrollen. Macbeth, fångad av maktens självbevarelsedrift, konstaterar:

And that which should accompany old age
As honour
love
obedience
troops of friends
I must not look to have
but in their stead
Curses not loud but deep




Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Etiketter: ,

tisdag, april 22, 2008

Jag var så mycket äldre då...

I helgen var jag på ytterligare en trettioårsfest. Det var i Stockholm, jag spelade skivor på Södra Fot i Skarpnäck. Den tredje trettioårsfesten, min egen inräknad, det här året. Redan på den andra förstod jag att det är inte just sin egen dag som gör att man på något sätt känner sig invigd eller socialiserad in i en ny ålder, utan det är ju hela det här upprepandet, hela detta år av nya trettioåringar att spegla sig i.

Men att bli något äldre kan vara så olika. Känslan från dessa fester är hittills mest befriande. Bara glada tillställningar med mycket glada människor och glada drycker. Kvartlivskrisen är förbi och trettioårskrisen kommer numera vid fyrtio. Förra festen försökte jag förklara för någon hur jag kände värdinna 2, som jag ju faktiskt kände från en grå forntid. Rakel, värdinna 1, sköt in: "Hon var pretentiös då, va? Men. Det var visst du med." Och jag som verkligen kände mig pinsamt väsensskild från allt pretentiöst, jag visste inget om ljudkonst eller spoken word. Allvarstyngd var jag nog verkligen på många sätt, däremot, och hade många höga krav på saker och ting.

Och jag är lyckligtvis yngre än det nu, slog det mig. Så när Tara frågade hur det var att bli trettio, om man blev liksom äldre och visare, så kunde jag där i minglet faktiskt le och säga att det blir man nog. Mindre rigid, inte lika fördomsfull, kanske modigare, inte lika rädd - kanske inte heller lika principfast men förhoppningsvis med bättre känsla för vad som är viktigt eller bra. Och så, det har jag tänkt på, lite bättre att förutsäga goda händelser som bara behöver en liten insats för att hända. Allt detta under goda omständigheter förstås, men man behöver ändå hopp så det låter bra.

Nu börjar omvägen igen, imorgon, leaving on a jet plane... Be with me.

Etiketter:

onsdag, april 16, 2008

In memoriam

Jag vill minnas att det var en vacker vårdag. Jag satt vid ett kafébord och hade medfört en kista. Plöstligt stod Nils framför mig, han drog förväntansfullt på munnen och klappade på skaftet till en stor spade. Vi gick ut för att gräva en grav. Det verkade passande att postmodernismen, som alltmer alienerat sig från sina vänner och till slut inte alls hörts av på länge, skulle få vila innanför de akademiska murar inom vilka den levt och verkat. I en befintlig faux-gravhög, uppförd för att representera en nationalistiskt konstruerad historieepok, gjorde vi rum för kistan innehållande den intighet som signifierade det avlidna. Det blev en mycket enkel ceremoni. Jag tror att postmodernismen hade velat ha det så.



Postmodernismen

Det hade egentligen talats om postmodernismens död flera år tidigare, ända sedan en resa till Greifswald då en i sällskapet deklarerade att han hatade postmodern konst och att människan egentligen "ville ut i skogen och knulla älgar". Och sen diskuterade vi återförtrollning och paramodernism.

cut to sequel

I nya numret av tidskriften Glänta (anmäld i Sydsvenskan av Rakel Chukri) presenterar Athena Farrokhzad och Tova Gerge en "Manual för postmodern barnuppfostran", som ingen får missa att läsa i dess helhet.

Några spridda råd:

"Markera barnets potentiella rörlighet i begärsstrukturen genom att ständig snurra, skaka och vända upp och ner på de behållare det vistas i, exempelvis sängar, barnvagnar, gåstolar och hud."

"Om ditt barn anklagar dig för obegriplighet, anklaga det då för logisk positivism."

"Var gång barnet ger uttryck för att uppfatta något i världen som en kategori, lås in dig i badrummet och släck i taket så att ingenting syns. Placera ditt barn i militärskola för att demonstrera det absoluta begreppets konsekvenser."

"Om ditt barn växer upp och skriver en text som kan uppfattas som raljant gentemot de postmoderna doktrinerna, se genast till att betala en tidskrift dyra pengar för att publicera texten. Modersmord är ett nödvändigt steg i utvecklingen av konstnärlig subversivitet."


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

fredag, april 04, 2008

Žižek!

"Filosofins uppgift är inte att lösa problem, utan att omdefiniera dem. Om vi verkligen har problem, då hjälper ingen filosofi..."

Dokumentären Žižek! om den slovenske filosofen och sociologen med samma namn går på Kunskapskanalen som dedikerat kvällen åt "Folkets filosofer", senare med studiosamtal och en von Wright-dokumentär, En filosof och en gentleman.

Žižek, en filosofins Elvis, något av en rockidol enligt annonseringen. Och dokumentären visar hur den skäggige filosofen kuskar runt och föreläser, ivrigt levererande utläggningar i bilar, kaféer, i sängen eller bland sonens leksaker. Efter att vänligt ha vänt sig om för att dedikera en bok till en beundrare i en park, tillstår han att han verkligen avskyr fans. Av den anledningen har han en bild av Stalin utanför dörren, "det finns en chans att det skrämmer bort någon".

Han hatar gester, säger han, och tycker om filosofin som osynlig verksamhet. Mellan de vilt gestikulerade anförandena, på Columbia, i Buenos Aires, i den slovenska presidentvalskampanjen 1990...

Och här finns mycket av charmen, av hans personliga karisma. Om anklagelserna för att vara otydlig om stalinism och fascism säger han: "Det vore meningslöst att säga: Naturligtvis är jag inte stalinist, det vore löjligt och smaklöst, och jag tar avstånd från fascismen, även om vissa av dess komponenter snarare kom från vänstern och blev approprierade bla bla bla... Det skulle inte ge önskad politisk effekt. Man måste överdriva"". Det är något av en nyckelscen, om man av den här filmen väntar sig någon vägledning att läsa Žižek eller för all del många andra kontinentaleuropeiska intellektuella: Tänk på det som ett samtal, man säger inte precis bokstavligt vad man menar. Alla de förbehåll man gärna anglosaxiskt-analytiskt-liberalt ängsligt kryddar sitt tal med, ("om vi accepterar den metafysiska ståndpunkten att språket klart kan referera till objekt så är detta, inom ramen av vårt språkspel..."), de finns egentligen redan inbyggda i språket.

Hans manér, effekter, stjärnstatus verkar vara en paradox, men ironiskt nog uppstår de precis enligt planen, också så som han påpekar det senkapitalistiska samhällets många paradoxer: Vi vill ha fettfritt fett, sockerfritt socker, virtuellt sex, kärlek utan krav, eller, som Žižek citerar Robespierre: "Revolution utan revolution".

Rockstjärnestatus... Jag tror att man kan göra jämförelsen inte bara för populariteten i sig, utan för att Žižek liksom många andra svårlästa men aforismproducerande intellektuella är sådan att man kan projicera sina egna önskningar på honom och, om det vill sig väl, provoceras till egna tankar. Det är kanske det som man önskar av en god vän, alltså en god intellektuell samtalspartner. En sådan författare måste man ta på orden när han säger att han inte har någon universallösning att leverera, annars blir det för mycket Life of Brian. Jag minns när jag såg von Wright i Linköping 1998: Det var fullt i lokalen och vi fick sitta utanför framför en storbildsskärm. En medelålders man brevid mig sa: "Det retar mig, jag hade velat se honom live". Vad som egentligen ligger i akademiska stjärnors förlägenhet är kanske en skam över ett otillbörligt, obscent, fånigt och omoraliskt intresse filosofens person, tänk själva istället, kom med motstånd... lite som olycklig kärlek.

Žižek påminner mig också om min gamle kurskamrat Valerio, fysiker och trollkonstnär, som med händerna i vädret, med emfas vände sig till vår polsklärare efter varje grammatisk oregelbundenhet... "But whaaay??!". På rasten trollade han fram choklad ur vackra flickors öron.

Och så vill jag tillbaka till Ljubljana, få åka vidare till Trieste, förlåt Trst, och nöta solstol under min halmhatt vid Adriatiska havet. Och så kommer det att bli. Följ med.


Andra bloggar om: , , ,