torsdag, december 25, 2008

Homecoming King

Kalmar

"Jag älskar Köpenhamn", säger den blonderade och undercuttade skönheten brevid mig i baren gång på gång, till den långhårige och glasögonprydde samtalspartnern. "Man behöver inte tvätta håret, tänka på hur man klär sig, som i Stockholm."

Kort efter klockan halv åtta hängde man ut skylten "Fullsatt" på Söderport. Här är alla Kalmars exilhipsters och lokala musikelit. Fel; ingen uppdelning: här är vi inte bortflyttare och kvarstannare, här är vi alla ett i Morrissey, Mauro och the holy Swedish Model. Med andra ord, här kommer vi att få höra "Sarah", "Koka Kola Veins" samt ja, varför inte "This Charming Man".

Har hälsat på en del gymnasiebekanta, och känner igen en hel del från EFTER att jag flyttade (var ju tillbaka i Kalmar ett par omgångar, gjorde inte saker i enkel följd). Helt enkelt, alla är här. Som Värmland har sina rockabillyraggare, har Kalmar sin lilla indievärld, präglade av närhet till Hultsfred, Emmaboda, en lokal punkscen och rurala synthföreningar. Jag kommer ihåg när jag intervjuade arrangörsföreningen Krutov (de som tog hit bl.a. 50 Hertz, Vapnet, Suburban Kids m.fl.), ett problem var att stadens fäder inte såg med blida ögon på affischering på elskåp! Ve den urbanplanerare som står utan indieklubbsaffischer på sina elskåp säger jag, då har man en död residensstad!

Nu tillbaka till smeten och scenen, snart är det väl dans, och man tycker att man känner igen alla. (Det är bara en tidsfråga innan jag går fram och säger: "Jag älskade din tolkning av Indras dotter!" )

Andra bloggar om: , , , , , ,

Etiketter: ,

tisdag, december 23, 2008

Den är radiostyrd och har varit i Sundsvall två gånger

Asch, jag ser ju att ni är online! Jag håller på att slå in julklapparna och dekorera dem, hoppas finna lack och sigill. Men jag har slarvat bort min sax och fastnade vid datorn.

Den som saknar egen uppesittarkväll, eller har too much of it, gör så här:

# Titta på Galenskaparna & After Shaves "Pyssel & Papp" ("Har man inte raka stakar så får man raka stakarna") Jag utgår från att ni redan kan Kenneth Ålborgs "Inte bara glögg" utantill.

# SMS:a "Hem5" till 72900 för att skänka 5 kr till Stadsmissionen

# Berätta om en äkta arisk/slavisk/annan jul hos Nattiz/DJ Surkål

# Prenumerera gratis på Per Thörns absurdistiska sms-poesi. SMS:a ordet ”poesi” till 72580 för en dikt på hemlig tidpunkt varje dag fram till nyår.

Jag tar mig friheten att citera dagens dikt, mottagen 20:14
Just nu flyter en julskinka i vattnet utanför Limhamn. Ryckigt och på illa dold småländska meddelar den sina erfarenheter till människosläktet.
Och se, där har vi den klar!

Kort not före helgfriden

Kalmar


Jag har avslutat alla julklappsinköp och sitter vid datorn. Jag slås av hur få barn jag känner när jag inte kommer på någon att köpa muminpussel åt. (Se där en sårbar punkt hos en bortflyttare, touché. Får bli till något födelsedagsbarn i Malmö sen.) Nå, duken är rutig, och ute i salongen knäpper det i veden i bras-DVD:n. Ubuntu-cola med Malibu i glaset, glögg i koppen.

Den normala verksamheten kommer att återupptas efter helgen, då kommer vi att fortsätta diskutera klass, centrum/periferi, Sveriges mest konservativa stad och så vidare.

Lite konsttips: I vaktkuren utanför fängelset, nattmuseet, har Edwin Böck (för mig känd som stabil medspelare i Teater Katastrofs korplag '97 eller när det var) en installation med en snabbt roterande julgran ljudsatt med hetsiga hitversioner av julmusik. På andra sidan järnvägen, utanför konstmuseet och Byttans uteservering, finns ett träd med amerikansk julmusik non-stop. Antagligen helt utan konstnärligt syfte, men lika absurd. Det har sagts mig att det ska finnas en skridskobana där någonstans i stadsparken med! Mmm... som i Warszawa. Hoppas det stämmer. Har inte riktigt bestämt om jag ska gå ut på juldagen, men blir det så, så blir det Söderport, det är fortfarande ett opretentiöst indie-electronica-reggae-salsa-balkanrock-ställe och det både vill och måste man stödja. Var där vid 19.00 eller stå i svinkall kö.

Nu är det strax dags att klä granen och slå in de sista klapparna, sen är det frid!

Etiketter: ,

måndag, december 22, 2008

Kalmar och klassfördomarna del 1

Kalmar

Så har jag också kommit hem till julen! Jag är i Kalmar efter en liten vända till Blekinge och vänner med hus och barn. Kalmar har allt en residensstad ska ha, nu även konstmuseum och allsvenska mästare. Och populära bloggare. Men mer om det lite senare; det handlar inte om Kalmar egentligen utan mest om Sverige. Först en tillbakablick, till 2004.

Minns ni Raymond & Maria? Väna sångerskor med allvarliga stenansikten, backade av anonyma gitarrmän, som besjöng uppbrottet från den stela svennetillvaron, hetsade mot temafester, radhus och busshållplatser och möjligen artikulerade vaga drömmar om vinglas på parisiska kaféer i låtar som "Ingen vill veta var du köpt din tröja" och uppföljaren "Nej". De var med på Allsång på Skansen och spelades väldigt mycket på radio. Men åtminstone jag tyckte det var något konstigt med de där allvarsminerna. Det visade sig vara det att texterna skrevs av reklamaren bakom Ica-filmerna, och namnet var hämtat från en parklubb i huvudstaden. För mig framstod allt bara som cynisk reklambyråstorytelling i syfte att casha in på förvirrad bortlängtan. Typiskt projicerbart reklamigt står det också idag en brasklapp på deras myspace: "We believe that it is right to say that everything is wrong. When you realized that you can start to change things."Nej, detta gillar jag definitivt inte; man tafsar inte på viktiga saker som bortlängtan och motstånd mot det småborgerliga.

Om de var "äkta" eller inte är i och för sig inte det viktiga här. Det räcker med att titta på texterna: Vad betyder "Nej, jag jag säger nej, jag kommer aldrig aldrig tillbaks..."? Var det verkligen "att det enda sättet att uttrycka sig själv är genom vad man väljer att konsumera" de rackade ner på? Eller blev det snarare människors sökande efter lyckan på hemmaplan? Det troskyldiga i en ung samborelation? ("Du kan låtsas vara min man / Vi kan va allt för varann") Förmågan att ha roligt, i förlängningen ett värdefullt liv, utan storstadens utbud? ("De som stannat kvar har bara treans dokusåpa kvar / och stadshotell med dans / där ingen har nån chans", "Livet är för kort för temafest med frågesport")?

Samma år som "Nej" och "Ingen vill veta..." hårdroterades släppte en annan liten popgrupp, Peggy Lejonhjärta, låten AB Stockholmshem, utan tillnärmelsevis samma genomslag (eller cashflow). I förgrunden står sådana jag kallat skogslänshipsters och karaktäriserat som bortflyttarna som hankar sig fram på CSN och påhugg i stora staden i väntan på det kreativa genombrottet (manliga), eller skärper till sig och tar examen och får projektledarjobb (kvinnliga), men till dags dato inte kommit över den komplexfyllda relationen till sin lantliga bakgrund och det liv som levs där. AB Stockholmshem:

Vi flydde byarna för stan
Vi flydde pappersbruken, fördomar och prat
Bland Stockholms andra landsortsbarn
Vimlar vi på Krogen-utan-stereoapparat

Skrattar vi åt dom som stannat hemma
Som tar hand om våra gamla
Vi borde skämmas
[...]
Vi tar ett tåg hem över jul
Runt granen viskas det om dialekt och attityd

[---]

Vi pratar pop och politik
Skivomslag och valpaket till latte på kredit
Och mitt i nån perfekt debatt om krogtrafik
Har man plötsligt glömt varför man en gång flyttade hit

Ja, varför vi en gång flyttade, det var kanske för att undkomma landet, bland annat fördomar och prat. Men en dag känner man sig kanske någorlunda trygg i sin nya identitet, och inser bland förhoppningsvis mycket annat att någon måste ta hand om de gamla. Återstår ändå ett horn i sidan till landet? Varför?

"AB Stockholmshem" står sig som en unikt insiktsfull och vemodigt vacker poplåt i svensk musikhistoria, jag rörs i min romantikersjäl, och blir nästan tårögd när diktarjaget lovar att en dag komma hem till sin barndomskärlek som stannat kvar på byn.

Och varför skulle jag idag raljera över kepskillarna? Fara ut mot tacokvällar, fredagsmys, prioriterandet av villa på landet? Om man ska raljera över småstaden, är det väl när man går på gymnasiet och måste bo där och håller på att ta sats för sitt uppbrott man ska göra det. Som i den numera utflyttade kalmartjejen Matilda Källéns sista-året-på-gymnasiet-blogg på Barometern. Johan Kindblom i Raymond & Maria var definitivt för gammal.

Kalmar har Kalmar FF och sin lokaltidning Barometern och den har sina fotbollsrelaterade profiler, varav vissa gått vidare till riksplanet. En av dem, Malin Wollin, bloggar och skriver krönikor om sitt liv som fotbollsfru, om hur hon längtat efter tvättmaskiner när andra ville festa och hur hon låter sig nöjas med att ta hand om sin bebis när spelaren-sambon festar med Zlatan på fotbollsgalan. För min del säger jag: låt Fotbollsfrun glädjas åt sitt kedjehus och sin tvättmaskin (om de är klimatampassade) om hon nu gillar det, erkänn lyckan som faktiskt kan finnas i att ha en familj, men bemöt dumma sakpåståenden. Pikar mot människor som vill något annat med sina liv. Varje spår av missunsamhet mot den som valt en annan bana och vunnit något på det. Exploaterandet av fördomar.

I sin senaste aftonbladskrönika skriver Malin Wollin till exempel att hon inte fattar varför kulturvetare ska ha studiemedel, men inte hudterapeuter. Jag undrar om hon har något emot kulturvetare egentligen, man skriver så där för att få trafik, som Alex Schulman. Man hetsar mot något ens läsare ogillar. Man drar in pengar på klassfördomar. Men, jag säger eder, det här annonsintäktsgenererande klasshatet från varsitt håll will lead us nowhere but socialt sönderfall.

Jag har funderat över detta länge, och trodde att mina finmaskiga klass/stad-land-diskussioner hade intresse bara för mig. Det har känts laddat att ta upp. Som Anneli Jordahl skriver i förordet till Klass - Är du fin nog? (2003): "Klasskillnader väcker avund och irritation (...) [H]ög som låg blir obekväma och irriterade".

Men det är ett mycket aktuellt ämne, inte minns med tanke på frågan om hur det här landet ska styras och av vilka. Varför ogillas sjöbefälsdottern Tiina i stugorna men inte konsultsonen Fredrik? (Om det nu är så.) Varför gillar fler och fler Jimmie från Blekinge? (Om det nu är så.)

Följ dina drömmar till månen eller gräv där du står. Sätt familjen främst eller som en hägring långt bortom de rökiga klubbarna, det politiska, konstnärliga, professionella genombrottet eller whatever. Men hata inte dem i parallellklassen, vi behöver ju varandra. Rooted cosmopolitanism is possible, min vän...

Andra bloggar (även på intressant.se) om: , , , , , , , , , , , ,

Etiketter: ,

lördag, december 20, 2008

Alla är ansvariga för allt

Malmö, fredag

Det är pensionsutbetalningsdag. En äldre man sitter och väntar på ett bankkontor i Malmö. Han hör inte så bra, har hörapparat, men vill gärna komma i samspråk med de andra som väntar. Han är född 1935, och han minns hur han cyklade ut på Rosengård 1950, det var kor och grisar, alléer, det var ju på landet då. Men ingenting är ju sig likt.

Han hör som sagt dåligt, jag uppfattar inte om det var mer problem än så, men han fick långt senare plats på Samhall. De hittade inte något bättre till honom. Han var kvar där till pensionen. Där var någon, säger han, som inte kan ha varit mer än trettio, helt oduglig, från Afghanistan. Samhall skulle ju vara en skyddad verkstad, och så tar de in såna att konkurrera. Efter kriget kom det ju polacker, men det var riktiga flyktingar som kom från koncentrationslägren, inte banditer från Iran-Irak. Mannen får medhummande från en något yngre herre brevid, som snart reser sig för att gå att ringa. En lite äldre dam pratar glatt om pojkgäng som på trettiotalet krigade mot varandra från taken på Värnhem. Sedan får hon gå fram och ta emot pensionen. Hon kan ju använda bankomaten, men det är liksom så mysigt på det här kontoret. De är vänliga. Mannen pratar istället med en medelålders mörkhårig kvinna, som svarar tyst och lite undvikande, och viker upp dagens Metro, med rubriken "Ungdomar satte Rosengård i brand". Men han tar upp tråden igen och konverserar i all vänlighet. "Du är inte från Sverige från början va?"

Jag står brevid och lyssnar. Jag får vänta tjugo nummer på min tur. Lite senare talar jag med en bekant. Han har flyttat till Sverige, frivilligt, för att skapa sig ett bättre liv, och jobbat hårt, hårt och han sliter fortfarande. Han har inte hört talas om vad som händer i Rosengård, han kan inte läsa den svenska tidingen så bra men ser bilden på de brinnande bilarna. Jag inser snart att vi har väldigt olika ingång till det här. Jag ser de politiska misslyckandena, tragiken i hur situationen har förutsetts länge men inte förhindras. Hur politiker, med stöd av forskare, tjänstemän, sakkunniga, civilsamhället, vem som helst, borde ha kunnat ingripa. Han ser individerna, eller om man så vill: de presumtiva medborgarna. Om de inte vill ha det som i Sverige får de väl åka hem, säger han. I Sverige kan man få ett jobb om man vill, om man är beredd att jobba hårt och följa reglerna. Man kan integreras. Varför flyttar de hit, om de vill ha det som i sitt land? Man ska följa lagarna i det land man bor. Mot det sista kan inte, vill jag inte och tänker jag inte argumentera. Jag försöker ta upp politikernas, de utbildades ansvar men språket gör det svårt och vi hinner inte riktigt fortsätta.

Händelserna i Rosengård är nu riksbekanta. I Sydsvenskan kompletterar Pernilla Ouis bilden av lokalen i Rosengård. Den aktuella föreningen, skriver hon, domineras av den hårdföra, puritana och västfientliga salafi-inriktningen. Det är den som haft sin plattform där och som kommer att dominiera en eventuell ny lokal. "Islam är ingen egenskap hos människor, utan en tro med en mängd olika värderingar och politiska idéer. Dessa kan kritiseras, utan att man för den skull är emot muslimer av främlingsfientliga skäl. Det är de muslimska ungdomarna som hamnat i kläm i det brinnande Rosengård."

Samtidigt: Per Svensson kommenterar, också i Sydsvenskan:
"Förorten brinner". Vilken dröm för varje romantisk medelklassrevolutionär. Det räcker med en gnista för att tända en präriebrand, har det ju sagts. Och vilken dröm för alla rasister och islamofober. Det räcker med en fyrverkeripjäs utanför en källarmoské för att skapa en varm främlingsfientlig gemenskap i insändarland.

Sverigedemokrater och ”vänsteraktivister” gör strålande business. Fakturan skickas till Rosengårdsborna.


Min fråga för dagen: Vilka är det då som länge samlat ved åt den "varma främlingsfientiga gemenskapens" eld? Är det de extrema vänsterungdomarna, eller medelklassrevolutionärerna, som bäddar marken för sverigedemokrater och islamsk fundamentalism? Är det kanske någon annan? Kanske de där medelklassungdomarnas föräldrar, de som tydligen är så väletablerade?

Det sägs allt oftare i media, att vi med nödvändighet har Sverigedemokraterna i riksdagen efter nästa val, så är det bara. Men så är det bara om vi fortsätter att inte vilja förstå och inte vilja handla. Sverigedemokraterna kan inte förstås utan klass och status. Sverigedemokrater - de kan vara födda i Sverige eller födda utomlands och invandrade under rekordåren eller senare - vill ha, bland annat, så tolkar jag det: igenkänning, förutsägbarhet, gemenskap, rättvisa - djup kända mänskliga behov som man inte längre i Sverige kan hitta hos nationen, staten och dess institutioner, men som finns att få på den privata marknaden, innanför staket, i familjen och i bostadsrättsföreningen, för den som har.

Svenska akademiker (jag tycker det är viktigt att skriva akademiker, för medelklass är alla och ingen) har avhänt sig sitt ansvar. Samhällsengagemanget har vittrat bort. En god middag, en nytt sideboard i ädelträ, snökedjor till golfbilen eller bli-gammal-bungalow i Thailand är viktigare. Dyr whisky, det är viktigare (det är detta väskdebatten borde handlat om) och, viktigast av allt, kronan på verket, är för varje svensk: Det egna hemmet, en ståndsmässig privat och privatägd bostad.

Det nya Malmö symboliseras ju förresten av ett privat bostadshus, Turning Torso. Men det är ingen furste, arvprins, eller ens president som bor där, utan de abdikerade akademikerna. Här bor man med livskvalitet, med vinkällare och concierge. Det kanske är ett sådant svenskt boende man kan få lära sig att bo i, i en sån där boskola, en sån som nu ska inrättas i den gamla källarmoskéns lokal? Det kan jag förstå, att om man kommer från Irak, eller Oskarshamn där jag är född, kan det vara ovant med en man i hög hatt som välkomnar en när man ska kliva in i hissen.

Skämt åsido: Vi behöver en samhälle där det finns en känsla av gör din plikt - kräv din rätt. För att var och en ska kunna bli ett jämbördigt subjekt. För att inte reducera "svaga grupper" till omyndigförklarade. Man kan prata om det i termer av arbetarmoral eller republikanska dygder men det handlar om att den enskilde har ett ansvar som medborgare och att det betonas. Men - och det ett mycket viktigt men - vi behöver också minnas och använda oss av allt vad vetenskaperna psykologi, sociologi, ekonomi, geografi et cetera et cetera faktiskt har lärt oss om människan, och som den enkla, suntförnuftsbaserade medborgarmoralen inte innehåller. Minnas att det är så enkelt och så svårt som att vi måste ta vara på vår nästa - socioekonomiskt - för att någon samhällsmoral alls ska kunna följas, och att de mystiska "extrema grupper" till höger och vänster som regeringen nu vill kartlägga inte träder fram ur något namnlöst mörker. Vi vet vad det beror på att människor blir extremister, men vi vill inte betala priset för att förhindra det, nämligen vårt eget engagemang, våra egna surt förvärvade slantar och vår sinnesfrid. Vi vet vad som krävs, men vi förnekar det, inte för att vi tror att om vi fråntar individen det ensamma ansvaret för sitt eget liv, så reducerar det människan till en automat. Nej, vi förnekar det för vår egen sinnesfrids skull. Men vi vet alltså vad som krävs, och vad vi bör kräva att politiker, forskare, planerare och myndighetsutövare aktivt använder den här kunskapen till. Men om det ska bli någon ändring kräver det - och kräver akut - att de bildade och utbildade, de rika, de fredsvälsignade och de välvilliga tar sitt ansvar och brukar det bästa av sin förmåga.

---

Puh... där blev det härligt dostojevskianskt! Jag kände att jag inte kunde inte lämna Malmö för julen utan att skriva det här. Vänner, vi får lägga lite mer kraft på det här, mindre på mojitos, senaste remixen eller statusuppdateringen, och aldrig, aldrig bli som fyrtio- och femtiotalisterna...

---
UPPDATERING 22/12: Sydsvenskan fortsätter problematiserandet: Läs Petter Larsson idag om behovet av att tänka i strukturella banor!

Etiketter:

onsdag, december 10, 2008

Istället för en vanlig tisdag

Malmö

Jag går direkt från tåget ner mot Beijerskajen, förbi avspärrningar vid tunnelbygget, genom det ruffiga regnet förbi högskolebiblioteket. På Amore har Popskolan terminsavslutning. Jag har faktiskt varit med på varje föreläsning. Klassens ljus. Det har handlat om Ike Turner, det har varit Dylannörderi och annat. Alltid bland galonsätena på Vinylbaren. Närvarokontroll men inga terminsavgifter.

Men Amore är något mycket speciellt, en gammal hamnlokal. Jag gillar som bekant garageklubbar och postindustriella konsertlokaler. Och ikväll jag kommer oväntat in till vad som måste vara Malmös mest underskattade klubbpärla just nu, "Instead of home". Och som med alla bra garageklubbar heter det att "vi kör till huset rivs".

Men först leds vi in till en privat studio. Ser ut som en blandning mellan fin de siècle-boudoir och sextiotals-TV-studio. Fyra raders brant bioläktare med brunplyschklädda fåtöljer. Enhörningshorn. Visdomsord över väggarna ("It's not betraying your grief when you're having fun"). Gigantiska pukor, draperier och stjärnformade lyktor. Blyinfattade fönster. Frikyrkochimes, en waterphone och en persefon! Det speciella med Malmös studior är att de har en massa roliga instrument, får vi veta, eftersom de till skillnad från på många andra ställen ägs och drivs av musiker.

Tore Johansson, studiomannen själv, producent åt bl.a. Cardigans och Anouk, ska hålla terminens sista föreläsning och han har två bandmedlemmar ur Instead of Gospel med sig. Han berättar... med en sång, med flera sånger, om livet och pratar lite om studion och allt... vi sitter tysta här, under andakt. Jag tänker på Alan Price i O Lucky Man! Det varar ända till sista låten, grabbarna sjunger, unisont "Saved by the bell, see you in hell". De gillar det sakrala.

Allt detta one-night-and-one-night-only, men sen går vi ut i huvudrummet, lika högt i tak och fullt av secondhandsoffor. Varje tisdag samlas här musiker och andra älskare. Jag tar ett glas gott, billigt vin och en perverst prisvärd tapastallrik, går upp och slår mig ner högst upp i hörnet. Snackar lite med Daniel som är där med Space Between. (De är nog de enda som inte hummar med i "Gläns över sjö och strand", när Tore äskar allsång och hyllar vår svenska sakrala musikskatt.)

Vid soffgruppen brevid samlas det snart hemlösa Institutets ledning, lutar sig framåt över laptops och levande ljus, kanske planerar de den dystopiska avslutningsfesten i Rum 101. Nere mitt framför scen Tore och hans gäster, det är truckerkeps och skägg, det är Sveriges bäste musikjournalist och trots att det känns som jag har nämnt de flesta så måste det vara så att... alla är här.

Och så kvällens band, The Clown, anfört av Henrik Andersson (Ray Wonder, Hank, Komeda) ! Teatral singer-songwriter-ensembel, med böjande melodiös sjuttiotalsdoft som hos husbandet, jag vet inte vad jag ska kalla det men det är konfetti och såpbubblor och dragspel och cello och lille Ruben med maracas och reminiscenser från ett för mig närmast subliminalt indienittiotal. Jag är hänförd. Och blir med tiden tämligen däst av den mycket generösa mängd rostbiff, lax, skinka, oliver, bröd, getost och mozzarella som jag fick för 35 pix! Sannerligen ett mirakel.

Så, smyg er till Amore, mina vänner! Nästa tisdag är det stor säsongsavslutning, och redan på lördag klockan 23 är det stor stödfest för Musikhjälpen, där tretton Malmöklubbar slår sina påsar ihop. Vi ses där!


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Etiketter: , , ,

måndag, december 08, 2008

Ghetto fascination

Kalmar, lördag

Hemma i Kalmar igen, det är glöggfest hos föräldrarna. Jag blickar in på de bågnande bokhyllorna i min fars skumt upplysta arbetsrum och tänker att det är inte så konstigt att jag blivit som jag blivit. Det här biblioteket gör sig alltid som bäst i adventstid, det är nu någorlunda städat och endast den klädsamma delen av bohemeriet framträder. Vid första glöggfesten liknade min konfirmationspräst entusiastiskt, och så entusiastiskt som bara han kan, rummet vid en judisk pantlånares.

Tyvärr kommer det inte lika mycket folk som det brukar. Inte prästen, inte konstnärsparen eller landsantikvarien och med hustru. Inte min long-lost litterära väninna. Men jag gillar de bosniska läkarna och i år finns också en polsk kollega till min mor på plats. Jag drar min standardfras "Tylko potem piwie dobrze rozumiem i mówię po polsku", sen övergår vi till svenska. "Cześć" säger de senare och går, "Cześć, miło mi" säger jag.

Men, hr. f.d. riksdagsledamoten är där, och han ger hopp om att pol. chefredaktören och medicine doktorn överläkaren emeritus ska anlända direkt från en ordenssammankomst, iförda frack. Det där blir för mycket för mig och portarna öppnas till den bok jag läser, Golem av Gustav Meyrink, och krogen Loisitschek...

Det är en drömskt gotisk men psykologiskt modern berättelse som utspelar sig i Josefov, ghettot i Prag. Bland dövstumma halvvuxna pojkar, frackklädda adelsmän, blinda harpspelare, hermafroditer, kabbalister och dockmakare rör sig berättaren, som inte kan minnas sin barndom och hemsökts av en... golem och gör en allt mer chockerande upptäktsfärd mot sanningen om jaget... Jag har bara kommit till sidan 102 av 366, och börjar ana den storartade twisten, men säg inget. Jag tänker på Singer, på Hesses stäppvarg och Demian, Dostojevskis dubbelgångare, och Poe förstås... Jag säger: Läs detta istället för Safran Foer!

Jag har fått tag i en översättning från 1916, där översättaren Ernst Klein förklarar judiska termer och antisemitiska skällsord ("Hep, hep är ett antisemitiskt uttryck. Under den starka judefientliga rörelsen i Österrike ochTyskland på 80-talet ropades det, så fort en jude visade sig på vissa lokaler.", s. 80) Det ger också lite komplettering till det hejdlösa exotiserandet av den judiska miljön, skrönorna och ideerna. Som jag ändå mer än gärna slukar, i linje med resonemanget i länken ovan.

Ack ja, glöggfesten slutar tidigt. Nästan alla har gått hem när den ärevördige gynekologen med den lagerprydda kragen skrider in i biblioteket.



Andra bloggar om: , , , , ,

Etiketter: ,