torsdag, maj 07, 2009

Rumtidsanomalier i sjunde distriktet

Wien

Wien förblir Wien, sägs det. Och det stämmer, i mina ögon. Allt är så fint som för två år sedan. Nu blir jag en slags reseledare. Vi åker direkt från Südbahnhof till Stefansplatsen. Domen. Sedan är det bara att börja vandra mot sjunde distriktet, de vill äta schnitzel. Förra resans mikrobryggeri ligger kvar där det ska. Ljuset i ölträdgården är detsamma, trädens gröna mot de ockragula murarna, pannorna för spenatgnocchin, fällningen i hampölet. Allt är sig likt. 7Stern gör en inte besviken.

Ett riktigt wienerkafé vill de gå till sen. Café Sperl ligger faktiskt i närheten, en relik från forna tider i dessa bohemindexhöga kvarter. Sperl existerar faktiskt, och är faktiskt så nära Platons urwienerkafé man kommer 2009. Central och de andra är museer, men det här... Vi stegar in i brunbetsade lokalen, förbi de tomma biljardborden, förbi kakbordet med Gugelhupf och Mohnstrudel. Carmens Habanera ("L'amour est un oiseau rebelle") tonar från pianot, och sen, när vi sjunkit ner i nedsuttna soffor och gistna stolar "Just a gigolo... I ain't got nobody". Den hembakade sachertårtan häver sin välvda, glänsande yta högt över medianhöjden och med bruna nyansers kaffe serverade, går jag till tidningsbordet. International Herald Tribune och The Times, förstås. Men jag hugger Die Presse.

Och här öppnas ju den andra världen, i söndagsbilagorna. En exklusiv intervju med Tjetjeniens Ramzan Karydov om Gud, Putin och kvinnorna. Och: "Wir sind wieder Bildungsbürger". Bildningen gör sig åter gällande, får vi veta. I konkurrensen om tjänsterna, eller blott och bart som ett elitens kännemärke. Men, frågar man sig, kan det då finnas någon "ren" bildning när den verkar bli mer och mer instrumentellt gångbar? Diskussionen känns igen, det blir lite Bordieu och Oscar Wilde ("All art is quite useless"), och så nytt är det inte, men det borde ju i och för sig passa skolministern. För när jag är färdig med artikeln är jag redo att sätta Jan "alla vill inte bli akademiker" Björklund på en halvårsdiet Schlagobers. Gärna med kurslistan från Kaféliv. Die Presse avslutar med en paradox: "Bildung zahlt sich aus, weil sie sich nicht auszahlt". Touché.

Jag hittar tillbaka till det jag behöver. Att komma tillbaka hit är att återuppta något evigt pågående. I Wien är allt sig likt för att mina ögon söker det. De glider förbi tabloider, allt trivialt, men vill jag förfäras igen över österrikarnas konstervatism så ser jag EU-valaffischen "Abenland in Christenhand".

Däremot, när jag fångar upp flödet från Sverige igen, då har något hänt, men det hände inte. Som när Lars Noréns dagbok kom ut, då var jag utomlands i två veckor. Så, för mig, kom den aldrig ut, men den har kommit ut, i perfektiv aspekt. Det innebär att har lyckats manipulera rumtidsväven, och att jag slapp läsa en massa recensioner. Jag behöver inte ens läsa boken (om jag inte vill), för nu - vem bryr sig? Twittrar han inte? Det känns som en befrielse. Det är något med tid mer än rum som är det verkligt lockande med att fly landet.

Men, snart tar jag tåget till Bratislava igen (och, ja, det finns fler bra ställen: Slovak Pub som trots namnet inte är en turistfälla, och fina Casa del Havana ). På flyget hem till Sverige läser jag ut Magris. Han kommer fram till Donaudeltat till slut, som jag inte gjorde. Men han verkar inte gladare för det, för resan är allt, målet inget.

lördag, maj 02, 2009

Ryan-integrationens många ansikten

Bratislava

Säsongen har startat! Alltså, jag läser inte bara om Donau, jag sitter i en lägenhet ett par kvarter från floden. (Där är Donau. Där är den. Den är... grönblå. Det är som i boken.) Men Bratislavas fäder har bestämt att banken ska höjas, så just nu är norra stranden mellan broarna förbommad med blå plåt. På sina ställen kan man kika ut, och se flodkryssarna glida förbi.

Bratislava är inte att jämföra med Wien, Budapest eller Prag egentligen. Snarare känns gamla staden, behändig i storlek, som en österrikisk mellanstor stad, eller kanske någon av de gamla habsburgska provinshuvudorterna, med sin beskärda del av barock- och jugendpalats och spårvagnar som i djärva kurvor skär över kullerstenen.

Jag har inte vetat riktigt (som Bengt Ohlsson) vad som väntar mig här. Ibland är allt som det sägs, nästan för övertydligt. Utanför Charlie, en klubb i källaren till någon biograf dekorerad med ålderdomliga projektorer (brukar vara ett gott tecken), står en klunga lokala ungdomar och så ett brittiskt stag party, unga killar i fotbollströjor med sina egna namn på. Den store dörrvakten vill ha 10 euro av mig, jag tvekar och sällskapet vänder om. Då har en av engelsmannen frågat en tjej vad hon brukar betala, 4 euro är det. Han pratar med henne, och hennes pojkvän lägger armen om henne och släpper inte engelsmannen med blicken.

Sedan tidigare har vårt sällskap lite tappat lusten: Cirkus Barok har flutit iväg någonstans, Sparx är "kaputt", har konkat och är förseglat med en cykelslang. Så de andra vill gå hem. Jag antar att det är har jag skulle kunna frigöra mig från gruppen, smita iväg med min tjeckiska bandtröja (Sunflower Caravan) , frenetiskt söka på elskåpens affischer efter något acceptabelt ställe. Ringa upp kontakten min kollega på P3 tipsade om. Men nej, det är för sent för det och dessutom, vi ville bara hitta ett ställe där alla kunde ha kul, som Woo i Vilnius.

Ibland får man acceptera att man är den man är, i någon annans ögon. I detta sällskap, åtta killar, finns inget som just nu får en trött dörrvakt att skilja oss från de beryktade britterna, sedan har vi kavaj eller hipstersjal eller vad det nu vara må.

Men, försöker jag intala mig till tröst, berättaren i Claudio Magris Donau är ibland, trots sin stora beläsenhet, lika androcentrisk som vilket grabbgäng som helst. Ack, dessa italienare... I berättelsens lilla resesällskap, som egentligen skymtar fram rätt lite mellan alla bokliga anekdoter, är Francesca hittills oftast mest omnämnd för att hon är så välbevarad eller när hon sensuellt suger på en glass. Asch, det är orättvist, en radanmärkning. Boken är för övrigt så mycket nittiotal och centraleuropeisk återfödelse, att det känns mycket märkligt att den är skriven före murens fall. Den svenska språkdräkten flyter också mycket fint, som... floden.

Majferierna firas i Bratislava med en stadsfestival, det är fullt av Tatra-veteranbilar på första maj. Våren är här. Och den den riktigt romantiska flodutsikten får man uppe från klippborgen Devín. Donau tar här emot bifloden Morava, som utgör gräns mot Österrike.