lördag, juni 23, 2007

En midsommarnattsverklighet (drömd)

Vaknar upp den första morgonen i Sverige på en dryg vecka. Hela resan ter sig något drömlik. Har vaknat upp i ett nytt land eller territorium varje morgon nu sedan förra torsdagen... Gårdagen innebar transfer från Budapest, efter övernattning i insprirerande vacker bedagad Gründerzeit-fastighet vid Oktogon, Pests svar på Triangeln. Dessförinnan en natt i Studentski grad, Sofia.

En annorlunda midsommarafton, ensam i folktomt Malmö. Slog en lov kring Folkets park runt 23 för att få se en skymt av en midsommarstång. Enstaka hipstergäng i blomsterkransar syntes på gräsmattorna, och från Far i Hatten hördes en smäktande ballad. På Debaser verkade festen ha klingat av, mindre så på Cuba Café. På väg hemåt passerades Krua Thai, där festade välskräddade asiater med karaoke, strax utanför satt punkare, omkringsprungna av sina nyfikna lintottar.

Imorgon dags för avresa mot norr. Packar ner some herbs for me, direkt från Vipavas dalgång: "bzzzzha" och "monaliza", hippieslovenska för fläderblom och någon form av meliss. Vidare några böcker att senare dela med mig av här. Och några gamla DAT-band.

Trots regnet har jag hopp för ännu en sommar i det gamla landet. Läser att Ulf Lundell sommarpratar och att "Vän! I förödelsens stund" utsetts till svenska språkets främsta dikt!

Sverige, jag är här igen!

---

Från och med måndag tjänstgör jag i Sundsvall, åtta veckor framöver. Grand Détour fortsätter i en hittills oprövad form, and there will be posts in English on Grand Détour International Edition. Vi ses!

Etiketter: ,

tisdag, juni 19, 2007

En makiato på Moder Teresas Boulevard

Prishtina


En sommarkväll i en sydeuropeisk stad. På Moder Teresa-boulevardens uteserveringar sitter fullt av lokala ungdomar med smooties, drinkar och Peja, det lokala ölet, under parasoller i lila loungefåtöljer. "Alla verkar sitta och dricka macchiato hela dagarna" sa Rikke och Norma i Tirana. Jag såg något liknande i Sarajevo förra sommaren. I Sverige har Maciej Zarembas nya artikelserie, om FN:s misslyckande i Kosovo, blivit mycket uppmärksammad. Han beskriver bland annat ett konstlat näringsliv, där maffian vuxit sig stark och korruptionen är genomgående. Men mycket om lokalbefolkingens vardag blir inte känt. Och stämningsbilden som anslår tonen hade lätt kunnat skrivas helt annorlunda. Detta inte sagt som kritik, man måste stryka och välja, fokusera, och har är det kritiken av FN-systemet som står i fokus.
På bussen från Skopje slår sig en kosovar ner brevid mig. Han är kanske fyrtio. Han jobbar som stenhuggare, har köpt en maskin från Italien och levererar lokalt. Var fem år i Tyskland på nittiotalet, byggde autobahn i Berlin. Träffade många bra tyskar, bra engelsmän, bra människor. En vacker engelsk kvinna också. Men, "man måste tänka på ålderdomen, när man blir gammal och krum". Det går an när man är ung och stark, men kanske skulle hon sedan lämna honom, en ensam gamling i ett främmande land.


Mannen återvände hem, bildade familj, har nu tre barn. Han sitter med mellansonen i knät, nyper honom kärleksfullt i kinden. "Han har inte mina drag, men den andre," säger han och klappar grabben i gången brevid oss, "den är jag 100% saker på, han är min." Det gäller att veta, från början, att barnen är ens egna, så att de verkligen tar hand om en när man är sextio-sjuttio och inte kan arbeta. Det finns ingen välfärd som i Tyskland. Man måste planera. Huvet är inte bara för att friseras, som hans far sa. Nu har han tagit barnen på badsemester i Montenegro, de får havsluft och äter upp sig. "De kommer att minnas detta när jag blir gammal." Överhuvudtaget är det viktigt att vara en bra människa, inte bara mot sina egna utan utomlands eller mot utlänningar. Det har man alltid igen.
Vi kommer in på läget i Kosovo, eller Kosova på albanska, denna distinktion ar viktig att minnas även om den serbiska stavningen blivit internationell. Ska UNMIK ge sig iväg? Nej, säger han, det säger jag inte. Men kom inte och säg att vi ska leva tillsammans och glömma det som varit, det går inte. Han berättar om familjemedlemmar som dödats. Om barn som frågar när mamma och pappa kommer hem.


Efter en stund frågar jag om vilken plan man ska ha, men svaren blir mer svävande. Hur är det nu då? Blir det bättre eller sämre, frågar jag när vi rullar in mot Prishtinas busstation. Jag är mycket nyfiken på hans svar, efter Zarembas artiklar. "Det blir bättre, långsamt". Ett exempel: Nu blir han stoppad av en polis som talar hans språk och bötfaller eventuella överträdelser enligt gällande regler, och inte tar godtyckliga böter och slåss. Så har det inte varit förut.


När vi stannar ursäktar han kort att han tagit min tid, lyfter ut resväskan och promenerar iväg med sin familj.


-
Åter Zaremba, för en kort not. Inte bara inhållet har diskuterats livligt, utan också formen, hans beskrivningar av non-skiing nations. Han menar att alla ord måste läsas i sina sammanhang, om jag tolkar det rätt. Och så är det ju. Och visst njuter han av att provocera. Å andra sidan har vi romantisandet. Är jag romantiserande? Ja, tveklöst. Har diskuterat det förr. Och det är en pedagogik, en retorik och ett sätt att exaltera livet. Alarmet har sitt språk, hoppet och glädjen ett annat, båda behövs.

Etiketter:

måndag, juni 18, 2007

Den stora buffén

Tirana

Efter en hektisk dagsmarsch från montenegrinska badorten Sutomore, över vindlande vägar genom mörka berg, till Tirana.

Breda boulevarder, kaféer, trafikpoliser, tvåvåningshus. Strax söder om floden, i en stadsdel av lummiga gator, patisserier, loungeställen och italienska restauranger, når vi grinden till patriciervillan i ambassadkvarteren, Tirana Backpacker Hostel. Flickan som sköter stället skyndar oss till mötes, öppnar grinden, vi vandrar gången upp, checkas in enligt konstens alla regler. Marmortrappa upp, vi installerar oss i vårt stora hörnrum, med tebalkong, till hälften inglasad, till hälften försedd med balustrad. Då kommer första frågan, en av många ska det visa sig.

"Kan jag bara få fråga? Är det sant att en tredjedel av alla skandinaviska man är homosexuella?"

Annars träffar vi den kanadensiske professorn, 74 men ser tio ar yngre ut, på väg till en sista tjänstgöring i Skopje, "my last hurrah". Och så James från England, med förflutet på internatskola och en faibless for ukrainska kvinnor. 'Nuff said.

Efter en runda i Bllok, bland barer och technostinna patios, vänder vi åter till den lätt vildvuxna trädgården, med sin syretomma guldfiskdamm och stilla kvällsluft. Efter ett par öl är det naturligt att kila upp efter flaskan och bjuda Rikke och Norma från Köpenhamn att smaka.

Och där i trädgården, med blicken på köket, ombonat inrett under vindskydd, kommer bilderna för mig, under inflytande av de starka plommonen! (Glad nu att vi lät bli att röka fiskmaten!) Hunden; nafsande, wok, omelettpanna, redskap, gasspisen. Brunbetsade skänkar. Borden med dukar, kvarglömda cigaretter, listor, nyskickrade skyltar... Bouffe, bouffe! Fitzenstrahl!

Det kan bara bli ett resultat. När šnopcen är urdrucken sluter vi ett förbund: stor buffé följande morgon. Därefter ut i det stora okända igen. Inget får lämnas åt slumpen. Varje panna, varje fat ska användas. Den stora buffén dukas upp, en fräsch sallad med skivad paprika, salt fårost, klassisk tomatsallad, bacon, lättstekt vårlok, slantad sucuk-korv, äggröra, två sorters nybakat bröd, tropiska juicer, en stor vattenmelon.

Sent ska detta glömmas. Vi tar dästa avsked och den frodiga, kedjerökande städerskan kommer fram och vill hälsa på det svenska homosexuella paret. Hon antar att jag måste vara den som antar den kvinnliga rollen. Vet inte vad flickan har sagt.

"Stämmer det att svenskar bor ensamma?"

Där kan jag inte säga emot. Ensamma tillsammans lämnar vi vägens vänner för en rutt österut, genom Elbasan, mest känt för sitt enorma, nu nedlagda, stålverk, upp mot Struga och Makedonien.

Etiketter:

lördag, juni 16, 2007

Skydd för stormen

Belgrad

Kastar mig in på ett Internet Centar efter ett hastigt väderomslag, plötsligt blåser det upp,
åska och regn. Den tryckande hettan som följt oss från Skåne till Serbien får sin utlösning.

Efter ett kort r
ådslag i går kväll, beslutade vi oss för att stanna hela lördagen i Belgrad. Tågen går inte riktigt som på ÖBB:s annars utmärkta söktjänst. Jugolend får bli en annan gång. Kanske när jag har lärt mig ytterligare några fraser på serbokroatiska.

G
årdagen alltså: Efter den långa resan genom ändlösa majsfält, eller vad som för mig ser ut som majsfält, når vi Belgrad runt halv sex på kvällen. I stort sig likt från förra året, men fullt av folk, fredagkväll, vi vandrar gatorna upp mot norr och tar in på ett hostel av typen "small and friendly", vilket bland annat betyder sköna soffor och no problems, men långa toalettköer.

Efter att ha slagit oss i slang med amerikanska Mira drar vi ut f
ör att äta och så småningom ansluta till Anna Weitz med vänner på Idiot. Baren ligger i källaren till en gammal villa, på trappavsatsen utanför den imposanta vita porten känns det som ett föräldrafritt party eller med ytterligare lite fantasi som en scen ur en italiensk film. Kvällshettan är tröttande och slutligen väljer vi bort flodbåtarna med turbofolk för en tidig kväll. Kan behövas.

Serbien, vad ska man s
äga om Serbien då? Vänta er inga svar här, min vana trogen åtminstone försöker jag hålla tyst om saker jag inte förstår...


T
åg ikväll mot Montenegros kust.

Etiketter:

torsdag, juni 14, 2007

Den stora omvägen

Metelkova mesto, Ljubljana

Den stora omvägen. Tiden är så disponerad, att när jag slutligen känner mig hemma på en plats, är det dags att dra ut igen. Vi diskuterade tidigare i våras små och stora utvägar, mindre eller större flykter. Rasmus och jag beslöt oss för att åka ner igenom Balkan, hela vägen från Wien till Sofia igen.

Igår: Wiens sjunde distrikt, det första med grönt styre. Spårvagnarna har regnbågsflaggor här, detta är inte Warszawa. Vi möter upp Rasmus vän, "work time Catholic", på Burggasse efter några öl och Spinatnockerln på 7Stern. Släntrar vidare genom bohemindexhöga kvarter till Wirr, vi sitter ner och jag hittar ett trevligt vykort föreställande Tinky Winky i prideparad. "Tinky Winky ist schwul? Wen intressiert's" Sedan går vi till Tunnel i granndistriktet för att flylla magarna ytterligare, Florentinerschnitzel kan bara rekommenderas. Vi gör en tidig kväll, veckans schema är tungt.

Så idag, Zeleno möter upp på stationen, gott återseende, alla återseenden borde vara så, självklara. Jag har sett staden förr. Vi kan nöja oss med iskaffe, postmodern bokhandel och pizza, från studentrestaurangen, i gräset. Och bara en liten sipp av šnopc. Kaffe och Fructal. Sedan säger vi hastigt farväl. Rasmus och jag förbereder oss för kvällen i alternativstaden. Intervju bokad med jugonostalgiker till 03.00.

-

Tills vi hörs igen, i Belgrad, lämnar jag er med ett par strofer ur Aleš Debeljaks "Legosoldater" från Som ett förbluffat vittne i ett land, medan det ännu fanns. De säger något om Slovenien, anar jag.
Vinden har tystnat i vingårdarna. En nattfjäril slår mot karbidlampan.
Kvällen andas svagt. En ohörd bön försvinner i skymningen
under guds likgiltighet. Vi ser på avstånd hur arvtagarna
till den mäktiga tronen darrar inför regler och tvång.

Även dynastier byts ut i det oändliga. Söder och norr, öst, väst: vi tjänar
troget. Triumfbågen har trängt genom molnen. Det är inte mullbärssaft
som klibbar på vara händer. Vi håller hårt i sköldarna. I det styckade
landet väntar vinrankan obeskuren. Vi kan bara gissa hur dåligt den mår.

(Övers: Morgan Nilsson)


---
This Balkan Tour will not be covered in English by me. For an account of the trip, please check my travel mate Rasmus' blog Rawls & Me.

Etiketter: ,