söndag, mars 29, 2009

Därför översvämmas medierna av reflektioner om medelklassen

Fredrik Strage konstaterar att "i kulturdebatter anklagar man ofta sina fiender för att vara medelklass". Och det är just vad som händer. Medelklass är här ett sådant där ord som är neutralt när man beskriver sig själv, men negativt när det beskriver någon man ogillar. Parmesanost, fy! Tropicanajuice! Men varför detta ständiga besatthet av begreppet? Jo, därför att medelklassen för allt fler har blivit ett personligt projekt, som upptar all vaken tid.

Medelklassen står här inte i tydlig motsättning mot någon distinkt urskiljbar och självmedveten arbetarklass. Vi lever i ett tjänstesamhälle, har vi fått lära oss, och alla har sitt livspussel att lägga, alla har sin bostadskarriär och sparplan. Nej, att vara medelklass i denna specifika användning av ordet är att ha en karriär, till skillnad från att ha ett jobb. Chris Rock förklarar skillnaderna för publiken, "Some of you have jobs, some of you got careers"...

Och journalister står själva mitt i det här, mer än kanske några andra, med frilansperioder och vikariesejourer. Formella meriter betyder lite, garanterad befordringsgång finns inte på kartan. Kontakter, rykte och fantasifulla sätt att marknadsföra sig verkar betyda allt. Det är ett starkt romantiserat yrke där det förutom fakta också förmedlas en hel del drömmar. För att lyckas handlar det om att hålla sig väl med sina chefer (och framförallt framtida tänkbara chefer), att vara social och se representativ ut. Boken Byt namn! berättar allt om det, mycket ingående, för ingående, nästan cyniskt men med en hel del Groucho Marx-hjärta. Det blev ändå för mycket för en del.

När jag står i baren och gör en latte har jag ett jobb, när jag är klar, tar av mig förklädet, tar med mig en annan latte ut till bordet och sätter mig ner och talar med frilanskollegorna, har jag en karriär om än aldrig så obetydlig. I karriärens spelregler ingår bland annat att alltid försöka framstå som mer framgångsrik än vad man är. Tänka på sin fasad. När det kommer till ekonomin är det frestande att förtiga sidoinkomster, gåvor, lån, och konstiga prioriteringar.

Men om alla döljer hur det ser ut bakom kulisserna förvrider man också verkligheten. Får de här ganska oskyldiga förtretligheterna som kallas livspusslet att verka mer allmängiltiga än vad de är. (Vem städar hos städerskan?) Och får penningpusslandet att verka som en angelägenhet för ett olyckligt fåtal. De som verkligen måste vända på slantarna verkar konstiga. När det är de som är de normala.

Expressens Karin Olsson och DN:s Johan Croneman är upprörda över Aftonbladets nya succé Fattigbloggen. En journalist, Jessica Ritzén, föresätter sig att leva en månad på 8281 kronor, motsvarande socialbidrag. Jag tror det obehagliga med Fattigbloggen inte så mycket är att den förment vänder sig bort från verkligheten (de borde intervjuat riktiga fattiga istället, tycker kritikerna), utan att den ter sig mer verklig än vad man skulle önska. Det kan till och med utlösa identitetskriser. Om jag slutade stånga mig blodig i karriären, bestämde att det är för jobbigt... hur länge skulle det då dröja innan jag bleve någon man inte räknade med? Nej, journalistbloggar ska handla om bostadsrättsföreningar och ipodar så att man kan identifiera sig och stärkas i tron att det här, det är den soliga väg vi alla vandrar...

Ja, många verkar uppröras av Fattigbloggen, men av olika skäl. Det stämmer kanske att everybody hates a tourist, en del som lever på existensminimum tar det kanske som ett hån, och en vanlig kommentar är att de borde hittat någon verklig socialbidragstagare som blogga. Men finns en annan slags provokation i det hela också och den är nyttig. Där är det avgörande, åtminstone för de av läsarna som är journalister och andra karriärister, att det är en medelklassig reporter som utgör både subjekt och objekt. Den trygga gränsen mellan skildraren och den skildrade, som Johan Croneman instinktivt vill bevara, försvinner. Alla minns stunder av osäkerhet i ungdomen, spår som hade kunnat leda utför, men man har i tyst samförstånd bestämt sig för att glömma det. Om de ängsliga kulturintresserade i Strages krönika hade vågat skriva om det som verkligen gör ont, så hade det ändå räckt för att göra dem till outsiders i någon mening.

Jessica Ritzén på Fattigbloggen är inte tyst och berättar om sin bakgrund, med perioder av sjukskrivning och socialbidrag. Inget allvarligt, men det blir så mycket obehagligare då, för det verkar så vanligt och bryter maskeraden på ett obehagligt vis.

Det handlar inte om reality, här är det något annat: För en gångs skull ska alla läsare identifiera sig med underdogen. Det handlar inte om någon karaktärslös, blekfet person som ska uppfostras, som i Lyxfällan eller Supernanny. Det handlar inte, som i de serierna, om att vi ska kunna känna oss bättre än de är, vara förvissade om att vi nog säkert tillhör den del som får köpa loss en lägenhet, sätter våra barn i rätt skola, klarar en lågkonjunktur till och blir home safe medelklass.

Fattigbloggen väcker en gnagande oro för att det skulle kunna vara jag. En oro som känns väldigt pinsam, på gränsen till ängslig.

---
Jag vill passa på att tacka Journalistfonden som bekostar en månads studier vid Polonicum, Centret för polska för utlänningar vid Warszawas universitet. På så sätt kan jag kan fortsätta leva drömmen, och har dessutom något att komma med i konversationerna. Men det hade kanske varit bättre att låta polacker skriva om Polen?

---
Uppdatering 1/4: Henrik Torehammar på P3 Brunchrapporten ska leva en månad som medelklass, och har startat Medelklassbloggen. Han länkar till andra klassbloggar, bland annat medelklassbloggen Stuff White People Like. Här uppstår komik (och en del insikt) genom att byta ut medelklass mot en ras/etnisk grupp, vita. Jag tror att "middle class" är för generellt för att vara så roligt att skämta med i ett så stort och blandat och meritokratiskt land som USA... och när Obama säger "middle class" menar han inte samma sak som Leif Pagrotsky när han säger "vi har förlorat medelklassen".

Malin Ullman ger ytterligare något perspektiv på Fattigbloggen i DN Kultur.

lördag, mars 07, 2009

Efter ännu en demonstration

"Tillbaka!", "Tillbaka", Till-ba-ka!", "Ni som älskar Palestina, kom tillbaka". Arrangören på scenen har redan skrikit sig hes och verkar handfallen. Så fort hela demonstrationståget är framme vid scenen framför Malmö Stadion, ungefär halv två på eftermiddagen, rycker de svartklädda snabbt fram i vänstra flanken, mot Baltiska hallen. Mot polisens mur av bilar. Där står konfrontationen. En maskerad man klättrar upp på en av polisbussarna och sparkar av blåljus, innan han hoppar ner igen. Fotograferna rusar till och så, just där, har "Stoppa matchen"-demonstrationen bildsatts. Från scenen har talaren slutat försöka talaren först mana tillbaka de demonstranter som vikit av, istället: "Ni som inte älskar Palestina, ställ er där borta!", "Ni som slåss med polisen får gå en annan väg tillbaka, ni är inte välkomna bland oss".

Framför scenen fortsätter demonstrationen under massiv polisnärvaro, bilar och hästar omgrupperar och avancerar, men det slås ingen järnring kring demonstrationen. Det går att dra sig ur, tillbaka. Musik och tal fortsätter från scenen. Gradvis tunnas leden ur, och när demonstrationen förklaras avslutad går folk hem. På vägen från platsen, efter demonstationen, försöker polisen isolera grupper och börjar omhänderta och bussa bort.

Därmed är det avslutat. I en situation som sjuder av missnöje och konflikt har alla på något sätt ändå kunnat inteckna någon liten vinst. Arrangörerna för att matchen fick spelas utan publik, och att de själva gjorde någon form av markering mot de våldsamma (och fick beröm av polisen). De autonoma för att det blev konfrontation. Polisen eftersom de skyddade objektet. Tennisspelarna eftersom de inte blev stoppade. De som ropar efter hårdare tag, eftersom poliserna ringade in aktivister på väg därifrån. De som förordar dialog och stoiska poliser, eftersom polisen valde en strategi som minimerade bråket på platsen. Alltså kan kolumner, insändare och rapporter skrivas som enligt mallen, som så många gånger förr nu. Allt efter sin egen åskådning kan man vara förvånad över att det urartat, provocerad av aktivister eller poliser, eller kanske vanligast: Man kan vara säker i förvissningen över att allt gick som man visste att det skulle gå.

Vad de autonoma grupperna gör, hur de konfronterar polisen, hur de beskriver sina aktioner och hur de i sin tur beskrivs har sin egen logik, och har egentligen mycket lite med konflikten i Mellanönstern att göra.

Men själva Mellanösternkonflikten används också av etablerade politiker och skribenter för att göra inrikespolitik, och kommentatorer bygger vänster- respektive högeridentitet på sina ställningstaganden. Men, som försvararna av matchen har frågat, varför är det just Israel efter Gaza som blir målet? Inte Kina efter Tibet, Ryssland efter Tjetjenien?

Svaret är inte enkelt - för alla inblandade måste se sig själva utifrån. Men till att börja med: Konflikten i Mellanöstern har blivit ovanligt lätt att strukturera efter en höger-vänsterskala. (Vad är vänster och höger i Darfur? Tjetjenien? Tibet?) En andra mycket viktig faktor är den ständiga mediebevakningen. Under hela efterkrigstiden har krig, uppror och konflikter stått i världsmediernas fokus. Flera generationer har växt upp till TV-bilderna. Striderna mellan israeler och palestinier har funnits med oss så till den grad att det till slut har uppstått en känsla av familiaritet - hur långt från konflikten man än står i kilometer. De här två faktorerna kan förklara mycket av varför det alltid blir - just Israel.

Många, liksom historieprofessorn Kristian Gerner, hänvisar till antisemitism som "bakgrundsbrus" som den yttersta anledningen till att anti-israeliska aktioner får sådan respons. Men det är mer komplicerat än så. Snarare finns en annan underliggande logik i de svenska protesterna: Den att israelerna är nästan som oss, de är nästan européer, nästan moderna. De har parlament, universitet, partier, daghem och IT-konsulter. De borde förstå, om vi säger till dem riktigt tydligt. Förstå oss eftersom vi står för förnuftet, det moderna och det normala. Därför civila protester som idrotts- och konsumentbojkott.

Men som svenskar eller européer representerar vi inte det moderna, vi är inte "världssamfundet". Vi står där vi står och är vad vi är. Och är, i andras ögon, något specifikt.

Innan man tar ställning för en bojkott av Israel, måste man, om man vill att det ska leda till någon förändring av Israels politik, fråga sig: Vad betyder Europa för Israel? Vad står vi för, för dem? Kan vi spela en roll, och i så fall hur och i vilken egenskap?

Var och varannan israel har familjehistorier av flykt från Europa, inte bara undan nazismens förintelseläger utan också under efterkrigstiden. I den här konflikten har Europa en egen mörk skugga, en skugga av kolonialism, antisemitism och nazism, en skugga vi inte själva ser. Vad kan vi göra? Vad återstår att göra? Jag har inget tydligt svar.

Att det blir stora demonstrationer mot Israel i en stad som Malmö, med stor palestinsk och arabisk befolkning, kan ingen förvånas eller uppröras över. Att palestinier och de som känner, älskar och solidariserar sig med Palestina vill stå upp i protest och solidaritet, och kräva en fri palestinsk stat, det är bara naturligt. Men att svenska politiker och debattörer gör upp med den skenbara centerposition som geografin, historien och våra medier givit oss, det är nog ett måste för att kunna göra någon konstruktiv skillnad i en konflikt som trots TV-bilderna ligger långt bortom vardagen här.

Etiketter: