torsdag, oktober 29, 2009

Pretendera mera!

Malmö

"Det
här skrivs aldrig igen", intygar han, och räcker över boken till mig. Jag släpper hundralappen på bordet. Tar boken och tittar sen: "Till Gabriel från Björn Ranelid. Operagrillen 26.10.2009".

Det är en bättre kväll på Operagrillen och talkshowen Varandra, med Björn Ranelid som ståuppande gäst. Jag inser att ska jag köpa någon bok av honom så är det hans samlade aforismer och metaforer på svenska, franska, engelska och tyska. Och ska det ske, så ska det ske nu.

Ranelid, för dagen i vita jeans och lika vita converse, har slagit sig ner vid ett bord efter showen. Möter människor, det han gör mest och bäst. Själv är jag omgiven av vänner och bekanta - inte så få av gästerna och alla arrangörerna har en gång spenderat fruktansvärt mycket tid på samma studentradiostation. Det är en glad kväll, middagsunderhållning med timing.

När det gäller Ranelid finns det en hel del förförståelse i stugorna - det är kärlek från läsarna, det är fejder och det är ett författarskap. Det ska väl sägas direkt: Jag har inte läst någon av hans romaner. Men det verkar inte vara det det handlar om, inte en kväll som denna, och inte så mycket i Vetenskapsradion Forum i P1 heller, och inte så mycket i Babel i SVT.

En äldre dam sitter i soffan ute i entrén när vi går in, någon säger att hon följer med på alla hans gig, att hon har en massa autografer men inte har läst någon bok. Det verkar inte längre vara de åsikter eller slutsatser han presenterar i sin diktning som väcker debatt, utan hans blotta uppenbarelse. Och det är den jag vill försvara.

Själv säger Ranelid, att om någon blir provocerad så är det inte hans problem: det tillkommer de "bittra, förgrämda och avundsamma". Åh, han är nästan som - någon av de kära åttiotalistbloggarna. Han sätt att säga "ingen annan har gjort det och det" (till exempel: "Hållit helgmålsbön och kommenterat fotboll i Canal Plus under samma månad") är en gåta, ett trick. Vi sitter där förstummade men... "Ja, men i så fall har jag ju..." Ja, så är det. Le, bitcha mot, res dig upp från glidtacklingen. Stå inte bara där vid sidlinjen.

Nå, showen igenom hänger jag vid baren, dricker porter och äter chokladtårta, det öppnar minnets portar till gymnasietiden. Mitt i Stagneliusskolans gråa lunk fanns en lärare - faktiskt i filosofi, religionskunskap och svenska som Ranelid - som provocerade oss filosofiska valpar med sin blotta uppenbarelse och lockade till motvilja, att nyfiket mopsa upp sig. Han lät sig också fotograferas vandrande i strandbrynet, och orerade, men är kanske i övrigt ganska olik Ranelid. Det var Peter Hultsberg, "den störste poeten på Barometerns baksida", som vi kallade honom. Vi häcklade och startade, utan ens själva ha haft honom som lärare, Sällskapet Peter Hultsbergi Vänner. Han smashade, vi räddade framme vid nät, och sen, ja sen var det många hyss och även en del döda poeter. Inga andra elever genomförde skotskt luciatåg, inga andra arrangerade centraleuropeiska kaféer, gav ut sina specialarbeten som en sällskapets skriftserie, utmanade objektivister på dialektisk tvekamp på bokmässan, sprang in med kalasjnikov på FN-rollspelet...

OK, sen blir man äldre och visare och tråkigare. Men vi har ju den här godartade statuskampen, sporrandet, sparrandet, som blir så mycket lättare med bloggar, twitter, sociala medier. Vi kan hylla varandra och beefa, twittra upp någon okänd, klättra fram, brösta oss, spana in dem som har något att komma med. Det är kanske sällan diskussionen flyter på så härligt vittert vi skulle önska, tyvärr. Jag har alltid känt lite oikofobiskt att vi i Sverige ligger långt efter i det här att vara witty och slagfärdiga, efter angosaxiska gentlemän skolade på debattklubbar, efter komiker och manusförfattare uppfyllda av judisk chutzpah. Vi sitter och hackar tänder i ett vindpinat, nordligt avgrundshål. Fast minns att svenska barn åtminstone på min tid fick höra H.C. Andersens saga om Dummerjöns och prinsessan som inte kunde göras svarslös.

Det här att käfta, att stå upp för sig själv är en kvalitet i sig - som vi måste skilja från vad en person gör i övrigt. I Babel jämfördes Ranelid med Heidenstam, som också gjorde sig till ett varumärke, var med i reklam. Men jag har lärt mig av min mor att Heidenstam är avskyvärd av andra skäl, som min mor i och för sig härledde ur det pompösa. Hon berättade, att diktarfursten propsade på att hans son skulle födas på hans gods, av oklara manligt pompösa och romantiska skäl. Vilket ledde till att sonen dog när komplikationer tillstötte. Oavsett detta: Minnen av... omfångsrika män som liksom bara står i vägen för en kvinna, en familj, en sak... kan vara så bittra att vid minsta likhet med det slagets alfahanne så är det nej tack till den pretentiöse. Men jag tror att fotbollstypen, Zlatantypen, Ranelidstypen är en annan typ. Och att reglerna ändras nu, att kvinnor också tar sig tillträde, som jag varit inne på tidigare.

Alltså, var gärna pretentiös, pretendera, stå där i rummet. Ingen behöver hålla med om allt, eller om något mer än att vi är här i samma rum och pratar med varandra. De kan inte ta allt bokstavligt, de måste tolka, som med, med... Žižek, eller ja, vilken människa som helst. Spelar ingen roll vem som är mest real, vem som har en dålig dag - ni håller uppe samtalet. Samtalet som form är så starkt, att de som avskyr ändå dröjer sig kvar på bloggar, månad efter månad, dras som flugor till personer de säger sig inte bry sig om. Bara för att någon skriver, dröjer de kvar och älskar eller hatar.

Vi skulle behöva lite verbala krampartyn/fuckshops/självförsvarskurser. Istället för cuddle partyts "Får min högra arm läggas om din rygg och därpå komma i beröring med din vänstra skinka?" skulle det bli: "Får min metafor beröra din klassbakgrund, så att min sexualitet kommer i beröring med din etniska bakgrund?"

Fast det är väl det som är bloggosfären.

---

Litterära träffar av alla de slag är ett bra sätt att gå ut i Malmö! Ofta är det gratis också. Man kan träffa nya och gamla vänner, eller sitta ensam och försjunken i aktuell bok.

Ikväll går jag på Stanza, då med "de slovenska poeterna Aleš Šteger och Lucija Stupica som i höst är Sverigeaktuella med nya diktsamlingar samt deras landsman Tomaž Šalamun, som räknas till en av Centraleuropas främsta poeter. På scen de får sällskap av Aris Fioretos och Jan Henrik Swahn samt ett återbesök av den danska poesins grande dame Pia Tafdrup." Vi ses där! Eller, senare, den nionde november, då ska man gå till operan igen, där firar Caroline Ringskog Ferrada-Noli sin debutroman Naturen. Shea Shea Shea sitter vid flygeln och sen DJ:ar Maria och Emilia kända från I Love!

Just nu håller på att läsa Farlighetslagen av Josefine Adolfsson (som man får en ny möjlighet att höra på nästa Stanza den tolfte) - en mycket angelägen bok för mig som funderat mycket kring exotisering, öst och väst, järnridåer. Hon, som varit min lärare, skrev också en dedikation när jag bad om det, "Med hopp om stort mod, uthållighet och styrka! josefine" Det var fint, alldeles oavsett hur många gånger det har skrivits något liknande.



Andra bloggar om: , , , ,

Etiketter: , ,

fredag, oktober 16, 2009

Be a girl

Jag känner att jag borde säga något. Läs först Isabelle Ståhl, och sedan Isobel Hadley-Kamptz, Julia Skott och Elin Grelsson och därefter Lisa Magnusson.

Man kan leka mer när man är ung. Mindre när man har ansvar för andra. Det beror också på vart man strävar.

Var det något mer? Jo, det här:

---

Jag kan vara en charmig slarver. Jag går ganska automatiskt in i den rollen i många situationer. Jag kan alltså vara charmig och trevlig och använda fina ord jag fick lära mig under min uppväxt. Och sen kan jag bli ursäktad. Jag jobbar inte alls så hårt som mina kvinnliga kollegor. Som stannar och redigerar hela natten, för att de brinner för det men framför allt för att det ska bli så bra som det bara går. Allt det som jag gör kan hon göra bättre - och gör det.

Det går att ta sig en bra bit på den där charmen, charmen som går hem bland de unga, men den kan only take me so far. Hockeykillen som inte kan laga mat själv, den extroverte, svartklädde alkoholistrockerpoeten med vaga konstnärliga ambitioner, eller den snälle-men-hjälplöse introverte nördakademikern (that would be me) är alla bara varianter på samma manstyp, en typ som tjejer det är något med är fucking djävla trötta på efter 25. Därav allt detta SATC-iga a good man is hard to find. Spelar ingen roll om jag har de rätta värderingarna, är söt eller snygg eller har något mer onämnbart. Det spelar ingen roll, om det är så att jag bara ska och ska bara som Alfons Åberg. Spelar ingen roll hur fin och mjuk kille jag är. (Förresten: Om en kille är fin och mjuk ute i skogen där ingen kan känna honom - sprider han då någon värme? Ja, säger Berkeley, för Gud känner att han är fin och mjuk. Men han får ingen tjej.)

Ni förstår, för mig har det blivit uppenbart: Jag vill inte bli ihop med den duktiga världsräddarflickan i den fantastiska frisyren - eller jo, det förstås, men ni förstår - jag vill bli henne. För det är det som måste till. Älska istället för att bli älskad. Ge kärlekskraft, inte bara ta. Not so much to be loved as to love.

Jag är ständigt omgiven av duktiga flickor, och de är inte tråkiga för fem öre, de behåller sina frisyrer, de åker till Berlin och klubbar över helgen och sen åker de tillbaka till jobbet och räddar världen lite till. Varje dag hela dan. Och även utanför sådana här kretsar så är trenden den - kvinnor tar ansvar, om det så är hemma, på jobbet, i företaget. Dubbelarbete. Trippelarbete.

Att bara ha gamla privilegier att luta sig mot finns det ingen framtid i. Det har nog intervjuoffren i Susan Faludis Ställd förstått, det har Pär Ström någonstans förstått, och ja, det har jag förstått. Man då välja att förtränga det och försjunka i tirader mot de bittra kontrollfreaksbitcharna. Gudarna ska veta att jag rört vid det där privat, och förlorat på det. "Sluta städa efter andra då" säger en anonym i Isobels kommentarfält. Precis som recensenterna tyckte att Maria Sveland skulle skilja sig.

Alltsedan kvinnofrigörelsen på sjuttiotalet och den arbetslöshet som följde i spåren av oljekrisen, alltsedan den traditionelle familjeförsörjarrollen började försvinna från Västerlandet, har den manlige losern hela tiden sökt bli försäkrad om att allt är ändå bra. Även om kvinnorna kommit i kapp - och gått om. Dagsaktuellt är ju att vissa universitet nu anser sig tvingade att kvotera in män på vissa utbildningar. Vad är The Simpsons, om inte en ständigt återkommande ritual för manlig frälsning, där de totalt efterblivna manskarikatyrerna Homer och Bart återlöses av de uppoffrande Marge och Lisa. Serien kan, och däri ligger förstås mycket av dess appeal, läsas på många sätt. Till exempel som en bekräftelse på att det är så det måste vara, att kvinnans självuppoffrande är nödvändigt. Eller, progressivt, som en problembeskrivning i linje med Faludis: Det här håller inte, för i verkligheten hade Marge dragit för länge sedan. Homer hade varit ensam, som Springsteens eller Lundells alla havererade män. Varför tror ni förresten att "Du är min man" har legat på Svensktoppen i fem år?

Nu får vi stoppa här ett tag. Verkar detta kallt och hårt och oförsonligt? Menar jag att man bara älska perfekta personer? Nej, det är precis just tvärtom: Lösningen är inte att sluta älska ("Skilj dig då"), sluta ta ansvar för andra, att klippa banden. Inte om man tror att det finns ett samhälle. Men att älska är en handling. Vi måste närma oss varandra. Ser ni inte redan cirkeln? Generationer av kvinnor har jobbat hårt för att få något av männens frihet och möjligheter. Nu jobbar jag för att bli som de kvinnor jag mött. Vi blir lika, vi måste dela på det.

Det här är ett fall och en lösning. Jag tror ju att zoomar vi ut så ser vi hur vi är på väg ut ur labyrinten. Ingenting förändras av sig självt, men män förändras. När det finns öppningar, när det finns möjligheter. För att återfå ansiktet måste man kanske inte ens erkänna att man en gång tappat det, bara gå därifrån, framåt. Någonting håller på att gå fel för en lång rad killar och män som bara ler och flinar och glider fram, efter ett tag med alltmer ihåliga leenden.

En sak som gläder mig, är att vi alla verkar vara överens om att städningen kan vänta (även Katrine Kielos vars gamla städinlägg jag nu får anledning att länka till en gång till, och det var visst här de ivriga bävrarna var). Vi ska tänka och svärma istället, ty det är vårt väsens rätta kall. Vi bloggar och beefar och för samtalet framåt.

Det handlar om andra saker med - hur högt ska vi skatta utlevelsen och hur snabbt och hårt måste vi jobba för mänsklighetens och planetens bästa? Hur länge och ofta ska man leka? Dionysos eller Apollon? Det är en annan fråga och den kan bli stor för vår generation, liksom det i sjuttiotalets början öppnades klyftor mellan utlevare och moralister. Visst, var och en får till slut göra sina val. Om vi bortser från utpräglade messiaskomplex tror jag ju det finns lösningar här: Vi 70s-80s-children vet ju ändå ganska bra hur man roar sig.

Be a girl.

Work harder, play harder.

Kärlek och Vilja!

Ta hand om varandra.

/peace out

torsdag, oktober 08, 2009

Tillsätt endast frihet

Jag läser Isabelles skickligt formulerade text och nickar.

Sedan börjar jag tänka på den debatt som ändå, trots alla dessa välformulerade artiklar från alla håll och vinklar, trots de långa konjunkturerna av ökad frihet (och faktiskt mer och mer uppskattning av denna frihet), ändå dyker upp hela tiden. Den om att Vanliga människor vill bara ha the goods och inte hålla på med några konstigheter. Påståendet stämmer helt enkelt inte. Men, och det händer ju också, om man nu tycker att stressen i alla påtvingade val blir övermäktig, om man vill drömma om diskmaskiner då? Om man jobbar hårt och vill komma hem till något varmt och mysigt? Etc.

Jo, då är det så här:

Fredrik Reinfeldt kunde vinna ett val genom att säga: "Vi vill inte ta ifrån er något, vi vill tillföra något."

Så, det borde också fungera för lite mer progressiva krafter. Så här skulle man kunna säga:

"Vi vill inte ta ifrån er något. Vi gillar också TV, bröst, orgelmusik, att vara glad. Små söta djur. Vi behåller fredagsmys, mysbyxor, hårdrock, najader i motljus, tacos, nachos, burritos, granskog och what not. Men vi adderar Upplysningen, performancevrål, demokrati som innehåll och det här att alla får tro att dom är något."

Allt detta då om... kultur. Sedan handlar valet nästa år om förtroende och ekonomi. Och lite annat.

Det var allt, fortsätt verksamheten. Fortsätt göra både - och.


Andra bloggar om: , , , , ,