torsdag, januari 29, 2009

Show a little faith there's magic in the night

Malmö

Om Katrine Kielos och Mona Sahlin någon gång kommer att sätta sig i samma regering, föreställer jag mig att de kommer att lyssna på Bruce Springsteen tillsammans för att underlätta teambildningen. Barbro Hedvall påpekar att Springsteen är en stor förebild för socialdemokraternas femtio- och sextiotalister, men Bossen vinner hela tiden nya beundrare. (Vilket förklaras av en av mina käpphästar: Att åttio- och nittiotalets samhällsförändringar inom västvärlden ännu verkar små och obetydliga jämfört med sextio- och sjuttiotalens.)

Bruce förkroppsligar en positiv attityd, som också får bäring på politik. Han får det här med att bara dra iväg i en gammal cheva att inte verka oansvarigt, utan som en livsnödvändighet. Han får "you ain't no beauty, but hey you're allright" att inte låta som en förolämpning, utan som hoppfull ödmjuket inför tillvarons villkor. Det krävs tro, hopp, mod och hård disciplin att att aldrig förfalla till självömkan eller cynism, men belöningen blir att få representera det Odelat Positiva Mansidealet: Springsteen står lite vid sidan av en kanon landsvägsromantiker ack-så-djupsinniga-men-som-inte-går-att leva-med (Kerouac-Guthrie-Dylan-Ulf Lundell) som en helt oneurotisk "warm alpha" som vi inte riktigt har i Sverige utan måste se på med ett avstånd som bara tjänar till att öka mytologiseringen ytterligare. Han är helt enkelt en pragmatisk romantiker, och som sådan oemotståndlig för en socialdemokrat med hjärtat på rätta stället. Han utstrålar folklighet (och patriotism) utan några högerpolitiska konnotationer. Han tilltalar mig på det här sättet också, även om jag aldrig varit någon partikamrat. Hans sånger erbjuder en spegel för efterkrigstidens och i synnerhet eftersextiotalstidens everyman, på båda sidorna av Atlanten.

När Debasers Malmö-succé (och stockholmarna får en repris ikväll) En afton med... hyllar Bruce Springsteen med husband och gästartister är det väl repeterat, professionellt och... säkert! Annika Norlin (Hello Saferide, Säkert!) står för kvällens höjdpunkt, den känsligt lågmälda nytolkningen av "Glory Days" med ukulele. Hon kommer senare tillbaka med en mer trogen version av "Dancing in the Dark". Eagle-Eye Cherry levererar "The Ghost of Tom Joad" och "Atlantic City". Silverbullits Simon Ohlsson står för kvällens mer introverta och ljudväggsmullrande inslag, och Lowoods Therese Johansson för sång och telecaster i "Brilliant Disguise" och "Downbound Train". Kvällens hemliga gäst - Jill Johnsson - säger någon gång för mycket att hon egentligen inget vet om Springsteen, det hade hon inte behövt, vi hade trott på henne ikväll ändå med en "No Surrender" bara lite gungigare än vanligt och avslutande "Born to Run".

Före spelningen visas i vanlig ordning film, här en dokumentär om hur Born to Run-albumet tog form. Hur bandet omsorgsfullt klippte albumet och repade turnén och ansåg sig färdiga först i samma stund som det var dags att backa in sig i bussen till första spelningen. När Bruce rullar in i Freehold till tonerna av Thunder Road-pianot... "This was the place I was running from" minns jag förra vårens road trip... även om frågorna och slutsatserna är allmänna. Bruce berättar om hur Born to run mejslade ut de frågeställningar han senare kom att arbeta med under resten av sitt yrkesliv: "What do you do when dreams come true? What do you do when they don't? Is love real? Born to Run was the album where I left behind my adolescent definitions of love and freedom. It was the dividing line."

Alla har sina minnen: När Stephen Simmonds (med Kleerup på trummor) leder oss genom "Because the night" är jag både i regelboken till Vampire: The Masquerade och på lågstadieålderns trasmatta, där Keels version ljöd från en bandare som bara fick spela hårdrock. Musik som får följa med genom livet blir en avbild av verkligheten, som i varje ny ålder visar nya drag.


Not: Ny chans att se showen ikväll i Stockholm alltså. Nästa hyllning i serien blir "En afton med Morrissey", lagom till 50-årsdagen, och gästas av bland andra El Perro del Mar och Magnus Carlsson från Weeping Willows.

Andra bloggar om: , , , ,

Etiketter: , , ,

tisdag, januari 27, 2009

En sista rest av nördiskt självhat

Jag har många gånger undrat varför jag hyser en sådan motvilja mot ett frossande i TV-serier. Jag har målat upp någon slags bild av ett sambopar i 25-årsåldern som sitter i en lägenhet ovanför Möllevångstorget, och istället för att vara ute i stadens liv och must och skapa sin egen telenovela, tittar på The Wire och tycker att det är ju nästan som Malmö med maffiamord och de fjärmar sig från verkligheten och det sociala och det är nästan pinsamt.

Jag har känt mig utstött : "Nej, The Wire, jag känner till den men nej, jag vill inte se" .... eller "Freaks and Geeks, det är väl en klubb på Debaser" eller "The Mighty Boosh... yes, it sounds fun..."

Men: Det är ju det att TV-serier representerar för mig något vardagligt, barnsligt, som går i konflikt med min nya programmatiska strävan att vara ute i världen och vara social till varje pris. Alltså: det är det slackriga, socialt imperfekta som jag tydligen fortfarande inte får beslås med. Och så inbillar jag mig att jag skulle vara mer politisk eller samhällstillvänd för att jag inte torrentar ner "True Blood". Förmodligen är jag bara avundsjuk på de som har både fast inkomst och sambo, och därmed med någorlunda social acceptans kan ägna tiden åt TV.

Etiketter:

måndag, januari 26, 2009

Gammal blogg

(Fritt efter Maggio/Linnros.)

Ingenting, ingenting att uppdatera idag,
de som läser drar

Trettioett, bor i andra hand och har inget kul, borde logga ut.

Stackars mig (stackars mig) ingen bryr sig om gamla jag.
Jag vill se nån kommentera mig
så i morrn skrivs en bättre dag
ohh

Refr:
Som i en gammal blogg (gammal blogg)

som sparas i min läsare
vill läsa samma blogg (samma blogg)
där allt blir bra som stoff

Lördag kväll, stirrar ensam på en statistiklogg
jag minns samma blogg
ingen där
lägger fyra kommentarer i rad, ingen gör mig glad
stackars mig (stackars mig) för ingen bryr sig om gamla jag
orkar inte längre vänta på (stackars mig)
att imorrn skrivs en bättre dag

(Refr.)

Det är bara information, information, information jämt
oh ohhh
jag skriver ingenting i flera dar
flummar, somnar om och vaknar medan andra lägger ut

Det är bara information, information, information jämt jämt
oh ohhh


Som i en gammal blogg där allt blir bra, där allt oooh
Jag ser en gammal blogg (gammal blogg) jag laddar i min läsare
det är bara samma blogg, oh (samma blogg) där allt blir bra som stoff
ooh

(gammal blogg)
som sparas i min läsare
det är bara samma blogg (samma blogg)
där allt blir bra
där allt blir bra som stoff

ohh


---

Det här är blott och bart en litterär konstruktion, givetvis... och man känner sig sällan så älskad som när man får 30+ lyckönskningar på födelsedagen. Men, för den stund man ändå vill se bakåt: Av alla gamla preskriberade romanser, skandaler, lifes and times finns ganska många, faktiskt, kvar. Se era egna och andras gamla bloggeskapader på Internet Archive Wayback Machine. Tack Nils för tipset.

Etiketter:

fredag, januari 23, 2009

Trettioettårskris


I god naturalistisk tradition, klädd som i texten nedan



Tidigare kombination. Streetlife i Praga.


Kvällens outfit:

Screentryckt stålblå vintage-kavaj (QBS/NQB); svart, mönstrad hipstersjal (Sara Jonsson/Lokalen nr. 9), ljusgrå skjorta (H&M/Comme des Garçons), kornblå plyschväst (vintage, gårdsloppis Simrishamnsgatan Lokalen nr. 9); jeans, "David Åström" (Svensson); skor, öh, fotbollsliknande... (Martin Dahlin).

Etiketter:

torsdag, januari 08, 2009

Ein Herr geht Nachmittags ins Café

Malmö

Tillbaka i stan efter helgerna, är det alltför lätt att sjunka ner i samma obönhörliga hav av vardaglighet som tog slut med höstsäsongen. Att sitta stirrande vid skrivbordet kan vara början på en farlig själens ökenvandring, varför jag säger "gör som i Warszawa". Går ut, uträttar ärenden över hela staden, och när det börjar skymma: Går in på Chez Madame, kaféet vid Karlskronaplan. Yé-yé-musik i högtalarna, svarta väggar. Zigenarromantisk, kitschklassisk, djupdekolleterad 50-talsdam på tavlorna. Madonnas samlade åttiotalsvinyler. Här sitter jag och spikar några första benhårda disciplinregler för våren.

Etiketter:

tisdag, januari 06, 2009

Lag men inte evangelium

Skugge är fienden, skriver Annika Marklund i Sofis Mode, en bilaga till Aftonbladet. Hon behandlar Linda Skugge som exfeminist och uppfostrare av läsare, åttio- och nittiotalister.

I denna uppfostran är det hård lagiskhet som gäller - snyt dig, unge, klipp dig och skaffa ett jobb! Och den övertygar många, så är det väl, att bli vuxen? Ska man inte offra sina orealistiska drömmar?

Linda Skugge skriver i sitt farväl till feminismen från 2006 om de unga tjejer som har läst hennes tidigare verk och kontaktar henne:
De vill ha stöd i sin utsatta situation som dårpippis. Jag tycker så synd om dessa sjukt utspökade brudar. De har svartfärgat hår, gärna med slingor i starka färger, superkorta luggar, crazy frisyrer, svarta och röda kläder, punkrandiga strumpbrallor, en massa pins med kommunistslogans på, sotiga ögon och i allra värsta fall, kritvitt puder och påmålade "tårar". Man vill bara springa fram till dem med en tvättlapp och be dem tvätta bort all den där skiten. Det är inte coolt att se ut så där, ni sabbar bara för er själva. Ingen kommer ta nåt av det ni säger på allvar. Era lärare kommer att behandla er sämre, ni kommer inte få några jobb. Ni förstör för hela er kommande karriär genom att kalla er feminister.
Men... är inte det här utseendet som så många entreprenörer i de kreativa näringarna har haft i sin ungdom? Och fortfarande har upp i hög ålder?

Nå, för Vanligt Folk kan man inte anbefalla kreativitet. Istället något i stil med: "Lilla vän, jag kan det här. Gör nu så". We're not gonna take it, and I'm saving all my lovin' for someone that's loving me... är det enda svaret. Vi får ta och säga farväl till den svarta pedagogiken 2.0 nu. Den säljer kvällstidningnar, damtidningar och allianspartier men: Den Hjälper Inte. If that's your best, your best won't do.

Hur många gånger har jag, ansatt av ängsliga vänner och bekanta, frestats att säga, skicka mail, bara skrika: "Sluta! Sluta nu! Sluta upp nu att vara så neurotisk!" Hur ofta har jag själv inte väckt sådana tankar? Den beprövade erfarenhet är att Det Inte Hjälper, förstås. Det som hjälper är låga trösklar, ny aktivitet, mera aktivitet, kärlek, nya perspektiv, social samvaro, nya tomma bord, att få bli någon ny, i ett nytt sammanhang.

Det är väl inte det att det är så intressant för mig också att ta upp just Linda Skugge. Det näthat hon möts av gång på gång är ett symptom på något värre än att krönikörer moraliserar. När det gäller sådant får vi använda psykologi: Det är så mycket enklare att angripa Skugge än låt oss säga Schulman, Amelia Adamo än Thorbjörn Larsson, låt säga Malou von Sivers än Jan Scherman. I fallet Skugge, en avfälling, ja: För att man väntade sig mer eller annat. Men oftare, tror jag, är förklaringen: Man vågar anfalla en kvinna, man tror inte att hon ska slå tillbaka, man är inte rädd. Dessutom: Den som drar till strid mot en mäktig man har något olycksbådande över sig, något dumdristigt, han eller hon offrar sig i onödan och drar kanske med de sina i fallet. Den som rackar ner på en kvinna med framgång däremot, befogat eller obefogat, gör bara det förväntade.

Alltså skulle jag inte skriva detta om det inte också funnes en större, samhällelig, politisk sida av saken. Kanske skulle jag skriva om den undanglidande Reinfeldt eller om den välbyggde hästsvansfeministen istället. För det är inte alls någon slump att Linda Skugges kursändring kom just för tre år sedan, inför valet och mitt i romansen kring alliansen: Det handlar mer om tidsanda och vad som är gångbart än att Skugge skulle blivit äldre och visare. Hon skriver vidare:

Politik är bullshit, ingen politiker brinner för er, de brinner för sin egen framtid och karriär, tror ni nåt annat är ni mer än lovligt naiva. Att snacka om att "höja kvinnolöner" är också bullshit. Det leder bara till att ni fastnar i låglönejobb, era liv blir som ett fängelse. Fixa skolan, fixa en bra utbildning, se om ert eget hus. Ta betalt! Var djävligt dyra. Tro på er själva, ingen annan kommer att göra det. Skapa er egen framtid och se till att inte bli ekonomiskt beroende av någon annan människa. Kalla er inte feminist!

Det var den 10 april 2006. Alliansen höll på att säljas med en Ny Saklighet, en återupprättad arbetslinje. Men bakom scenen handlar det också om en idé om ansvarsfördelningen i samhället. Modellen kallas elitdemokrati, där väljarna en gång per mandatperiod deltar i landets styre, och däremellan tar hand om sin egna lilla täppa. Politikerna ska leverera "the goods" i form av politisk stabilitet och gott företagsklimat. Partier ska vara valmaskiner. Det som kräver samarbete, gemensamt engagemang och ligger mellan täpporna riskerar att förfalla.

Det är inte fel att råda alla att se om sina hus. Nej, det är rätt! Inte fel att upplysa om livets realiteter. Nej det är rätt, liksom att tipsa om fuck off-money och allt vad det är, det är rätt, det är rätt! Men inte denna förlamande cynism! Inte att möta utmaningar i samhället med rädsla! Det har dessutom blivit omodernt nu, med Obama och allt.

Det är inte heller fel att uppmuntra till ansvar: Den som läser den här bloggen vet nog att jag om någon predikar ansvar, men inte ensamt och odelat ansvar.

Naturligtvis, som Johanna Sjödin antyder i sin kommentar till Marklunds artikel, konflikt driver förändring, och på så vis är allt detta bra. Jag tror att den offentlighet som bloggare, journalister och krönikörer varje dag trots allt väver tätare för den samhälleliga diskussionen framåt. Vore det här en roman av Chesterton, så skulle man kunna ana att Skugge gjorde allt detta av välvilja, för att de unga emotjejerna skulle få en bitter Äldre Släkting världen brutit ner att ha som avskräckande exempel, och därigenom möta sig själva, prövas och växa. Vi kan ju låtsas att det är så... när det egentligen handlar om varumärkesuppdatering och målgruppsanalys.

OK, då var det sagt, vi återgår till verksamheten. Mittemot, på andra sidan gatan, har grannarna hängt ut en palestinsk flagga. Vad är dessa futtiga bloggstrider värda i det stora perspektivet? Jo, kan vi inte diskutera med sans och balans här i fredens Sverige, möter vi oroande förändringar i samhället genom att stänga in oss var och en hos sig, blir vi rädda för barn och vill begränsa våra ungas drömmar, då måste vi börja här.

Uppdatering: Tanja Suhinina sammanfattar och kommenterar bloggdebatten som följde efter Marklunds artikel. Och Linda Skugge svarar kort på sin Amelia-blogg.

Andra bloggar om: , , , , , ,

lördag, januari 03, 2009

That's the only thing I've got plenty of

Berlin, nyårsafton


Det enda jag vet är att jag ska infinna mig vid Bundesplatz, och att det kommer att bli någon form av lägenhetsfest. Det är, i mitt tycke, en perfekt utgångspunkt. Ett kärt återseende i okänd miljö. Allt kan hända.


Ändå tvekade jag när jag blev bjuden. ”Jag blir tredje, femte, eller n:te hjulet – ska jag åka dit? Alla talar polska, jag får hela tiden slå in små, små kilar av engelska, och kanske blir vi bara jag och hon och han visst, vi är alla fina och mjuka och bohemian-like-you men det blir ju ändå bäst för henne som är w centrum uwagi, både han och jag kommer ju tycka att det här är ju konstig stämning och ingen bra lösning för en fin helg. Tänkte jag ensam, framför skrivbordet, skrev jag, ångrade jag. Varför sa jag så? Det är ju inte jag, man säger inte så även om det skulle vara sant, man ändrar på det, det är mot mina principer och för rädslan och jag har inga anspråk mer än vänskapliga. Jag är emot all svartsjuka, för en... avreglerad marknad i det här fallet.


Jag fick fel, hon hade rätt, de kom hit en hel hord och... jag blev glad. Så som det var tänkt. Jag är fortfarande nästan lika förvånad som glad åt alla de som ser det bästa i mig, ser mig sådan som den jag verkligen vill vara – syns det verkligen? Som att jag har någon liten lykta inom mig som faktiskt syns genom huden– en liten kabbalistisk ljusgnista...


Det gnistrar hela kvällen. Oron, tröttheten ger vika mer och mer. Dör bort. Bundesplatz visar sig vara en föga märkvärdig station i Wilmersdorf, sydväst på ringlinjen. Det är burget borgerligt, fjärran absintbarer, bögtechno och klubbklustrer. Välhållna flervåningshus med fantasirikt oregelbundna fasader, från jugend till bauhaus, och här rullas det upp, allt det här okända och nya som bara rullas upp när man öppnar dörren.


I lägenheten är det högt i tak, ljust, vita väggar, en lång tambur leder djupt in i paradvåningen. De andra är redan på plats. Ser mig omkring: jugendbeslag på innerdörrarna. Gamla kartor på väggarna: Tyska riket, Schleswig-Holstein, Danmark. Någonstans långt inifrån anas människor– ett värdpar? Frun går förbi, ler och hälsar snabbt, på avstånd. Jag smyger in, första dörren till vänster. Där inne fullt av sakta vaknande polska vänner, de sover hela dagen efter bilresa och utgång.


Jag dåsar till, vet inte hur länge. Skriver dagbok. Jag hör fåglar. Senare, bortifrån salongen, dämpad jazzmusik... ”it ain't mean a thing”... sen... ”I can't give you anything but love, baby..” En mansperson hummar med.


När de andra sover, det är redan snart kväll, går jag ut, gläntar på dörren till salongen. Jag är åttonde gäst eller något, men bjuds genast att sitta ner och språka med Herrn och Frun. De ska själva iväg och fira nyår, frun packar ner kolorerade masker. Vi sitter vid stora bordet, bortom det ett fågelträd, bokhyllor, en modernistisk fåtölj framför fönster mot gatan. Pfannkuchen och prosecco står på bordet. Fler har vaknat och droppar in. Jag frågar om områdets arkitektur, stadens utveckling, näringar. Berömmer musiken. Herrn reser sig, går in mot biblioteket, förbi julgranen: ”Vi kan ta den igen: 'I can't give you anything but love, bejbeee'”. Han berättar om området, som planerades för villor efter fransk-tyska kriget, men som från sekelskiftet och framåt fick ge rum åt stora hyreshus, många från precis före första världskriget, andra från tjugotalet... det här huset är hundra år, men av den relativt strama stucken i taket att döma är interiören av något senare datum.


Så kommer vi iväg. Lägenhetsfesten: Kollektiv vid Bahnhof Schöneberg. Stora rum, högt i tak, DJ-bås, rökigt kök med svampiga potatissallader, tsatsikibyttor, drivor av fulsprit. Även framåt natten trots öppna dörrar total frånvaro av grannar eller säkerhetsvakter, ”It's Silvester” Det är massa Bowie och så Blondie, åttiotal och pop, när alla börjar rycka åt sig jackorna och gå ut är det Final Countdown och vi kommer ner i tid för nedräkningen och den röda pappersballongen vi alla har skrivit full av önskningar lyfter och svävar bort över taken: ”It's going to Poland!”. Inga löften i år, bara förhoppningar.


Ute bland raketerna skålar vi, halsar i oss Rotkäppchen, vi skålar, vi skålar alla för ett bra år – tre bra år, skjuter jag in. Tre år sedan är det bara, tre år sedan jag hittade rummet med utsikt mot Kulturpalatset. Tre år sedan jag följde med till den vedeldade garageklubben, sen den programmatiska omvägen började. Alla dessa människor... Alla dessa förgreningar. Detta livet började där.


De frågar mig ibland om jag träffat någon speciell, hur det är på den fronten. Vid tolvslaget: Skål för att jag ska träffa en zajebista kobieta! Jag känner redan många... säger jag inte, skål och tack eller nåt istället. Och det blir säkert ett bra år, på alla möjliga sätt.