tisdag, september 28, 2010

Jag såg en demo och läste en bok

Jag sitter på kontoret när demonstrationståget passerar, norrut längs Bergsgatan. Jag släcker ner och rusar ut. Folk tittar på, intresserade, nyfikna men lite avvaktande. Tåget är inte så långt, och de allra flesta är unga. Det är elvaåriga killar, tonårstjejer, folk från Möllan. De ropar ”Jalla jalla, Sverige åt alla!”, ”Vad ska vi göra? Krossa rasismen!” och framförallt: ”Inga rasister på våra gator”. Det snabbt organiserade nätverket bakom samlingen heter Malmö hjärta mångfald.

Samma dag läser jag Fult folk: Samtal med sverigedemokratiska väljare av Linnea Nilsson och Emil Schön. Boken syftar till att förstå just väljarna, och inte aktiva sverigedemokrater. Intervjupersonerna är sådana som "var mycket väl medvetna om att det anses fult att rösta på Sverigedemokraterna, men som gör det ändå, eller gör det just därför". Det är en samtalsbok, med möten i Malmö och i Landskrona, på Södermalm och i Hörby. Texterna kompletteras med citat från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs analyser av vilka som röstat sverigedemokratiskt i valet 2006, och ett par intervjuer med personer som granskat Dansk Folkeparti ("Vi ska jobba på andra sätt än att ta avstånd") respektive Fremskrittspartiet ("Fremskrittspartiet är det enda parti som söker sig till arbetarklassen och lyckas") under lång tid. I slutordet skriver författarna:

I Sverige idag fungerar Sverigedemokraterna och dess väljare som den stora fienden som ska hållas utanför, en motbild som man kan identifiera sig gentemot. De är intoleranta, jag är tolerant. Väljarna förutsätts vara ogenomtänkta, missunnsamma, egoistiska rasister. (s. 166)

På ropet "Inga rasister..." finns det väljare som svarar "Jag är inte rasist, men...". Den som vill förstå detta "men" bör läsa Fult folk. Tills dess, läs också Virtanen och fundera vidare, i termer av segregation och klyftor i resurser och skolresultat:

Är det så roligt att kommentar fälts männen sär skriver? Är det verkligen något att fira att alla grannar du känner åtminstone är som du, om bor på Möllan eller vid Mariatorget?

Att sverigedemokrater skanderar dumma sportramsor, är det det som gör dem så förhatliga?

Det är nödvändigt att peppa varandra, men Dressman-hatet, do you really wanna go there?

Etiketter: ,

tisdag, september 14, 2010

Har ni parti, eller?

När jag röstade första gången var jag klädd i kostym. Det var min mörkblå studentkostym, med den röda slipsen till. Det var ett infall, men jag var helt med på att det var viktigt och högtidligt att rösta. Trots det: Om någon hade frågat mig då, hade jag nog sagt att jag stod över partipolitiken.

Det fanns ju större frågor, av existentiell och andlig natur. Behovet av en transcendent förståelse av kärleken, Västerlandets undergång: Ni vet, that kind of stuff. Men jag hade nog hållit tyst om det, och bara sagt som så många andra: Det finns inte något parti jag känner igen mig i.

Det här var länge sedan. Jag har nu vänner i partier: Vi möts och jag analyserar, håller med, brinner då och då med de andra, men har säkerhetslinan fästad utanför. Inför förra valet besvärades jag fortfarande lite när folk omkring mig löste partibok. Nu ser jag de olika rollerna.

Om en vecka är det över för den här gången. Ödesvalet är förbi, mandaten fördelas. Valaffischerna, vattenmärkena i profilbilderna, allt sådant kommer att förtäras av eld, och de påstridiga partigängarna kommer att släppas in i twitterflödena igen. På måndag kommer en del att ha en fruktansvärd baksmälla, medan andra firar. På nätet blir det tjut av glädje och sorg, som stör husfriden. Sen tyst. Eller? Varje val föder sina myter, sina historier, sina intressen. Som pekar framåt, mot nästa val.

Trendanalytiker har dödförklarat de traditionella partierna så länge jag kan minnas. Varför då gå i motsatt riktning, och börja respektera partier mer och mer? Jo, därför att några till sist kommer fatta besluten, i våra namn. Ingen kommer ju undan politiken. Vårt samhälle är så här organiserat, demokratin fungerar med dessa funktionärer, ännu så länge bättre här än på många andra ställen. Det finns ett mått av självgodhet, av storslagenhet eller kanske framförallt beröringsskräck i det här med att vilja stå bortom och ovanför alla partier. Sanningen är mig kärare än något parti, men det måste hända något också, och då rätt saker.

En gång skulle det alltså för mig nästan varit en existentiell omöjlighet (ja, jag hade nog kunnat uttrycka mig så...) att engagera mig i ett parti. Idag skulle det inte hota min självbild eller integritet. Ändå gör jag det inte, för jag ser mig själv i en annan roll. Jag har ju en gång fått för mig att jag ska undersöka, analysera och värdera. Jag skriver och ska skriva. Men: Om min bild av det brinnande angelägna skulle sammanfalla med ett partis problembeskrivning, tänker jag inte be om ursäkt. Det vore ju inte så konstigt, det är ändå samma verklighet vi har för ögonen - och andra såg den före mig.

Det blir nog lättare igen att filosofera på måndag: Landet ligger lugnt, det som sker stort sker tyst igen. Den lycklige misantropen kan vara nöjd med att ha förutspått katastrof. Men först är det val, och jag kommer att sitta i en skola i Hyllie och ta emot röster. Möjligen hinner jag sen till någon valvaka, tar mig ett glas och ser in några ögonpar. Jag kommer att hålla med, festa eller verkligen vara upprörd - men samtidigt sväva därovan.

Etiketter:

måndag, september 06, 2010

Nystart

Ny höst, ny lägenhet. Ett rum och kök, parkettgolv, vitmålade väggar, högt i tak. En genomgående, ljus lägenhet. Köket, det är nästan det bästa, har gasspis och en utsikt över idylliska Västra Sorgenfri. När jag ser ut har jag ABF-huset på höger hand, rakt fram gör Mäster Palmsgatan en mjuk böj ner mot den lummiga kyrkogården. Åt vänster finns Amiralsgatan och sen klubbarna, den billiga maten på Möllan och så mitt kontor på spatseravstånd. Det är perfekt.

Jag känner inga män som bor så här. Män i mina kretsar bor med sambo eller fru. Möjligen, i perioder, i ettor med karaktär av väntrum, mausoleum. Hade jag vuxit upp i rätt del av Stockholm, så… hade jag nog känt känsliga män med fluga och dyra dryckesvanor, och de hade nog kunnat bo så här, between girlfriends då. För mig är detta en bachelorette-lägenhet, men nu bor jag här, i denna lägenhet för den goda ensamheten, power-ensamheten. Den ensamhet som tycks tjäna kvinnor, inte den som får män att börja leva i kalsonger och kommentarsfält.

Och jag trivs här, den här lägenheten har en meditativ kvalitet. Lätt fjädrande golv, lackat trä mot bara fötter. Det gäller bara att vakta noga så att inget vatten från duschen kommer på golvet och inte torkas upp. Det ska tydligen slipas om sen men ändå, det får inte bli någon fläck. Annars behöver jag inte anstränga mig så mycket med inredning. Denna lägenhet möblerar sig själv.

Det är inte min lägenhet, alltså den är ju bara till låns, eller ja, hyrd. Lägenheten är bostadsrätt men tillhör varken mig eller min bank. Jag får bo här åtminstone tills träden slår ut nästa vår.

Etiketter: