tisdag, maj 27, 2008

Gepäck

Jag packar inför tågresan söderut. Vill resa lätt men inte utan böcker för lediga stunder. Detta är inte rätt tid att falla in i Rebecca Wests Jugoslavien (vet inte när kommer till de delar hon beskriver nästa gång), inte heller vill jag kånka med mig Extremely loud and incredibly close, som jag trots tidigare erfarenheter av författaren lånat, jag tänker att i New York-miljö borde det fungera. Nej, det får anstå till senare på sommaren. Men för inspiration i skrivandet: fyndet från Philadelphia, The New New Journalism av Robert S. Boyton, en serie intervjuer med det samtida Amerikas ofta mer socialt medvetna nya new journalists, t.ex. Eric Schlosser. Och för att då till slut locka mig till Trieste: Pequod nr. 37 som tål att läsas igen, och så ett annat fynd: Ode till mångfalden av Adam Zagajewski, en Bra lyrik-utgåva från åttiotalet. Det får bli det, hittills, lättviktigt bagage.


Andra bloggar om: , ,

Etiketter:

måndag, maj 26, 2008

Oh, New England!

5-6/5

Aldrig nog med tid att stanna till... Vi ska söderut igen, och efter att ha stärkt oss med (enligt legenden) nikotinhaltigt Tim Hortons-kaffe är vi snart vid gränsen. Det är påtejpade cirkumflex på Arrêt-skyltarna vid bommarna. Man kan passera den här gränsen fram och tillbaka på samma inresetillstånd, men det hade ingen upplyst mig om; jag får fylla i ett nytt kort att häfta fast i passet. Så det blir att stanna till, vänta på sin tur. President Bush och Vicepresident Cheney blickar ner från väggen i det restroombefriade väntrummet. Cheneys mer än skälmska leende. "Tänk, det kan bli Obama de får sätta upp där". Före oss har en man problem med att hans mor, kinesisk medborgare, efter en kort semestertrip till Kanada ska in på ytterligare flermånadersbesök. Vi vet mycket väl vad den här resan till Kanada handlade om, säger tjänstemannen, men till slut släpps de igenom. Sedan kallas vi fram och de hittar till och med lappar på svenska så att vi säkert ska förstå.

Så rullar vi in i Vermont, sedan New Hampshire, och den vilda, dramatiska naturen känns fri, fri på ett annat sätt än i Homeland Security och mottot "Live free or die". Det går dock inte att komma ifrån att det hör ihop, på något sätt. Men som resenär och förbi gränsen kan jag glömma det och hänföras av White Mountains. Det är nog den vackraste delen av resan, och på hösten är det alldeles rött över de böljande bergen, får jag höra. Just då somnar jag i min shotgunposition, förstås.

Jag vaknar längre in i New England. So this is it! Thoreau, Poe, Irving, Lovecraft, Dickinson, finns det en mer litterär provins? Strax innan vi hinner fram till expresshotellet utanför Boston, passerar vi gamla manufakturstaden Lowell där Jack Kerouac föddes och det låter fånigt men man kan tänka sig varför han ville iväg. Denna eftermiddag tillbringar vi i Cambrigde. Rasmus vill prompt visa mig Harvard, vi ska hinna se Yale också under morgondagen. Jag får nog satsa på ett hedersdoktorat. På Harvard Book Store iallafall får den föreläsande författaren skratt när han säger att "New England" var ett marknadsföringsknep, från början hette det Northern Virginia. (Och jag hittar resans andra antikvariatsfynd, travelogue-standardverket om mellankrigs-Jugoslavien, Rebecca Wests Black Lamb and Grey Falcon). Detta innan det blir penne al'arrabiata i Bostons italienska North End.

Oh, New England. Slå takten och sjung med! Oh-ho New England!

Och dagen efter är nästan bara ett enda race mot Newark, a race in the maze, vi tar vägen genom Brooklyn och lurar nästan systemet, ja, det gör vi, kommer ut på Verrezano Bridge, och det är det... gone so fast.


----

Så är vi framme i nutiden, har just följt Mars-landningen, a best selling show. Jag sitter i Malmö dessa dagar och förbereder mig på att korsa Alperna gång på gång som en hannibalsk bildningsresenär på luktsnus. Jag har tagit hyra på a southbound train, det blir min uppgift att lotsa resenärer men väl framme är det bara jag.


Andra bloggar om: , , , , , ,

Etiketter: ,

torsdag, maj 22, 2008

In and out of Montreal

lördag-söndag 3-4/5

I Montréal blir det klart: Det spontana upptäckandet kräver sitt förarbete. Ända sedan nittiotalets Prag- och Budapestresor har jag haft med mig utskrifter i en diskret mapp (kallad "krismappen"), en shortlist, några bra ställen helt enkelt. Från källor som verkar initierade. Detta bör kompletteras med råd från människor man träffar första kvällen och den lokala nöjesgratistidningens kalendarium. Om man använder reseguider bör de vara producerade på orten, då kan även nattlivet vara korrekt återgivet. Lonely Planet är bra för övernattningar men tycks alltid leda danssugna till något gigantiskt bunkerkomplex vars musik eller klientel inte alls är lika spännande som arkitekturen.

Montéal ska ju vara en musikstad av rang (även om indiegruppen Of Montreal inte kommer härifrån utan från Athens, Georgia) men jag har alltså inte ens ägnat en halvtimme åt att fundera över var man bör tillbringa kvällen. Första kvällen har vi med oss Anna och Kyle som inte heller kan Montréal på ena handens fingar. Vi vandrar upp och ner för Rue St-Denis, men det är något annat än de helfranska skyltarna som på något sätt får oss att vandra förbi varenda bra ställe, utan att se det. Till sist ger vi upp och slår oss ner på första bästa loungebar, som främst frekventeras av vad enligt Anna kallas ginos, italienskättade män med förkärlek för tajta sportkläder och hårgelé.

Det bestående intrycket av lördagens och söndagens dagspromenader är att det här är ännu en stad, en nation, en stark kultur att utforska, utan att det finns tid till det nu. En plats att återvända till alltså, antingen på resa eller före det i film eller böcker. Det finns mer intressant att säga om språkfrågan. Jag får kanske någongång återvända till det. Men nöjer mig nu med att rapportera om stickers med flaggorna från Kosovo, Tibet och Québec.

Till slut då andra kvällen hittar vi då rätt plats, efter att ha vinkat av Anna och Kyle, och efter att ha gått förbi punkarkooperativet Café Chaos, som jag säkert tittat in på i annat sällskap: Näringsstället med det hoppingivande namnet L'Absinte (1738 Rue St-Denis). För vår del blir det mer lokalt öl, och snart spelar Les Sabots de Denver, trio i folkton, americana, chanson, allt sammansmält i sång, på franska givetvis, gitarrer, fiol, stepsko. (En liveinspelning från just denna kväll finns på deras myspace)

Där i den fuktiga dimman av öl och gråa forntiders omsvepande toner lägger vi bara vagt märke till mannen vid bordet bakom, kraftig i någon form av bikerkläder, med en inbördeskrigskeps i läder. Han dricker absint, han säger något om att man får väl ta vad de rekommenderar en på stället. När bandet plockar ihop och passerar förbi oss på väg ut, nöjda med kvällen, inspelningen och den fåtaliga publiken, sträcker sig mannen fram till en av de spensliga gitarristerna, "Twenty bucks for a song on your guitar", och sträcker fram en sedel. Musikern avvisar vänligt, men bestämt, och mycket elegant, sedeln. Och plockar fram sin gitarr, varsågod.

Mannen fattar andaktsfullt instrumentet, prövar strängarna, känner sig för, men börjar snart spela, och sjunga, Like a rolling stone, All along the watchtower, You've got to hide your love away... och det är bara att sjunga med. Det är alls inget fylleskrål utan, ja, några extranummer och bandets gitarrist gör ett par små försök att tassa efter i de improviserade utsmyckningarna. Sen, efter tre låtar, lämnar mannen tillbaka instrumentet, reser sig och går ensam ut genom dörren.

Andra bloggar om: , , , , ,

Etiketter: , ,

lördag, maj 10, 2008

The underbelly of Ottawa

fredag, 2/5

Ottawa är "a town disguised as a city" förklarar våra värdar, Anna och Kyle. Det finns egentligen inget här att se. När vi till sist kommer fram på torsdagkvällen, efter en hel dags bilresa, förbereds vi på besvikelse.

Men så är det inte riktigt, förstår vi under den lätt kyliga brisen uppe på Parlamentskullen med utsikt över Ottawafloden. Där på andra sidan ligger Québec, och skogarna och bergen tar vid vid foten av den kanadensiska skölden.

Liksom för att kompensera oss för det bristfälliga utelivet i Ottawa, ska vi få träffa Léa från Hull [yll] på andra sidan floden, för att få en korrekt bild av vad landet har att bjuda. Léa lärde sig engelska för bara några år sedan och får genast vår respekt då hon även talar ryska och serbokroatiska. Efter att ha lagat och ätit vår legendariska ziti al forno ("no, this is not a Swedish dish...") så bär det av.

Forden häver sig upp över bron, förbi Musée canadien des civilisations och in i Vieux Hull, numera en del av Gatineau. Först svänger vi runt kasinot, sedan upp på en stor parkering, för att få uppleva en äkta quebecsk sportbar, La Cage aux Sport... Vi behöver inte betala inträde eftersom vi är svenskar på studiebesök och bara ska beskåda inredningen.

Inne i Hulls gyttriga centrum är utelivet i full gång, tydligen helt till skillnad från pendlarstaden Ottawa. Vi möter upp ytterligare en danspartner, Sonia. Glatt stegar vi in på Le Bistro (3 Rue Kent). "Bière local, säg bara bière local", säger jag till Rasmus. Så får det bli. Och det blir dans, dans till artister från det glada nittiotalet, som Haddaway, vad kan det heta, discothèque européen? (Korrekt term är för denna typ av musik är eurodance). Vi dansar vidare på Le petit Chicago, och om inte förr måste kvällen avslutas när jag till sist spräcker mina glittercheapisar. Ack ja.

Men, utan att jag behöver be om det, avslutas kvällen på snabbmatshak med poutine, pommes frites med ostgryn och rikligt med brunsås. Fantastiskt. Och nästa dag hinner vi se Gatineau park, med enastående vyer där lågland möter högland. Vi är redo att ge oss längre in i Québec.


Andra bloggar om: , , , , , ,

Etiketter: ,

torsdag, maj 08, 2008

Från Arlington till Fredstornet

onsdag

Arlington National Cemetary är "our nation's most sacred shrine", står det på skylten vid ingången, och här är Amerikas hjältar begravna, hit reser anhöriga likväl som lagom intresserade highschoolungdomar och åldrade veteraner i tourmobiler. Ett udda val för en kort trip till vår tids Rom, kan tyckas.



Vi vandrar uppför stigarna över böljande kullar, täckta av kritvita stenar. Över en kvarts miljon människor är begravda här, och över tjugo tillkommer varje dag. JFK ligger här, under ett stort monument, men frågan är om inte Bobby Kennedys ensamma kors nedanför en sluttning är mer effektfullt och gripande i sin enkelhet. (Wall Street Journal jämför Obama dels med Bobby Kennedy, dels med misslyckade framtidshoppet Gary Hart från 80-talet. Frågan är "vem han blir".)

Vi stannar ett ögonblick framför en sten märkt "Bush". Men med tanke på hur vissa familjenamn kommer tillbaka i USA:s historia vore det nog inte så svårt att hitta de flesta presidentnamn, Clinton, säkert, värre då med Obama antagligen.

Washington är klassiskt, braskande monumentalt. Svårt att låta bli att tänka att staden kommer att göra sig bra som ruiner, liksom Rom. Som fredsvälsignad svensk tänker man lätt i floskulösa termer som "warlike civilization". Men, kriget spelar roll, varje generation av amerikaner har haft sitt.

Resan ska ta oss vidare norrut. Om man ska börja säga något om skillnaden mellan USA och Kanada (man kan ju lätt ta till siffror, folkmängd, befolkningstäthet etc) kan man jämföra hur man minns sina stupade. Uppe i det nygotiska parlamentets höga torn, Peace Tower, finns en kammare, i vars mitt ett altare bär upp boken med nationens alla stupade, begråtna av böjda, nygotiska änglar. Parlamentsområdet är ett verkligen ett fantasy-London i miniatyr, Harry Potter- eller Warhammer 40k-byggnader.

Mer om Ottawa och Kanada snart, och mellan DC och Ottawa är det en hel dags bilresa, norrut genom Pennsylvania utmed Susquehannas dalgång (det låter vackrare än det är, vi talar om Roadside America, blir du hungrig så är Denny's att föredra framför Wendy's), upp genom upstate New York och en kort bit Ontario innan Ottawa ligger där på södra sidan av floden med samma namn, närmre Montréal än Toronto. Innan vi lämnar DC hinner vi äta i Chinatown och besöka den utsökta bar/café/bokhandeln Kramer & Afterwords, (1517 Conn. Ave.) där Bill C. köpte en diktsamling till Monica L, allt enligt min säkra källa.


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Etiketter:

fredag, maj 02, 2008

Where the streets have no name

NYC torsdag-tisdag


Jag har varit här förut - ni har varit här förut. Vinkat in taxibilar i Fashion District, suttit på diners, trängts i smala kaklade tunnelbanenedgångar och vandrat upp för Broadway vid midnatt. En amerikan skulle förmodligen ha svårt att omedelbart förstå vilka sekundärerfarenheter en europeisk besökare bär med sig. Jag har fått förklara hur svenska medier följer varenda vändning i de demokratiska primärvalen, men det är ändå inget mot hur det verkligen går att kliva rakt in i vår civilisations populärkulturella Olymp. Jag bestämmer mig för att det bästa sättet att tillbringa en vecka i NYC är att agera utifrån denna förkunskap - låtsas att detta är som hemma. Som en grek i Rom eller en smålänning på Skänninge marknad.

Vi hänger en del i Brooklyn, går ner för Bedford Avenue genom chassidiska Williamsburg. Halsar latte bland indieskäggen på Gorilla Coffee, snor polska Reggae Majówka-affischer. Om nätterna sitter vi utslagna, sista tågen ut på Trentonlinjen söderut, varje dag in igen till Penn Station mitt på Fashion Avenue. Det är springtime in New York, när det regnar en dag drar vi till MoMA. Sista kvällen ska vi med på någon konsert men det missar vi, eller "ni missade inget", istället racar vi från Brooklyn över Manhattan Bridge, aveny upp och aveny ner, the green wave, hoppar av en stund upp en runda om Columbias campus uppe på kullen; nu förstår jag kulten kring detta universitet. Sen raka vägen ner igenom Holland Tunnel ut från denna stad. And leaving New York's never easy etc.

Men innan dess: Tribeca Film Festival. I festivalkatalogen guidas till gatan där Valerie Solanas sköt Andy Warhol, men jag hoppar över det och hinner med två filmer: animerade långfilmen Idiots and Angels och The Chicken, the Fish and the King Crab, den senare en kulinarisk dokumentär som leder över till ett bestående tema på varje amerikansk resa. Maten. Två saker: fråga alltid de som vet om råd, och, mer specifikt: beställ aldrig, aldrig, något som beskrivs som large. Prova gärna någon av följande restauranger:

Ricardo Steakhouse (2145 2nd Ave)

Latinskt stekhus med fina argentinska biffar och lokala specialiteter. Ligger i Spanish Harlem och, som det heter, hade varit mycket dyrare downtown.

Arturo's pizza (106 W Houston St)

Här blir det kolugnsbakad pizza. Dela på en small. Genuint inrökt lokal, jazztrio underhåller.

Bonnie's Grill ( Brooklyn, 278 5th Ave)

Quintessential burger joint, men med kvalitet och strategiskt placerad för en efterföljande barrunda.

---

Next stop Washington, DC.





Andra bloggar om: , , , , , ,


Etiketter: ,