tisdag, september 29, 2009

Nobody puts Gaby in the corner

Bokmässan blir faktiskt bara bättre och bättre för varje år, ju fler man känner, ju mer man har där att göra yrkesmässigt - och ju mer frihet man tar sig från självpåtagna plikter. Det där kan ju gå på tvärs, men inte för mig. Det är fyra (tre för mig det här året) rusiga dagar med dalar och toppar. Jag antar att ni vet eller har läst om hur det går till på mässgolvet. Så inget om det här.

Den här gången mer än tidigare handlar det om att träffa folk från internet och jag behöver bara gå in i pressrummet för att blir omkramad av Isabelle som jag aldrig träffat away from keyboard, trots att vi bor något kvarter från varandra och har kommenterat på varandras bloggar rätt länge. På samma lilla ställe träffar jag Elin och Gustav nästa dag. Och vi ses givetvis alla på kvällarna efter att mässan gått som mässan gör, när det sedan är dags för det viktigaste, festerna.

Jag dyker ju upp på fredagen och då är det Gläntas fest som gäller, i Världskulturmuseet för ändamålet rätt överdimensionerade stora trapphall. Och när dansen går (OK, jag dansade inte med Leif Pagrotsky utan bredvid, rätt ska vara rätt.) med väldigt välformulerade, intelligenta människor (som visst fick rabatt för att de sa att de var från internet) som dansar, tar en i handen och rusar runt hela lokalen, fylleblänger, nyps och däckar i en härlig virvel - då vet vi att vi redan har bevisat allt, vi kan ju tänka, vi kan ju skriva: inget kvar att bevisa, då. DJ:n spelar i år mest mycket opretentiösa hittar från våra formativa år, OOOOh heaven is a place on earth!

Nästa kväll så: Röda sten, ett gammalt vindpinat pannhus i betong, nära kajen under Älvsborgsbrons södra fäste. Det är releasefest för Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet. Men jag är mest där för den postdigitala festen, jag är där med Tomas och först är det mycket Stockholmsnatt, muminvänster, neolitiska liberaler och en och annan gubbhipster.

Men efter att ha fått in ett första glas vin, står jag där och börjar se lite misspeppad ut. Vi missade förfesten på grund av försenad middag och felberäknade transporter, jag skulle liksom ha velat sitta ner och presenteras och säga ja och precis, men allt är som en enda lång ringdans och när jag påtalat och beklagat detta säger min käre vän Tomas vargleende "Nobody puts Gaby in the corner". Den som har gjort det är jag själv. Jag hade just bestämt att det räckte med att stå vid en vägg och se snygg ut, kanske lite svårtillgänglig. Kanske var det klokt inte att rycka tag i någon och "Det är ju jag, det vet du ju, och du är ju du, jag har ju kommenterat på din blogg, du skrev ju så bra, du vet det där" Varför försöka uttrycka något intellektuellt här, när man gör det så mycket bättre på nätet? Jag är i vanliga fall väldigt spirituell också in the flesh, men i det öronbedövande ljudet eller ute i blåsten... Nej, det räckte det med att stå vid väggen och vara helt säker på att de där tjejerna i kassan, de flörtar med mig i alla fall. Jag är snygg. Ja, och när jag tänker så går Tomas efter mer vin och öl och drinkar och så kommer Gustav och berömmer mig för vad jag skrev om Hägglund och därmed, ja där har vi kvällens vändpunkt. Peppen ökar och så vänder jag mig till det som så många gånger förr räddat min kväll, min natt, mitt hela lycka - jomenvisst - dansgolvet.

Jag gillade faktist båda livebanden men det är den leende Kornél Kovács som sätter glädjen i brand, jag faktiskt inte dansat till hans set tidigare och jag räknar inte bpm men bloggdisco kallar jag det och det är lika härligt lekfullt som vi vill ha det i Malmö också och sen det blir balkanhouse! Och så är det, vi dansar lyckliga tills lamporna tänds och vakterna bryskt föser ut oss och hela mässan är ju ett dansgolv, fika får vi göra någon annan gång och smarta det är vi online och ja, vi ses på internet.

Etiketter:

onsdag, september 23, 2009

Inte bara lebeman

Garda

Eftermiddagssolen slänger en gyllene mantel i Gardasjöns vatten. Här sitter jag på strandpromenaden, med de gröna bergssluttningarna framför mig, trötta kypare i slutet av säsongen omkring mig och vattnets och trädens doft i näsan. Italien. Jag känner mig lite som en Axess-redaktör, när jag sitter här i lugnet på andra sidan Alperna och läppjar på en krämig espresso. Det sista är väl mer Neo? Strunt i det. Jag är inte här i karriären. Inte heller på semester.

”En grand tour i veckan” sa Nils på telefon, och så är det i det här jobbet. Precis som förra sommaren har jag ett extraknäck som tågvärd, jag åker med charterturister ner till Italien och hem igen. Det är ett bra jobb: fikaraster vid Canal Grande, en och annan ledig dag med slovenska vänner inom räckhåll, möjligheter att snyltläsa Süddeutsche Zeitung och en hel del tid att plöja romaner och livsstilsmagasin. Sedan känns det bra att göra sitt till att konvertera flygresenärer till tågresenärer, arbeta för saken i det lilla.

Icke desto mindre är det ett jobb, ett sådant man inte längre ska behöva när man är home safe i karriären. Men det är inte jag. I den här branschen får man ofta leva snålt, leva på annat, leva på andra. Ett tag, ett ospecificerat långt tag. Även etablerade frilansar (som sådan räknar jag mig ännu inte) saknar tryggheter som många anställda tar för givna. Det är strongt att berätta om sådant, det är att kliva över en linje och bidra till lite mer verklighet i samtalet. Vi behöver sanna erfarenheter, och inte tänka så mycket på att någon kan säga ”spik i foten!?”.

Jag älskar dyka upp i en till synes slumpmässigt vald centraleuropeisk metropol, men det finns ju ett maskineri bakom, som jag inte alltid vill dölja. Ibland vaknar jag ångestriden, senast i måndags, och undrar vad det är för galenskap jag håller på med. Ekonomiskt vansinne. Men det är ett val, och någon ska göra det här med. Och det går ändå framåt.

Det här med att ta av masken är rätt skönt, också i andra sammanhang. Alltså, postironi låter ju så väldigt trist men The 90s – ett försvarstal var väl ändå rätt kul – och ja, skönt? Och Nöjesguiden, som ju var tidningen vi älskade att hata och som verkade älska att hata oss, är inte längre vad den var. Nu när Margret tog bladet från munnen i lyxhustrudebatten blev det den allra sista spiken i det långa nittiotalets kista. Obama, Schyffert och Margret avskaffade det, kan man säga. För bara något år sedan hade man tänkt: ”Det kanske är ironi – bäst att avvakta.” Som med Schulmans omvändelse. De verklighetsdebatter som förs nu är så påklistrat overkliga att vi inte behöver, inte vill, ironisera mera. Antar jag.

Så, jag är inte bara lebeman, lebeperson, som festar på och skördar segrar, jag drar mig fram i någon form av social verklighet av ekonomi, strukturer och individer. Lever myten, så gott det går, och fejkar det tills jag mejkar det, för hur skulle man annars göra? Det finns ju inga genvägar till det perfekta ljudet.

Nu har solen gått ner i diset, lyktorna tänds och fåglarna lever rövare i trädet här ovan. Det ser ut som en lönn, fast den har typ kastanjer. Dags att vika ihop den lånade netbooken, gå tillbaka till hotellet, finputsa texten, och sedan gå till internetkaféet, klistra in med länkar och publicera. Sen ta en pizza på Jolly.

lördag, september 19, 2009

Vi som aldrig sa svenne (men ofta tänkte det)

Tåget till Berlin avgår från München Hbf på slaget 15.20. Jag messar glatt till Rasmus om preussisk tidshållning, "Kan man annat än älska Tyskland?". Han svarar: "Nej, klart man måste. Hemma kulturkrig efter ny DN-debatt om vanlighet av Hägglund, ta en titt på Facebook så ser du ..."

Tänker, och svarar: "Var inte allt sagt?". Jag funderade över utspelen i somras. I korthet: Det finns klyftor i samhället, ja. Socioekonomiskt, även när det gäller mentalitet. Men Hägglund vill rita kartan så att den passar hans politiska mål. Det kommer inte att fungera, för vanlighet i Västra hamnen är helt uppenbart inte detsamma som vanlighet i Rosengård. Bland annat. Hägglunds och den tidigare moderate konservative ledarskribenten Fredrik Haages projekt handlar om att försöka fördjupa andra konfliktlinjer än de ekonomiska: Drömmen om den konservativa arbetaren hägrar, och här ser man förstås med avund på Amerika och Storbritannien. I Fokus jämför man med tidigare fenomen som Junilistan och pekar man på hur Kd jagar antietablissemangets kraft. Ser man sedan hela det politiska spelet uppifrån och lite mer cyniskt, så är det väl en och annan på båda sidor av mitten som pustar ut nu när Göran valt vapen: Det blir nog inga Sverigedemokrater i riksdagen den här gången heller.

Sedan lyssnar jag på "The more you ignore me, the closer I get" och tänker på att det är ju så, Kristdemokraterna håller på att halka ur riksdagen och måste hitta på något nytt, det här är en ganska så desperat politisk chansning. Hägglund verkade faktiskt trivas bättre med att harva mysig mittenpolitik. Men det finns det uppenbarligen andra som gör bättre.

Väl hemma läser jag artikeln och hör debatten i Studio ett. Och det har det skrivits en rad läsvärda texter, av till exempel Elin, Agnes (med jämförelse av bokstavsvänsterns bruk av "vanligt folk") och PO Enquist. Det finns kanske inte så mycket att tillägga.

Men på tåget har jag läst jag Vi som aldrig sa hora, till slut. Ronnie Sandahls debutroman från 2007, som hårdmarknadsfördes med citat från huvudpersonen Hannes. Ofta antogs nog att Sandahl själv, som sin romangestalt, tänkte sig en förhandsrätt till sin utvalda dam, bara för att han var en mjuk och fin kille som inte sa hora. När boken naturligtvis tar den här självupplevda utvaldheten under lupp och plockar sönder den i småbitar.

Bokens teman om "rätten till kärlek" och madonne-/hordifferentiering är nog så intressanta i sig, men romanen blir också intressant när vi då pratar om "vanlighet". Om en, låt vara självutnämnd och drömd, elit mot - tja, verklighetens folk.

En hel ungdom ägnade han att hata dem. Hockeykillarna med Peak Performance-skjortor och vägvinnande idioti. De söta flickorna i H&M-toppar och deras sätt att gå förbi som om han inte fanns.
En armé av idioter dömda att för all framtid citera 'Veiron i ottan'-sketcher ur 'Nile City' med illa imiterad göteborgsdialekt på grillfester och kräftskivor.
En samling människor människor som antagligen hade stavat Morrissey med ett 's' om de bara vetat vem han var.
Mix Megapols målgrupp, glatt ovetande om allt.

Det fanns en tid då Hannes definierade sin personlighet utifrån vilka han inte tillhörde.
Då idealiserade han sitt utanförskap till oigenkännlighet. Framtiden fanns inom räckhåll. Knappt fyra timmar bort med tåget. Han var övertygad om att han en dag skulle kliva av tåget som en segrare.
Den västgötska asfalten skulle smälta under hans fötter.

(s. 99)

Det finns nog en hel del av dem - oss - som antingen "lever av att retas" (Hägglund i Studio ett, 18/9), eller önskar att vi gjorde det, som känner igen det här.

När romanen utspelar sig har Hannes återvänt till småstaden efter ett första, misslyckat utbrytningsförsök. Men man kan mycket väl tänka sig att han trots motgångarna en dag blir författare och krönikör "med tillgång till megafonerna", som Hägglund skulle ha sagt. Hursomhelst, romantikern Hannes förstår till sist att även den råe sportkillen Frippe kan älska.

Jag har varit inne på det förr: Hur länge är det OK att hata de där hockeykillarna (läs: arbetarklassmännen, de vanliga, etc.)? Så kort tid som möjligt, är naturligtvis svaret. När ska man vända sig utåt, till dom andra? När det går, så fort man är redo. Visst är det skönt med ett eget rum. Visst är det härligt, tycker jag med, att hemma framför datorn med muminmuggen i högsta hugg frustande twittra karriärboostande och jagstärkande med finaste redaktörn och darling barndomsvännen. Starta facebookgrupper som förändrar världen. Ja, det är en bra start. Det är fantastiska redskap. Men vi måste kanske börja knacka dörr. Tänk bara: "Snart är det val, och en del politiker tycker inte att man är verklig om man..."

En annan bok med i resväskan är antologin Könskrig (2007), som förtjänas att läsas och läsas om, och jag hade kvar några texter. I Johanna Koljonens text "Shoppingprinsessornas fornhistoria" berättar hon anekdoten om den finländske pojken som i ett brev till president Tarja Halonen skriver om hur han blev utskrattad på lekis när han sagt att han ville bli president, efter som alla vet att presidenten måste vara kvinna. Och Koljonen kommer fram till att (men varnar också för historielöshet) "många av våra problem kommer faktiskt att lösa sig själva." (s. 190f) Jag tror att det är sant och att det bär på ett slags optimism, en klarsyn och självskattning man måste ha. Det finns ett förakt för det vanliga som bygger på osäkerhet om det egna värdet och den egna styrkan. Som handlar om att klamra sig fast vid vad som ändå skiljer en från massan. Och förutom då en insikt om att utvecklingen ändå verkar gå framåt, så kan det där jagstärkande berömmet och äkta lovebombandet på Twitter och bloggar också hjälpa en att sist och slutligen slippa förakta någon för att själv framstå som bättre.

När jag då kommer hem till Malmö och vandrar ner för Kaptensgatan läser jag Kvällspostens löp: "Lyxhustrun ANNA ANKA vill bli politiker. Välkomnas av KD". Det är en annan historia, men visar väl också på svårigheten att genomföra en välregisserad politisk makeover utan att någon lägger sig i. Nu är jag alltså hemma på vanliga Möllevången. En resa till med helt vanliga semesterfirare ner till Italien återstår, sedan ska jag till den ovanliga kulturelitens mörka hjärta - bokmässan i Göteborg. Vi ses där, darlings!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Etiketter:

torsdag, september 10, 2009

Åtgärder inför hösten

Jag har flyttat skrivbordet ungefär en och en halv meter till vänster. Varför kom jag inte på det tidigare? Som ett helt nytt rum. Nu får väggbonaden med "Carpe Diem" som jag broderade i högstadiet en naturlig plats över pappershögarna, och jag behöver inte ens flytta den. Jag kan fortfarande titta ut över Simrishamnsgatans tak, om jag vrider på huvudet några grader. Men jag måste flytta mina bordshögtalare, de står snett nu. Jag lyssnar sedan igår mycket på Martin J. Thörnkvists Topp 100 från 00-talet.

Alltså: Man behöver inte så många mentala nya pennskrin, som iPod Touchar eller liknande, för att komma igång till hösten.

Nu ringer Nils på och vi ska laga kålpudding och lägga upp strategin för morgondagens Malmö/Sverige/Europa/värld. Jag har redan förberett diskussionsunderlag, sent igår satt jag och skrev snabbt ner vad som kom för mig, och fick ihop fem brandgula post-it-lappar med nyckelord: "Den positiva uppoffringen", "BYGG NY FÖRSTÅELSE, FÖRMEDLA DEN PÅ ALLMÄNNA ERFARENHETER", "Equality is better for everyone", "ENKELHET i budskapet", och så bäst "Man måste våga säga vad man menar och mena vad man säger", från Kielos.

Etiketter:

onsdag, september 09, 2009

Det finns alltid en plan B

"Vad har egentligen ändrats, sedan du bodde här för tre års sedan?"

Det frågar alla och det kan jag inte svara på. Fler nya spårvagnar, försöker jag. Fler tunnelbanestationer. Fler sommarklubbar. Men, vad mer kan jag säga med trovärdighet? Mina gamla ställen finns kvar, de flesta. Staden är gles, har hål, har plats för så många nya byggen.

Att sakta och snavande bana sig väg över fler och fler språkliga hinder, är en historia för sig. Och att ständigt upptäcka nya hörn av en stad, av ett land och en kultur, det är helt oöverskådlig process. Chips med kebabsmak.

Näst sista dagen sitter jag med min gamle kollega Beatroot över ett par öl på Regeneracja. Det är det enda stället nära radio- och TV-husen, så det är lite kändisar ibland. Kändisar jag inte känner igen förstås. Nå, beatroot-bloggen ligger lite nere, ett nytt, större projekt är på gång. Bloggen handlade om "den fjärde republiken", om det... färgrika politiska livet under bröderna Kaczyńskis proklamerade nya polska republik. Det var en mycket speciell tid. Jag minns bland mycket annat Europadagen med punkarna i garaget och den nye påvens ankomst, jag minns den oväntat lyckade prideparaden och jag minns att jag sen satt framför datorn, chattade och läste om republikens slut.

Så, är det den femte republiken nu, eller är vi tillbaka i den tredje? "Tillbaka", säger Beatroot.

Tillbaka på spåret igen. Jag kände optimism när det gällde Polen, då när jag bodde där för tre år sedan, mitt under regeringskriserna. Allt gick ändå framåt, så såg det ut från min horisont. (Och inte bara min förstås.) Jag är inte förvånad över att politiken stabiliserats sedan dess, över att ekonomin går oväntat bra. Jag såg, och ser fortfarande, de ljusa dagrarna: Jag har inte levt genom allt det som ger fog för all skepticism. Men det ser onekligen bra ut, ekonomiskt: Myndigheterna tillkännager andra kvartalet i rad (i dessa tider!) med Europas högsta tillväxt, och redan första kvartalets siffror gav upphov till uttrycket "en ö i recessionshavet".

I Warszawa får jag känslan av att det alltid finns en plan B. Ibland för att det måste göra det, ibland för att det bara gör det - ibland spelar det inte någon roll vilket. När klubben Le Madame, ett andra hem för många av den fjärde republikens oönskade, stängdes, var det till bestörtning och sorg. Men alla verkade ändå ta slutet med fattning. Man slutar på topp, sen går man vidare. De kan inte fånga oss. Krystian Legierski, senast kandidat till Europaparlamentet för det gröna partiet, jobbade febrilt för att rädda klubben då, men hade redan startat fler. Jag minns hans skratt när han berättade hur han mötte John Malkowich, som kom en fjärde gång för att manifestera, efter det att polisen utrymt stället. Malkowich blev försäkrad att "det är ok, allt kommer att bli bra, du kommer att göra andra bra saker."

Jag gick förbi Le Madame nyligen förresten, lokalen. Det hördes någon slags musik, men verkade stängt. Mina vänner säger att det nu är en restaurang som kallar sig galleri för att få skattefördelar. Nåväl, det är bara ett hus nu, skulle man öppna igen skulle det väl bli något slags museum, en reunion, men aldrig vad det var.

Nu finns en massa mötesplatser som Powiększenie, Chłodna 25 och Plan B. Ja, den sista startades när Le Madame stängdes och om detta skriver Stefan Ingvarsson i en gammal Re:public Service som väl går att hitta på biblioteken. På Plan B träffas konstnärer, monomana bloggdisconerladdare, väderbitna surfare som bjuder på vodka redbull och en och annan radiojournalist. Jag har fått följa med min nya koleżanka Karolina på vernissager och nya ställen som öppnar och "Det händer så mycket just nu, och du kommer mitt in i det", säger hon. Sista gången skulle vi ses någon annanstans men det blev meckigt och jag messade "Jestem w centrum świata, w Planie". I världens centrum.

Det här med klubbar är liksom inte bara något i nöjesbilagan. Det är liksom inte så att det finns Kultur&Nöje och så finns det Politik och Utrikes, i verkligheten. Klubbarna behövs för att det är så trångt, på flera sätt, de är ett rum för alla kadrer av unga vuxna som bor hemma på nedfällbara sängar, för målmedvetna tokjobbande inflyttade landsortsbor som jobbar över för att inte bli sparkade, för självklart självsäkra tjugoåringar och fyrtioåriga Peter Pan-gestalter som aldrig någonsin växer upp. För travellers, turister som söker sig själva - utom sig själva. Och för common people som, ja, shine so bright. Det är firande när det går bra och tröst när det går dåligt. En "klubokawiarnia" var en slags samlingslokal under kommunisttiden, förklarar Karolina, och ordet tilltalar väl inte dem som minns den tiden, men när jag har lärt mig ordet idag på egen hand är det ett kafé, ett stort vardagsrum, som sömlöst varje kväll blir klubb jag ser, det är folk som däckar i sofforna och konst på väggarna och konserter i källaren.

Jag träffade en ny bekantskap första veckan i augusti, sista gången vi sågs skrek hon i mig i örat för att överrösta musiken: "You know what? I was fired yesterday". Reklambranschen. Men det betyder i det här fallet tre månader med lön utan jobb, och möjlighet till statligt räntefritt lån för att täcka upp amorteringarna på lägenheten. Någon dag senare, kanske dan innan jag flyger hem, berättar min gamla väninna att hennes pappa tydligen inte betalt hyran på väldigt länge. Nu har hon börjat betala, och försöker beveka dem som fattar besluten så att de får ha kvar lägenheten. Jag har tidigare ofta försökt inspirera henne att flytta hemifrån, men det gör jag inte längre på ett tag efter att hon sagt "If I go now, I might not have anything to come back to".

Det här är bara några saker jag ser. Genom ett litet fönster. Vem som helst kan rätta mig. Så är det hemma med, men det tänker vi inte på, för där är vi alla experter.

Etiketter: ,