torsdag, oktober 23, 2008

Es gibt doch keine Demokratie drinn!

Malmö


DR. METABOLISMYS FOR PRESIDENT IS BORN (ERZMUMIN'S BONBON, now...)

Johathan Meese, performanceartist, framträder på Lilith. På scen, mot en vit fond med en röd rundel, målar strålar som på den japanska örlogsflaggan. Vi i publiken mingar runt, köper öl och vin i baren, tuggar på ost och oliver. Monoton ljudslinga. Snart börjar Meese, som är lite lik Gary Oldman i Coppolas Draculafilm, småheila. "ADOLFHITLER...".

Vi värjer oss, eller behöver inte ens värja sig, det är roligt, jag småskrattar. Meese fortsätter. Går runt, målar, häftar upp bilder, klär om sig, rotar bland sina saker som i barnprogrammen på åttiotalet, som en clown. Sprayar sig under heilarmen. Fortsätter upprepa... "MUSSOLINI... HIROHITO... ADOLFHITLER...." spokenwordiskt modulerat, varierar tempot, "AAADOOLLFFFHITTTTLER". Vi fortsätter titta, fotar när armen kommer upp i vinkel, minglar lite, mer öl. Han pregar ner en goseorm i gylfen, en latexklubba, tar på och av latexmasker, upp med slickepinnar, gosedjur, snövitklänning.

När jag börjar formulera, först omedvetet, vad jag kan få det att handla om, blir Meese i mina ögon nästan överpedagogisk. Men så ska det vara: Han sitter ner med en fotobok om vargar, stirrar på oss, pekar i boken: Keine Demokratie. Pekar, vänder blad: Nicht Demokratie, vänder blad, nicht Demokratie. Vargen är Naturen. Och så alla bilderna på Scarlett Johansson: Skönheten. Nicht Demokratisch.

Scarlett Johanssons skönhet är inte demokratisk (Individen Scarlett Johansson kan jobba för demokratin däremot), åtrån efter den, eller viljan att likna henne är inte i demokratins tjänst, det naturliga, värdiga, hos vargen är inte demokratiskt. Det som luktar gott, det söta i slickepinnen är inte demokratiskt. KONSTEN är inte demokratisk. Get it. Förhåll er till det. Diktaturens mekanismer finns där i vartenda stoftkorn under månens vanskeliga skiva.

Demokratin, och det vi vill kalla vår mänsklighet, vår humanitet, är något skört, under ständig attack, inifrån från våra destruktiva lustar och utifrån från Makterna.* Den goda viljan är ett ljus i vinden och, strängt taget, helt frånvarande i Meeses tablå över det moderna.

Framträdandet i sin längd, i upprepningarna, det kopiösa i all rekvisita, de flätade orden och meningarna i manifestet, tiden för reflektion, fokuseringen på konstnären, Führern: Detta är performancens duk, dess kropp, metod. Målet kan vara, eller kan uppfattas som: moral, humor, meditation och diskussion om detta och en fet kväll.

Så långt mina egna tankar. Diskussion har uppstått och lär fortsätta. Jag får säga att jag inte visste mycket om performance, när jag först intervjuade Kristín Eiríksdóttir och Ingibjörg Magnadóttir, de första på Lilith Performance Studio. Som tur var rättade de mig, upplyste med gott tålamod. Jag minns Kristíns ögon, hennes tydlighet: Nej, vi är inte experimentella. Det här är ett mycket typiskt performance om grundläggande mänskliga teman. Och hon sa det där som jag tycker är värt att skriva en gång till: "We thought we didn't have to try to be original, because we are".



*Detta var för övrigt sensmoralen i rollspelet Vampire: The Masquerade, som jag minns det, och det är ju vampyrer nu i höst. Och ja, Lilith är ju med på ett hörn där med.)


Andra bloggar om: , , , , ,

Etiketter: ,

måndag, oktober 06, 2008

Don't pop your cork (for any guy you see)

Malmö


Solen har gått ner över en vacker höstdag, ännu en svart måndag. Vad ska man mer säga om krisen? I don't want to add to the speculation. Och det är inte direkt något jag kan göra, is it? Jag arbetar och betalar skatt, tro det eller ej. Vad man kan konstatera är att det inte kommer oväntat. Vad man också kan konstatera är att det inte riktigt satt sig i skinnet än. Det är... som vanligt. Ikväll, till exempel: Jag var på vardagslyx i Sofielund. Barbershopkörkonsert med Limelight Chorus, med hittar som "Big Spender", "Puttin' on the Ritz" (där tänker jag alltid på After Shaves "De fyra klädesplaggen") och "Var ska vi sova i natt". Före föreställningen hänger jag i den mysbelysta studieförbundsfoajén, jag pillar på mobilen och bakom mig står några femtioåriga män, "GPS" och "fairway" är ord jag snappar upp. "GPS är faktiskt en mycket bra uppfinning". The phoney crisis, so far.

Det är väl inte så mycket att orda om, som nya chefen för arbetsförmedlingen i Malmö säger i en intervju i Sydsvenskan: Allt tal om varsel kan bli en självuppfyllande profetia. Rubriken på C-delens etta är fin: "Långkonjunkturen kommer förmodligen att kännas mindre i Malmö".

Istället ska jag säga detta: OK, backa tillbaka till förra året igen då: Som sagt, vi väntade oss detta och vi väntar redan på fortsättningen, alla framsteg som vi nu irriterat får vänta lite längre på, ("alla jag känner är journalister eller i offentlig tjänst"), men det ändrar inte planen.

Ni, vi, finns här. Hela yupsterkadrar, legioner av uppgraderade, ansvarsmedvetna söderbönor och skogslänshipsters som mitt i smånjutningarna, nostalgiklubbandet, jobbar-ihjäl-mej-men-det-är-ju-bara-en-projektanställning-härdandet, efter slackeråterfallen, kvartlivskriserna, de innehållslösa relationerna eller den innehållslösa bristen på dem, det SATC-emulerande bloggandet, depressionerna, karriärsomdefinieringarna och examina, som efter och mitt i allt detta, kämpar för klimatet, en annan möjlig värld, rättvisemärkt öl och porr, den goda journalistiken, nyurbanismen, och/eller godhetens seger samt obligatoriskt endagsseminarium i genusvetenskap åt alla (and Justice for all).

The 7os/80s children. My generation. Spend some time with me.

Etiketter: ,

fredag, oktober 03, 2008

Och så var det höst 2008

Malmö


Jag åkte från Verona för sista gången för två veckor sedan. På tåget hem läste jag om hur den romerska arenan, liksom en rad av de andra klassiska operahusen, blivit bankrutt och nu ställts under direkt statlig förvaltning. Nedskärningar, vanstyre och uteblivna sponsorintäkter angavs som orsaker. Kris på scenen, liksom på världsarenan utanför Veronas murar.

Jag tänker som Peter Englund skriver, att finanskrisen är större än 9/11. Andra tar ut svängarna rejält och slår fast att den är mycket större än tjugotalets depression, det är i själva verket ett avgörande skede i Västerlandets undergång vi bevittnar. Det är så att man vill famla efter Spengler som en annan bisamråtta. Reuters kablar ut den franske premiärministerns konstaterande att "världen står vid avgrundens rand". Kan inte låta bli att tänka på gamla Bresjnev-skämtet: "När vi nu står avgrundens rand, måste vi ta det avgörande steget framåt". Leonid Breshnev, Lenny Bruce and Lester Bangs...

Har ju talat en del om det långa nittiotalet, men inte riktigt spottat ur mig mina tankar. Det får jag göra nu för nu känns det som att det är på väg att ta slut, till slut. Min tanke var väl helt enkelt att så mycket, i västerlandets vardagsliv, var sig overkligt likt före och efter millennieskiftet, före och efter 9/11, det bara rullade vidare. Detta vore kanske trivialt att påstå om det inte vore så att vi lägger enormt mycket möda på att beskriva och försöka förstå hur världen förändrats just efter 9/11, när vi borde titta lite längre tillbaka i tiden. Englund igen, i en parentes:
"Vad har de flesta av oss känt av Usama bin Laden? Inget. Förutom kanske förlusten av en och annan flaska med hudkräm, konfiskerad av någon flygplatskontrollant med allvarsmin."

Visst är det många här som utesluts ur "de flesta av oss", och jag vill inte bortse terrorbekämpningens och övervakningssamhällets följder, eller minskade marginaler för utsatta grupper, men detta var tendenser som fanns innan och fortsatte. Susan Faludis terrordröm är ännu en backlash i raden, en fortsättning på oljekrisens machodrömmar.

OK, det får bli mina 50 ören, för nu. Annars är det nästan en egen genre nu, journalister som skriver om hur just deras bevakningsområde drabbas av finanskrisen. The Economists Edward Lucas spår förstås om Öst- och Centraleuropa, med blandade prognoser för de olika länderna.

Detta om detta, nu röstar representanthuset och ikväll dansar jag till soulmusik på Foxen. Jag håller mig mest i Malmö nu i höst. Jag har ett nytt brödjobb, jag ska servera sydstatskäk på Värnhem. Det finns tillräckligt med utrymme att skriva och göra annat också. And I feel fine.


Andra bloggar om: , , , ,

Etiketter: