måndag, juli 31, 2006

Habsburg im Hertz

Wien



Hasplar ur mig både "Tak", "Da" och förmodligen ord på ett par språk till, all those languages in my head, förklarar jag innan jag lyckas beställa en... Kipfel? och en Milschkaffee, men vi är ju inte i Berlin utan Wien så det borde kanske varit en Melange men "Cappuccino?" frågar servitrisen. Vielen Dank. Jag får ett glas vatten till och då om inte förr vet man att man är i Wien.

I kvarteren utanför Südbahnhof. I hallen där star ett markuslejon, bevingat, för att erinra om den gamla stationen och förbindelserna Wien-Venedig. Efter ankomsten med EC Polonia från Warszawa, ett par timmar... Wien var hjärtpunkten i det gamla kejsardömet, som jag nu ska resa söderut i.

Jag berättar sällan för mina slaviska vänner om vurmen, visionen - romantiseradet av en österrikisk Vielvölkerstaat. På nittiotalet kändes det naturligt att söka sig tillbaka till tiden före kommunismens fall, och för att undvika mellankrigstidens kaos och auktoritära regimer grävde man sig tillbaka till tiden före första världskriget för att hitta en historisk epok som speglade den nya optimismen för det enade Europa och nya fredliga framsteg. (Polen har i mångt och mycket sökt sig just till mellankrigstiden, Piłsudski-eran. Förståerligt, fanns ju inte någon polsk förkrigstid.) Minns steampunk-trenden, Castle Falkenstein... Och så var det ju det med kafékulturen - den gick bra in i ett nittiotal av smånjutningar, raffinerad borgerlighet. Som vissa menar lever vi fortfarande, när det gäller privata njutningar, i det långa nittiotalet. Så om Habsburg är ute är det kanske för att de stora visionerna från murens fall är svårare att upprätthålla idag.

Men precis som det i förkrigstidens Wien kokade av vetenskapliga, kulturella och politiska revolutionstendenser, fanns i vurmen för Habsburg också en bohemisk protest mot det alltför slätstrukna i njutningskulturen - åtminstone ville nog jag och mina vänner se det så när vi arrangerade det kosmopolitiska Café Europa med Sachertorte, Kaisermelange och bildande föreläsningar på skolans kulturnatt.

Men - nu när jag fått höra hur österrikarna har lagt ner slovenska skolor, skyltat om slaviska orsnamn till tyska blir det förstås en reality check... min resa är Vom Laibach bis Lemberg, i fantasin, men i verkligheten heter det Ljubljana och Lviv.

Knyta ihop fantasins skikt med kunskap om det verkliga - det är svårt för en författare och det är bland annat for att Saffron Foer inte lyckas så bra med det som jag inte riktigt tycker Everything is illuminated var så bra. Men det är en annan historia...

Andra bloggar om: , ,
Även på intressant.se

Etiketter:

onsdag, juli 26, 2006

Brända av Polen

Tidig morgon utanför klubbarna

Jag satt en kväll på Diuna, gick ut från den ensamma lägenheten (varhelst det finns vita tomma väggar kan ensamheten slå till), för att omge mig med människor. I den rödbelysta loungen, fler IKEA-artiklar än någonstans på denna sidan Östersjön antagligen. Hann inte mer än komma in, blickar, ord. En kille knäppte till löst på halmhattens brätte: "Przepraszam? Renoir?". Sedan hann jag inte mer än sjunka ner i den orangea plaststolen, vika upp dagboken, och skriva tre rader innan jag såg två bekanta ansikten, vänner. En slump, lycklig sådan för de var nog de enda som var kvar i staden. Jag kunde dansa och le igen, boken stoppades undan. Vet inte vad det säger, men flera arkeologer kom att prata med mig under kvällen. Först, på dansgolvet. De hade sett mig sitta och sjunga vid en busshållplats. Jag var ofta här. Det stämmer. Sen: Du ser ut att vara en intressant person. Jag liknade en person i Brända av solen, med min tvättsäck. (Illavarslande att arkeologer dras till en?) Så gick jag från ensamhet in i två gamla och två nya liv.

Sedan dess en lång, het vecka av dammiga betonggator i solen, lättsinningt uteserveringsliv. På nytt turist i min stad med god vän på besök. Gick på Kronos Quartet; expressionistiskt med stråkar på bakgrund av samplingar, målande ljudlandskap från rymdfärder till Manhattan 9/11, och två, eller tre med avslutningen, Hendrix-covers. "An artist can express a political opinion just in the way he performs". Star-Spangled Banner.

Veckans höjdpunkt: Brązowe BeatsJadło. Lounge var bara början, böljade över housen till reggae, golvet följde med över ska- och punktoner till vad som här kallas old school, ett latinopass och... Zorba. Festen fortsatte och hade väl aldrig tagit slut om inte baren hade velat plocka ihop och stänga. På lördagen mer Dobra, ett farväl kanske, till God Save The Queen, fullt av indiekids igen, och vilken house-DJ på Diuna! Nattens samtal som alltid absurda, att man får höra svenska talas är ovanligt. Uppsala-polskor.

Denna vecka är arbete och strikta förberedelser, och fler farväl. Söderut, österut...

---

I veckans Transit i P3: En rapport från sommarens Warszawa. Ligger kvar t.o.m. måndag 31/7 18.00


Andra bloggar om: , , , , , ,

Även på intressant.se.

Etiketter: , ,

söndag, juli 16, 2006

Hälsa dom där hemma

Ibland, när man är utomlands när det är som bäst, vackrast, roligast i Sverige, kommer man på sig själv med att inte bara sakna människor. Det finns saker som pockar på att bli undersökta en gång till, också i det förkättrade hemlandet. I stan eller på landet. Ack, att än en gång få fotvandra till Blentarp, ta in på pizzerian med den nära nog kompletta samlingen Cher-skivor på väggen! Och denna gång tåga vidare ända till St. Olof! Till och med Stockholms klubbliv får sig ett romantiskt skimmer när man läser sådant här.

Tråkigt att missa alla reggaefestivaler, särskilt Öland Roots på den gamla dansbanan... Då är det bara att ladda ner Mr Gillis mixtape med hela den svenska reggaegräddan, och dansa hela vägen till Czarny Lew. Missa inte heller akademiledamöternas solosinglar.

Det blir inga skånska hagar, ingen öländsk dansbana eller någon stockholmsnatt. Inte denna sommar. Söderut, österut går färden, så småningom. Och vad är väl SoFo - mot SloCro?

Etiketter:

söndag, juli 09, 2006

Бесаме мучо

Vaknade i morse av dragspelstoner genom fönstret, en zigenare jag ofta sett på spårvagnen. Han vandrar gatan upp och ner, tittar upp mot fönstren, ler mot bilarna. Alltid samma tre, fyra låtar... "Du svarte zigenare" och så... "Bésame mucho". Hur mycket guldtandsromantikerpoäng ger det?

Här kan man höra massvis av versioner av denna klassiska fyrtiotalsschlager. Jimmy Dorsey, James Last och inte minst sällsynta ryska versioner, som med Gleb Romanov, eller Valery Kovtun, en dragspelsversion.

Förresten, apropå vådan av hejdlös romantisering, antingen av det framrusande moderna i all sin fräckhet ("den moderna skolflickan") eller att fra...ternisera med den oförstörda vilden ("stallpojken, STALLPOJKEN!"), läs Ferdydurke, gör det nu, jag har nämnt den förr men gillar du Thomas Mann eller Hermann Hesse, men vill ha lite mer slapstick à la Sture Dahlström, så har du valet klart för hängmattan...

Andra bloggar om:

Etiketter: ,

lördag, juli 08, 2006

Hetast just nu

Nu är det alltså naturvetenskapligt belagt: Polen är hetast just nu, i Europa... 31 grader. Om man får tro den lokala Metro-upplagan, s. 18. Fast det är vissa tvetydigheter vad gäller Stockholms temperatur.

Här är iallafall för kvavt för att arbeta och för kvavt att vara ledig, värmekoma bakom tjocka, gulbruna plyschgardiner. Tre, fyra sömnsjok. Läser vidare i Foer, tar med mig dagboken till Kafka. Ett limbo, utan arbete eller fest, en vändpunkt. Sommaren har någonslags vändpunkt, alltid för mig iallafall. När hösten är närmare än våren. Och jag ser en stjärna på himlen, har något med det att göra tror jag.

Igår vad det God Save the Queen igen på Jadłodajnia, men det är inte riktigt inomhusväder, V/A-team testar en ny DJ, och dessutom är W-wa:s indiegrädda antingen i London över sommaren eller kanske på Open'er-festivalen i Gdynia. Det blir inte riktigt som det brukar. Golvet vill inte riktigt lyfta. "You look like... tourist" säger en polsk bekant. Men det är en gammaldags turist på ett litet strandpensionat. Tomas Mann-sommaren 2.0, linnebyxor och halmhatt. (En debatt rasar samtidigt över bloggar, kultursidor och nöjesbilagor i Sverige, där shortsens och linnebyxornas alla klassmässiga, stilistiska och övriga socioestetiska konnotationer nagelfars.) Går in på Czarny, men de jag varje stund väntar mig få se kommer ju inte, är inte här längre. Nå. Det här är en vändpunkt, mellandagar, avstamp.

Så, på måndag börjar jag rapportera för Polonia igen. Och saker händer ju här, premiärminister Marcinkiewicz avgår, så nu verkar det bli tvillingbröderna på båda posterna till slut ändå. Så länge det varar. Det två vicepremiärministrarna reagerar lite olika. Lepper, kallad vänsterpopulist, är förvånad. Giertych, kallad ultrakatolik, välkomnar utvecklingen.

---

Dagens bloggtips: Rostsverige, rikligt dokumenterade vandringar genom rekordårens ruiner.

Etiketter: ,

fredag, juli 07, 2006

Vem är upplyst?

Ohh... först nu, efter nio, släpper hettan något... klibbiga dagar, staden kokar. Tillbaka i Warszawa som inte alls är tomt, tvärtom, ångande fullt på spårvagnarna. Gick in på Kafka, nya stället på Oboźna, backen ner mot Browarna. Ser ut som om Disco Belle hade tagit över Ingvar Kamprads Designcentrum och öppnat kafé. Blond nordisk trävägg möter medelhavsblått, bokvägg med kvadratiska celler. Svartsprejade äkta hjortkronor istället för de där djursiluetterna som alla fondväggar hade förra året. Högt i tak (blått med vita stiliserade moln) och fläktarna behövs. Moon Safari i högtalarna. Idag är det för varm att sitta ute, sjunker ner i soffan och börjar läsa Johanthan Safran Foers Everything is illuminated, som jag var tvungen att köpa efter att ha läst om den här.

"Jag gillar ju guldtandsromantik" tänkte jag och visst, behöver bara vänta till sidan fyra innan farfar med guldtänderna introduceras. En inledning som i övrigt lovar både samtida ukrainska antihjältar, samt tillbakablickar på shtetlfolkliv à la Singer. Storyn: En amerikansk jude, som författaren, kommer till den lilla ukraniska byn för att söka kvinnan som räddade hans förfader undan nazisterna. Vi får se hur boken artar sig.

Som av en märklig slump är en av mina nya lägenhetskompisar en amerikansk jude, här för att forska till sin Harvard-uppsats, och den andra, Anna, har just kommit hem från en moldavisk-ukrainsk resa till bl.a. Odessa. Och när Foer rullar upp sin (ja, Märta, mustiga är ordet, och vi måste återerövra det från Böckernas Klubb och Göran Hägg) historia, sedd genom den fiktive, cyniske och köttige ukrainarens ögon, så kommer jag att tänka på en reseberättelse jag fick höra i våras:

"It's absolutely amazing" återkom min västeuropeiska bekant till om och om igen. Och jag fick lyssna på en mer än timslång utläggning om de galet låga priserna, den ohämmade cigarettsmugglingen, mutorna, de primitiva toaletterna. Hon strålade av glädje när hon berättade om den gästfrihet hennes ukrainska värdar visade, mat i överflöd; oätlig hästkorv, soppor, choklad; trots modesta inkomster, presenter... och så: Tänk att de tvunget ville att jag skulle följa med till kyrkan, "No, we don't believe in God...", vi var tvungna, de korsade sig framför varenda helgonbild. "So superstitious". Och de vägrade låta oss betala någonting... Vid det här laget förmörkades min blick, jag vill inte höra något mer och jag vill inte vara västeuropé, jag följer istället med min polska väninna ut.

Ett par veckor senare kommer den ukrainska värden på besök, det blir middag och jag råkar vara närvarande. Naturligtvis en massa bilder på datorn, och jag kan nog se, det är inte bara i min fantasi som ukrainskans leende stelnar och blicken flackar när digitalkameran har fångat de primitiva toaletterna, och jublet stiger vid bordet... Jag shottar upp och tänker på kvällens klubbande istället.

Romantiserande, förkärlekar, mustighet, allt är OK och bra och livets krydda, jag är starkt för, om man kan se och respektera människorna bakom, borde vara självklart men icke så för många. Här i Polen är Skandinavien för vissa indiekids ett mytomspunnet land av alver, isvidder och elektronica. Min nyfunne vän från Boston blev mycket förbluffad över att det var så många polacker, icke-judar, på den judiska kulturfestivalen i Kraków. "In America, to be Jewish is the most unhip, no one else listens to klezmer".

Jag nämner att jag funderat över fenomenet tidigare, och frågar vad man kan kalla dessa människor, romantiserarna (som jag) . "Jewropeans?" föreslår han.

Etiketter: ,

lördag, juli 01, 2006

Anteckningar från vindskupan


Just one post of blogging 'fore I go. Kappsäcken är packad. Haft en anhämtning i den ständigt pågående resan. Kalmar har sövt ner mig, till en vecka av letargi. Kalmar är en sovstad, konsumtionsstad numera. Fabrikerna, regementena och det mesta annat har för länge sedan lagts ner, kvar är rivaliserande krogkungar, övriga nöjesprofiler och en välmående men synnerligen uttråkad lokalbefolkning. Den berömda småländska företagsamheten finns inte på dessa kustslätter; "Småland, det är någonstans inåt Växjö" som min infödde vän en gång sa. Och Stagnelius, han var ju ölänning... Fast han trånade och försmäktade här i stan han med, innan han drog vidare för att plugga i Lund. En tanke som tilltalade mig i gymnasiet.

Men: för att detta inte ska bli ännu en jeremiad från den självutnämnda kreativa klassen: Jag är klok nog att förstå varför människor vill bo här; naturen (Är Kalmar Sveriges näst vackraste stad? Efter Visby; jag är svag för gotiska ruiner... Vid närmare eftertanke kommer jag på många vackra svenska städer, nåväl), en plats för barn att växa upp på, en plats att odla sin trädgård helt enkelt. Jag känner mycket intellektuella och sensibla människor här, låt mig säga det. Stora delar av Västeuropa sover ju i däst välmåga, så det är inget lokalt problem, egentligen.

Dock: I veckan öppnade IKEA här, och varken Strindberg eller Grönköpings Veckoblad hade kunnat föreställa sig den messianska glöd med vilken denna ödespunkt i tid och rum mottogs av stadens fäder och ett enigt medieuppbåd: "Smålands hetaste utflyktsmål". Så brandar man det faktum att hemmansägare och sommarölänningar ska köpa inredningen i Kalmar istället för som tidigare i Växjö eller Jönköping. Vi har absolut inget att vara stolta över, förutom närheten till världsarvet på Öland förstås, men vad gör det, nu har vi IKEA!

Tänkte här avsluta med en flammande appell om vikten av Självrespekt, Stora Värden och Något att Leva För. Men det blir för gymnasialt, och skulle inte bekomma solarna på bryggan. Och förresten har jag ju flyttat. Men medge ändå att det vore kul om det fortfarande funnes en förening som ordnade med midsommardans på koloniområdet, istället för att alla har sin egen plasma-TV. Men det är ingen som har lust.

Låt oss sluta i hoppets tecken och ge kredd där kredd is due: Krutov förde in lite gör-det-själv-urbanitet över kullerstenarna, nu flyttar de förstås. Liksom Gentle Touch antar jag. Så låt oss för Kalmars skull hoppas på en brain boomerang of the 70's/80's child. Fast då kan man ju lika gärna bo på Öland...



---

Johans tankar för jag ett öppet samtal med Johan Folin om varför vår generation inte betalar. Första delen av mig, andra delen av Johan. Fortsättning följer.

Etiketter: