Omledning - flytta bokmärken och prenumerationer!
Ibland är det nödvändigt att ta en omväg - det kan bli en femårig sådan. Eller, är hela livet möjligen en omväg? Kanske går jag nu lite mer rakt på - och hur som helst gör jag det inte här, utan på
www.gabrielstille.se. Där finns alla gamla inlägg och fler blir det, och de får samsas med artiklar, radioinslag och annat. Välkommen över!
Jag såg en demo och läste en bok
Jag sitter på kontoret när demonstrationståget passerar, norrut längs Bergsgatan. Jag släcker ner och rusar ut. Folk tittar på, intresserade, nyfikna men lite avvaktande. Tåget är inte så långt, och de allra flesta är unga. Det är elvaåriga killar, tonårstjejer, folk från Möllan. De ropar ”Jalla jalla, Sverige åt alla!”, ”Vad ska vi göra? Krossa rasismen!” och framförallt: ”Inga rasister på våra gator”. Det snabbt organiserade nätverket bakom samlingen heter Malmö hjärta mångfald.
Samma dag läser jag Fult folk: Samtal med sverigedemokratiska väljare av Linnea Nilsson och Emil Schön. Boken syftar till att förstå just väljarna, och inte aktiva sverigedemokrater. Intervjupersonerna är sådana som "var mycket väl medvetna om att det anses fult att rösta på Sverigedemokraterna, men som gör det ändå, eller gör det just därför". Det är en samtalsbok, med möten i Malmö och i Landskrona, på Södermalm och i Hörby. Texterna kompletteras med citat från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs analyser av vilka som röstat sverigedemokratiskt i valet 2006, och ett par intervjuer med personer som granskat Dansk Folkeparti ("Vi ska jobba på andra sätt än att ta avstånd") respektive Fremskrittspartiet ("Fremskrittspartiet är det enda parti som söker sig till arbetarklassen och lyckas") under lång tid. I slutordet skriver författarna:I Sverige idag fungerar Sverigedemokraterna och dess väljare som den stora fienden som ska hållas utanför, en motbild som man kan identifiera sig gentemot. De är intoleranta, jag är tolerant. Väljarna förutsätts vara ogenomtänkta, missunnsamma, egoistiska rasister. (s. 166)
På ropet "Inga rasister..." finns det väljare som svarar "Jag är inte rasist, men...". Den som vill förstå detta "men" bör läsa Fult folk. Tills dess, läs också Virtanen och fundera vidare, i termer av segregation och klyftor i resurser och skolresultat:
Är det så roligt att kommentar fälts männen sär skriver? Är det verkligen något att fira att alla grannar du känner åtminstone är som du, om bor på Möllan eller vid Mariatorget?
Att sverigedemokrater skanderar dumma sportramsor, är det det som gör dem så förhatliga?
Det är nödvändigt att peppa varandra, men Dressman-hatet, do you really wanna go there?
Etiketter: Böcker, Malmö
Har ni parti, eller?
När jag röstade första gången var jag klädd i kostym. Det var min mörkblå studentkostym, med den röda slipsen till. Det var ett infall, men jag var helt med på att det var viktigt och högtidligt att rösta. Trots det: Om någon hade frågat mig då, hade jag nog sagt att jag stod över partipolitiken.
Det fanns ju större frågor, av existentiell och andlig natur. Behovet av en transcendent förståelse av kärleken, Västerlandets undergång: Ni vet, that kind of stuff. Men jag hade nog hållit tyst om det, och bara sagt som så många andra: Det finns inte något parti jag känner igen mig i.
Det här var länge sedan. Jag har nu vänner i partier: Vi möts och jag analyserar, håller med, brinner då och då med de andra, men har säkerhetslinan fästad utanför. Inför förra valet besvärades jag fortfarande lite när folk omkring mig löste partibok. Nu ser jag de olika rollerna.
Om en vecka är det över för den här gången. Ödesvalet är förbi, mandaten fördelas. Valaffischerna, vattenmärkena i profilbilderna, allt sådant kommer att förtäras av eld, och de påstridiga partigängarna kommer att släppas in i twitterflödena igen. På måndag kommer en del att ha en fruktansvärd baksmälla, medan andra firar. På nätet blir det tjut av glädje och sorg, som stör husfriden. Sen tyst. Eller? Varje val föder sina myter, sina historier, sina intressen. Som pekar framåt, mot nästa val.
Trendanalytiker har dödförklarat de traditionella partierna så länge jag kan minnas. Varför då gå i motsatt riktning, och börja respektera partier mer och mer? Jo, därför att några till sist kommer fatta besluten, i våra namn. Ingen kommer ju undan politiken. Vårt samhälle är så här organiserat, demokratin fungerar med dessa funktionärer, ännu så länge bättre här än på många andra ställen. Det finns ett mått av självgodhet, av storslagenhet eller kanske framförallt beröringsskräck i det här med att vilja stå bortom och ovanför alla partier. Sanningen är mig kärare än något parti, men det måste hända något också, och då rätt saker.
En gång skulle det alltså för mig nästan varit en existentiell omöjlighet (ja, jag hade nog kunnat uttrycka mig så...) att engagera mig i ett parti. Idag skulle det inte hota min självbild eller integritet. Ändå gör jag det inte, för jag ser mig själv i en annan roll. Jag har ju en gång fått för mig att jag ska undersöka, analysera och värdera. Jag skriver och ska skriva. Men: Om min bild av det brinnande angelägna skulle sammanfalla med ett partis problembeskrivning, tänker jag inte be om ursäkt. Det vore ju inte så konstigt, det är ändå samma verklighet vi har för ögonen - och andra såg den före mig.
Det blir nog lättare igen att filosofera på måndag: Landet ligger lugnt, det som sker stort sker tyst igen. Den lycklige misantropen kan vara nöjd med att ha förutspått katastrof. Men först är det val, och jag kommer att sitta i en skola i Hyllie och ta emot röster. Möjligen hinner jag sen till någon valvaka, tar mig ett glas och ser in några ögonpar. Jag kommer att hålla med, festa eller verkligen vara upprörd - men samtidigt sväva därovan.
Etiketter: Malmö
Nystart
Ny höst, ny lägenhet. Ett rum och kök, parkettgolv, vitmålade väggar, högt i tak. En genomgående, ljus lägenhet. Köket, det är nästan det bästa, har gasspis och en utsikt över idylliska Västra Sorgenfri. När jag ser ut har jag ABF-huset på höger hand, rakt fram gör Mäster Palmsgatan en mjuk böj ner mot den lummiga kyrkogården. Åt vänster finns Amiralsgatan och sen klubbarna, den billiga maten på Möllan och så mitt kontor på spatseravstånd. Det är perfekt.
Jag känner inga män som bor så här. Män i mina kretsar bor med sambo eller fru. Möjligen, i perioder, i ettor med karaktär av väntrum, mausoleum. Hade jag vuxit upp i rätt del av Stockholm, så… hade jag nog känt känsliga män med fluga och dyra dryckesvanor, och de hade nog kunnat bo så här, between girlfriends då. För mig är detta en bachelorette-lägenhet, men nu bor jag här, i denna lägenhet för den goda ensamheten, power-ensamheten. Den ensamhet som tycks tjäna kvinnor, inte den som får män att börja leva i kalsonger och kommentarsfält.
Och jag trivs här, den här lägenheten har en meditativ kvalitet. Lätt fjädrande golv, lackat trä mot bara fötter. Det gäller bara att vakta noga så att inget vatten från duschen kommer på golvet och inte torkas upp. Det ska tydligen slipas om sen men ändå, det får inte bli någon fläck. Annars behöver jag inte anstränga mig så mycket med inredning. Denna lägenhet möblerar sig själv.
Det är inte min lägenhet, alltså den är ju bara till låns, eller ja, hyrd. Lägenheten är bostadsrätt men tillhör varken mig eller min bank. Jag får bo här åtminstone tills träden slår ut nästa vår.
Etiketter: Malmö
Nyår
Eskilstuna - Stockholm - Malmö
Jag arbetade i mellandagarna, och tillbringade fyra nätter på
ett litet hotell på Söder i Eskilstuna. Ägaren till det där hotellet berättade, att en dam en gång på femtiotalet ville driva hotell mellan de två fyravåningshusen. Så, då det byggdes en huskropp där, ihop med hyreshusen. Sedan dess har det varit ungkarlshotell en period, sen solarium och nu är det hotell igen. Beatles ska ha bott här 1963. Jag undrar vem som bodde i mitt rum, men alla dokument är borta, så det får jag inte veta.
Det låter fantasieggande, allt det där, och när jag satt där i rummet skickades jag rakt till Staffan Göthe-land,
Cervieng-Sverige, så som det visar sig i hans pjäser. Kanske för att jag kom ensam till en köldslagen stad för att tjänstgöra (som i
En uppstoppad hund), tog ensam in på ett rum med brunbetsad ytterdörr, tvättställ i hörnet och marmorskiva under det egenartat spetsiga fönstret.
Jag trivdes bra i det där rummet. Det var smakfullt renoverat, hade ny säng, TV. En minibar med en ensam Hwila i. Jag skulle kunna stryka över marmorn, över det betsade träet och bara förnimma. Det är många detaljer som går igen från de där lägenheterna i min barndom, och jag kan använda dem för att minnas lyckliga år. Snäppet från låset, kylan från marmorn mot handen.
Men, minnen är så personliga. När jag tänker på det där tvättstället igen, minns jag mycket vagt någon scen ur Stig Larssons
Nyår, jag läste den vid ett svagt tillfälle och blev orolig av den boken, minns jag. Det finns så mycket ångest, så mycket instängdhet och skräck, i det här förflutna svenska landskapet med. Som i de perfekt återskapade sjuttio- och åttiotalsmiljöerna från filmatiseringen av
Lasermannen, i skildringen av hur Ausonius gradvis tappar greppet. Som i
Din Livsfrukt av Lars Ahlin... som hos fyrtiotalistdiktarna och i all annan gammal svensk nittonhundratalsångest.
Det var inte bättre förr, även om det är lätt att förfalla i sådana tankar. Hos Staffan Göthe handlar det inte om folkhemsnostalgi. Karaktärerna är tecknade med ömhet, men vadar allt som oftast i knädjup ångest. Mellan människorna utspelar sig jantelag, småskurenhet och förtryck. Som publik kan man skratta åt eländet, och kanske låta skrattet fastna i halsen. Humorn blir påtaglig, mer än något som fortfarande kan kallas kärlek, som skymtar fram ibland. Och, pjäserna slutar allt som oftast i en provocerande
happy end, och att det blir morgon, igen. En ny dag.
Ömhet och förståelse för det förflutna är nödvändig, men överdriven nostalgi farlig. Nostalgi står också i skottfältet när tidskriften Arena försvaras från
Dan Josefssons och Daniel Suhonens generalangrepp i Aftonbladet Kultur igår. Expressens
Johan Hilton identifierar angreppet med vänsterradikal nostalgi för ett hegemoniskt förflutet, där man resonerar: "Först krossar vi högern, sedan kan vi eventuellt snacka om hbt-rättigheter och kvinnokamp." Helle Klein hejar på Hilton med ett
kort avfärdande av "sektvänster". Idag
svarar Arenas chefredaktör Karolina Ramqvist vältaligt och inleder också mycket riktigt med att påpeka det orimliga i att en liten och självständig tidskrift får utstå denna generella och på selektiv läsning grundade kritik - i Nordens största tidning.
Ändå är det synd, för debattens skull, att leden sluts så snabbt på Twitter och bloggar. Men som Josefsson & Suhonen frågar får de svar - med angrepp. Det är synd, för därmed blir det inga svar i sak, ingen diskussion om hur socialdemokratin stått tyst inför och accepterat stora delar av
new public management. Man ska lyssna på motståndarens bästa argument, om man vill lära sig något och lära sig skriva bra.
Talet om sektvänster leder oss tillbaka till det instängda Cervieng-Sverige, eller varför inte Ola Magnells
sjuttiotal med en hegemonisk vänster som inte hade plats för feminism, för sexuella minoriteter, för miljörörelsen eller någon annan rörelse om den inte inordnade sig under marxismen. (Lyssna på "
Min nye magister"!) Nej, de avvikande eller nytänkande hade ingen självklar plats i folkhemmet. Det är inget förlorat paradis vi ska ha tillbaka, och det blir väldigt tydligt också i Göthes pjäser.
Men nu var det 2010. Gårdagens förtrampade perspektiv gör segertåg. Sjuttiotalets strider borde inte vara dagens. Samhället är individualiserat på gott och ont, klassresorna är långt ifrån inställda, men de sker i singelkupé. Vi har det materiellt bättre, färgglada telefoner. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar - också, samtidigt som man med fog kan hävda och hoppas på att mänskligheten över lag och över tid går framåt. Låt oss hålla dessa tankar i huvudet samtidigt.
Många tankar samtidigt blir det också om frihetsrevolutionen. Den som slipper slita sig fördärvad har verkligen en större frihet att forma sitt liv. Att varje individ bedöms för sig gör äran och friheten större när du får den, men du kan inte längre sträcka på dig, jaga bort skam och dålig självkänsla med förklaringen att du hade en dålig start, som så många andra. Nej, nu gäller: Du har haft minst tre generationer på dig att göra klassresa i Sverige, eller förvalta det pund du redan har, så har du inte lyckats, då är det inte
the system, it's you! Arbetarklass är ett skällsord, oftast för grovt för att användas.
White trash säger man istället om man har någon taktkänsla.
---
För mig skedde årsskiftet så, att när jag hade vikariejobbat fyra morgnar åkte jag dubbeldäckartåg från Cervieng-Sverige till Monocle-Sverige. Till en ombildad lägenhet på Söder i Stockholm, där jag lagade lammfärsbullar till nyårsmiddagen och sen gick vi till
nollnolltalsfesten på Södra teatern. Där sprang jag på karaktärer ur min egen sena nollnolltalshistoria, unga kvinnor i blom förstås och jag sa att allt är bara bra med mig.
Sen sjöng Slagsmålsklubben om "Flickvänner med olika riktnummer", och då tänkte jag osökt på
bloggen som fick mig att samla mig och resonera intellektuellt igen. Jag köpte en flaska rosébubbel, det fick sammanfatta åren som gick. När jag lämnade stora dansgolvet spelades "This is the year" med Marit Bergman och nere i trappan tog folk med sig lapparna med decenniets bästa låtar. Jag fick med mig
"Survivor" och
"Blind".
Nu sitter jag här i Malmö på ett
nytt kontor, hastigt och lustigt. För mig ser det väl bra ut, det nya året, men det är åt dem som har det skall varda givet, glöm inte det.
Det kommer inte saknas fejder. Det kommer inte att saknas strider, insikter och
lives and times.
Uppdatering: Johan Sjölander tar hjälp av Nancy Fraser för att förstå vad fejden handlar om. Läs! (tipstack till
Fahd Askander)
Etiketter: Böcker, Malmö, Musik, Stockholm
Pretendera mera!
Malmö
"Det här skrivs aldrig igen", intygar han, och räcker över boken till mig. Jag släpper hundralappen på bordet. Tar boken och tittar sen: "Till Gabriel från Björn Ranelid. Operagrillen 26.10.2009".
Det är
en bättre kväll på Operagrillen och talkshowen
Varandra, med
Björn Ranelid som ståuppande gäst. Jag inser att ska jag köpa någon bok av honom så är det hans samlade aforismer och metaforer på svenska, franska, engelska och tyska. Och ska det ske, så ska det ske nu.
Ranelid, för dagen i vita jeans och lika vita converse, har slagit sig ner vid ett bord efter showen. Möter människor, det han gör mest och bäst. Själv är jag omgiven av vänner och bekanta - inte så få av gästerna och alla arrangörerna har en gång spenderat fruktansvärt mycket tid på samma studentradiostation. Det är en glad kväll, middagsunderhållning med timing.
När det gäller Ranelid finns det en hel del förförståelse i stugorna - det är kärlek från läsarna, det är fejder och det är ett författarskap. Det ska väl sägas direkt: Jag har inte läst någon av hans romaner. Men det verkar inte vara det det handlar om, inte en kväll som denna, och inte så mycket
i Vetenskapsradion Forum i P1 heller, och inte så mycket i
Babel i SVT.
En äldre dam sitter i soffan ute i entrén när vi går in, någon säger att hon följer med på alla hans gig, att hon har en massa autografer men inte har läst någon bok. Det verkar inte längre vara de åsikter eller slutsatser han presenterar i sin diktning som väcker debatt, utan hans blotta uppenbarelse. Och det är den jag vill försvara.
Själv säger Ranelid, att om någon blir provocerad så är det inte hans problem: det tillkommer de
"bittra, förgrämda och avundsamma". Åh, han är nästan som - någon av de kära åttiotalistbloggarna. Han sätt att säga
"ingen annan har gjort det och det" (till exempel:
"Hållit helgmålsbön och kommenterat fotboll i Canal Plus under samma månad") är en gåta, ett trick. Vi sitter där förstummade men...
"Ja, men i så fall har jag ju..." Ja, så är det. Le, bitcha mot, res dig upp från glidtacklingen. Stå inte bara där vid sidlinjen.
Nå, showen igenom hänger jag vid baren, dricker porter och äter chokladtårta, det öppnar minnets portar till gymnasietiden. Mitt i Stagneliusskolans gråa lunk fanns en lärare - faktiskt i filosofi, religionskunskap och svenska som Ranelid - som provocerade oss filosofiska valpar med sin blotta uppenbarelse och lockade till motvilja, att nyfiket mopsa upp sig. Han lät sig också fotograferas vandrande i strandbrynet, och orerade, men är kanske i övrigt ganska olik Ranelid. Det var Peter Hultsberg, "den störste poeten på Barometerns baksida", som vi kallade honom. Vi häcklade och startade, utan ens själva ha haft honom som lärare, Sällskapet Peter Hultsbergi Vänner. Han smashade, vi räddade framme vid nät, och sen, ja sen var det många hyss och även en del döda poeter. Inga andra elever genomförde skotskt luciatåg, inga andra arrangerade centraleuropeiska kaféer, gav ut sina specialarbeten som en sällskapets skriftserie, utmanade objektivister på dialektisk tvekamp på bokmässan, sprang in med kalasjnikov på FN-rollspelet...
OK, sen blir man äldre och visare och tråkigare. Men vi har ju den här godartade statuskampen, sporrandet, sparrandet, som blir så mycket lättare med bloggar, twitter, sociala medier. Vi kan hylla varandra och beefa, twittra upp någon okänd, klättra fram, brösta oss, spana in dem som har något att komma med. Det är kanske sällan diskussionen flyter på så härligt vittert vi skulle önska, tyvärr. Jag har alltid känt lite oikofobiskt att vi i Sverige ligger långt efter i det här att vara witty och slagfärdiga, efter angosaxiska gentlemän skolade på debattklubbar, efter komiker och manusförfattare uppfyllda av judisk
chutzpah. Vi sitter och hackar tänder i ett vindpinat, nordligt avgrundshål. Fast minns att svenska barn åtminstone på min tid fick höra H.C. Andersens saga om
Dummerjöns och prinsessan som inte kunde göras svarslös.
Det här att käfta, att stå upp för sig själv är en kvalitet i sig - som vi måste skilja från vad en person gör i övrigt. I Babel jämfördes Ranelid med
Heidenstam, som också gjorde sig till ett varumärke, var med i reklam. Men jag har lärt mig av min mor att Heidenstam är avskyvärd av andra skäl, som min mor i och för sig härledde ur det pompösa. Hon berättade, att diktarfursten propsade på att hans son skulle födas på hans gods, av oklara manligt pompösa och romantiska skäl. Vilket ledde till att sonen dog när komplikationer tillstötte. Oavsett detta: Minnen av... omfångsrika män som liksom bara står
i vägen för en kvinna, en familj, en sak... kan vara så bittra att vid minsta likhet med det slagets alfahanne så är det nej tack till den pretentiöse. Men jag tror att fotbollstypen, Zlatantypen, Ranelidstypen är en annan typ. Och att reglerna ändras nu, att kvinnor också tar sig tillträde, som jag
varit inne på tidigare.
Alltså, var gärna pretentiös, pretendera, stå där i rummet. Ingen behöver hålla med om allt, eller om något mer än att vi är här i samma rum och pratar med varandra. De kan inte ta allt bokstavligt, de måste tolka, som med, med...
Žižek, eller ja, vilken människa som helst. Spelar ingen roll vem som är mest real, vem som har en dålig dag - ni håller uppe samtalet. Samtalet som form är så starkt, att de som avskyr ändå dröjer sig kvar på bloggar, månad efter månad, dras som flugor till personer de säger sig inte bry sig om. Bara för att någon skriver, dröjer de kvar och älskar eller hatar.
Vi skulle behöva lite verbala krampartyn/fuckshops/självförsvarskurser. Istället för
cuddle partyts "Får min högra arm läggas om din rygg och därpå komma i beröring med din vänstra skinka?" skulle det bli: "Får min metafor beröra din klassbakgrund, så att min sexualitet kommer i beröring med din etniska bakgrund?"
Fast det är väl det som är bloggosfären.
---
Litterära träffar av alla de slag är ett bra sätt att gå ut i Malmö! Ofta är det gratis också. Man kan träffa nya och gamla vänner, eller sitta ensam och försjunken i aktuell bok.
Ikväll går jag på
Stanza, då med "de slovenska poeterna Aleš Šteger och Lucija Stupica som i höst är Sverigeaktuella med nya diktsamlingar samt deras landsman Tomaž Šalamun, som räknas till en av Centraleuropas främsta poeter. På scen de får sällskap av Aris Fioretos och Jan Henrik Swahn samt ett återbesök av den danska poesins grande dame Pia Tafdrup." Vi ses där! Eller, senare, den nionde november, då ska man gå till operan igen, där firar
Caroline Ringskog Ferrada-Noli sin debutroman
Naturen.
Shea Shea Shea sitter vid flygeln och sen DJ:ar Maria och Emilia kända från
I Love!
Just nu håller på att läsa
Farlighetslagen av Josefine Adolfsson (som man får en ny möjlighet att höra på nästa Stanza den tolfte) - en mycket angelägen bok för mig som funderat mycket
kring exotisering, öst och väst, järnridåer. Hon, som varit min lärare, skrev också en dedikation när jag bad om det, "Med hopp om stort mod, uthållighet och styrka!
♥ josefine" Det var fint, alldeles oavsett hur många gånger det har skrivits något liknande.
Andra bloggar om:
kultur,
litteratur,
böcker,
Björn Ranelid,
MalmöEtiketter: Böcker, Klubb, Malmö
Be a girl
Jag känner att jag borde säga något. Läs först
Isabelle Ståhl, och sedan
Isobel Hadley-Kamptz,
Julia Skott och
Elin Grelsson och därefter
Lisa Magnusson.
Man kan leka mer när man är ung. Mindre när man har ansvar för andra. Det beror också på vart man strävar.
Var det något mer? Jo, det här:
---
Jag kan vara en charmig slarver. Jag går ganska automatiskt in i den rollen i många situationer. Jag kan alltså vara charmig och trevlig och använda fina ord jag fick lära mig under min uppväxt. Och sen kan jag bli ursäktad. Jag jobbar inte alls så hårt som mina kvinnliga kollegor. Som stannar och redigerar hela natten, för att de brinner för det men framför allt för att det ska bli så bra som det bara går. Allt det som jag gör kan hon göra bättre - och gör det.
Det går att ta sig en bra bit på den där charmen, charmen som går hem bland de unga, men den kan only take me so far. Hockeykillen som inte kan laga mat själv, den extroverte, svartklädde alkoholistrockerpoeten med vaga konstnärliga ambitioner, eller den snälle-men-hjälplöse introverte nördakademikern (that would be me) är alla bara varianter på samma manstyp, en typ som tjejer det är något med är fucking
djävla trötta på efter 25. Därav allt detta SATC-iga a good man is hard to find. Spelar ingen roll om jag har de rätta värderingarna, är söt eller snygg eller har något mer onämnbart. Det spelar ingen roll, om det är så att jag bara ska och ska bara som Alfons Åberg. Spelar ingen roll hur fin och mjuk kille jag är. (Förresten: Om en kille är fin och mjuk ute i skogen där ingen kan känna honom - sprider han då någon värme? Ja, säger Berkeley, för Gud känner att han är fin och mjuk. Men han får ingen tjej.)
Ni förstår, för mig har det blivit uppenbart: Jag vill inte
bli ihop med den duktiga världsräddarflickan i den fantastiska frisyren - eller jo, det förstås, men ni förstår - jag vill
bli henne. För det är det
som måste till. Älska istället för att bli älskad. Ge kärlekskraft, inte bara ta. Not so much to be loved as to love.
Jag är ständigt omgiven av duktiga flickor, och de är inte tråkiga för fem öre, de behåller sina frisyrer, de åker till Berlin och klubbar över helgen och sen åker de tillbaka till jobbet och räddar världen lite till. Varje dag hela dan. Och även utanför sådana här kretsar så är trenden den - kvinnor tar ansvar, om det så är hemma, på jobbet, i företaget. Dubbelarbete. Trippelarbete.
Att bara ha gamla privilegier att luta sig mot finns det ingen framtid i. Det har nog intervjuoffren i Susan Faludis
Ställd förstått, det har Pär Ström någonstans förstått, och ja, det har jag förstått. Man då välja att förtränga det och försjunka i tirader mot de bittra kontrollfreaksbitcharna. Gudarna ska veta att jag rört vid det där privat, och förlorat på det. "Sluta städa efter andra då" säger en anonym i Isobels kommentarfält. Precis som recensenterna
tyckte att Maria Sveland skulle skilja sig.
Alltsedan kvinnofrigörelsen på sjuttiotalet och den arbetslöshet som följde i spåren av oljekrisen, alltsedan den traditionelle familjeförsörjarrollen började försvinna från Västerlandet, har den manlige losern hela tiden sökt bli försäkrad om att allt är ändå bra. Även om kvinnorna kommit i kapp - och gått om. Dagsaktuellt är ju att vissa universitet nu anser sig tvingade att kvotera in män på vissa utbildningar. Vad är
The Simpsons, om inte en ständigt återkommande ritual för manlig frälsning, där de totalt efterblivna manskarikatyrerna Homer och Bart återlöses av de uppoffrande Marge och Lisa. Serien kan, och däri ligger förstås mycket av dess appeal, läsas på många sätt. Till exempel som en bekräftelse på att det är så det måste vara, att kvinnans självuppoffrande är nödvändigt. Eller, progressivt, som en problembeskrivning i linje med Faludis: Det här håller inte, för i verkligheten hade Marge dragit för länge sedan. Homer hade varit ensam, som
Springsteens eller
Lundells alla havererade män. Varför tror ni förresten att "
Du är min man" har legat på Svensktoppen
i fem år?
Nu får vi stoppa här ett tag. Verkar detta kallt och hårt och oförsonligt? Menar jag att man bara älska perfekta personer? Nej, det är precis just tvärtom: Lösningen är inte att sluta älska ("Skilj dig då"), sluta ta ansvar för andra, att klippa banden. Inte om man tror att det finns ett samhälle. Men att älska är en handling. Vi måste närma oss varandra. Ser ni inte redan cirkeln? Generationer av kvinnor har jobbat hårt för att få något av männens frihet och möjligheter. Nu jobbar jag för att bli som de kvinnor jag mött. Vi blir lika, vi måste dela på det.
Det här är ett fall och en lösning. Jag tror ju att zoomar vi ut så ser vi hur vi är på väg ut ur labyrinten. Ingenting förändras av sig självt, men män förändras. När det finns öppningar, när det finns möjligheter. För att återfå ansiktet måste man kanske inte ens erkänna att man en gång tappat det, bara gå därifrån, framåt. Någonting håller på att gå fel för en lång rad killar och män som bara ler och flinar och glider fram, efter ett tag med alltmer ihåliga leenden.
En sak som gläder mig, är att vi alla verkar vara överens om att städningen kan vänta (även Katrine Kielos vars gamla städinlägg jag nu får anledning att länka till
en gång till, och det var visst här de ivriga bävrarna var). Vi ska tänka och svärma istället, ty det är vårt väsens rätta kall. Vi bloggar och beefar och för samtalet framåt.
Det handlar om andra saker med - hur högt ska vi skatta utlevelsen och hur snabbt och hårt måste vi jobba för mänsklighetens och planetens bästa? Hur länge och ofta ska man leka? Dionysos eller Apollon? Det är en annan fråga och den kan bli stor för vår generation, liksom det i sjuttiotalets början öppnades klyftor mellan utlevare och moralister. Visst, var och en får till slut göra sina val. Om vi bortser från utpräglade messiaskomplex tror jag ju det finns lösningar här: Vi 70s-80s-children vet ju ändå ganska bra hur man roar sig.
Be a girl.
Work harder, play harder.
Kärlek och Vilja!
Ta hand om varandra.
/peace out
