Att komma hem och vara en bildningsroman
Fötterna smeker mot nött trä, trasmattor och gräs. Kroppen känner sig hemma. Men frågan är var själen är någonstans. Midsommar på bergssluttningen, i en stor skog som blev kvar i mitten av södra Sverige.
My heart's in the Highlands. But I can only get there one step at the time.Den här gången; en kort reträtt, komma hem, allt det nya bleknar bort som en dröm... Men kommer tillbaka? Språket försvinner verkligen fort, som efter en dröm. Undrar hur mycket polska jag kommer ihåg när jag somnar igen, eller vaknar snarare, eller...
"Man ska aldrig återvända till den plats där man en gång levt lycklig", sa förre professorn i sinologi Göran Malmqvist
i gårdagens Sommar i P1. Han hade efter många år återvänt till sin ungdoms kinesiska byar, där han rökt opium och skapat poesi med abboten, korsat stridslinjer i skraltiga propellerplan och funnit sin tillkommande i värdfolkets dotter. (Men det sista var en historia han behöll för sig själv, och det låter som något ut "Möte i monsunen", eller hur?) Naturligtvis var allt förändrat vid återkomsten.
Samma sammetsgrova stämma talar sedan om vad som driver humanisten: inte äregirighet, möjligen i ungdomen,
men den estetiska tillfredsställelsen av att lösa ett problem. Och sådan tillfredsställelse finns det väl mer av hela livet, efter vad det verkar.
Mitt humanistiska Warszawa är väl redan i någon mening borta, för när jag kommer tillbaka så har de flesta av mina vänner skingrats för vinden. Ändå är det alltid något med en plats som dröjer kvar, inte efter kinesiska dammbyggen eller annan hård exploatering men för det allra mesta, i barndomens skog eller ungdomens stad. Man kan sitta där om sommaren och andas ut, vänta på hösten som bär frukt.
Jag längtar efter sommarens lugna rytm efter den hektiska våren, böckerna som samlats ska läsas, texterna ska skrivas, de gamla vännerna ska mötas... Först här bland träden och stenarna, sedan ute på vägarna, i städerna. Nu fylls huvudet av mellankrigsschlager, äkta och pastischer, dessa patetiskt vemodiga sånger om tvingat uppbrott och lovade återseenden, som man kan våga tro på eller ej:
We'll meet again, don't know where, don't know when..., Åh, min vän, det finns ett hav för varje flod, Vi möts igen i Lvov, min käresta och jag, Bei mir bist du shejn, Those were the days my friend...Men, nog med drömmerier, nu väntar snaps och öl och
kvällssol, svenska språkets vackraste ord...
Etiketter: Böcker
Always leaving, always gone
Tiden går och tiden gick, nu sitter jag i en öde VM-lounge,
Cirkus Hostel, Rosa-Luxemburg-Platz. Lämnat W-wa för denna gång, och med det alla vännerna. Vemodet hinner aldrig i kapp resenären, men saknaden finns alltid där, någonstans, förhoppningsvis som ett glatt minne.
Sista natten på Czarny, åh vilket party...
Animal behavior. Fast mestadels lugnt. Och beatpoeten: en man som cirklar runt och då och då bryter in i någon pågående konsert, med sin ständiga, flödande monolog, gutturalt och skrikande. Han ser verkligen ut som Allen Ginsberg, fast kortare hår och skägg. Nå, vi lyckas få in några ord i hans katalog, annars svårkontaktbar, "Are you Jewish?" frågas men inget svar.
Igår vandrade ensam längs Rosenthaler Strasse, hade sett monumentet för Europas mördade judar, en väldig samling rätblock, av betong, en mäktig labyrint, ett brutet fält. Kubrickskt, a-jordiskt, ahistoriskt historiskt. Tyskarna tar tag i sin historia. Borde fler göra. Nå, mina polska ord som jag av vana möter folk med faller tysta till marken innan de lämnar tungan, alla talar engelska, tyska eller - stockholmska, biljettinnehavare och andra strollar runt.
"The good thing about leaving is that you can always come back", sa min kollega Bogdan i våras och det är ju sant. Kommer åter till en tom stad, summer in the city, i juli. Och så kommer resan ta mig vidare senare, för återseenden. Nu är det snart hemmet som väntar, Sverige. Först Malmö, sedan - Höglandet. Saknad - återseenden. Det som resan lär oss om livet etc.
"My heart's in the Highlands, I'm gonna go there when I'm feeling good enough to go"Etiketter: Klubb
Bland bögar, judar och vanligt folk
Första riktigt varma sommardagen. Equality days. Utanför Sejmen råder förväntan, det är min första
prideparad. Eller - det är ju inte LGBT Pride längre - utan Equality,
Równości. Känns här i Warszawa som en angelägenhet för mig. Biedron, de andra arrangörerna och de tillresta parlamentarikerna klättrar upp på lastbilen, flaggan ligger klar. Och poliserna finns på plats för att skydda tåget den här gången. Så runt halv två igång.
Europa = Tolerancja står det på funktionärernas tröjor men alla ser ju olika ut, många utlänningar, tyskar har slutit upp, och så straighta vänner,
"I'm here every year, I'm not gay, but it's important." Regnbågsflaggan, täcker hela gatan, böljar och jag kan inte låta bli att undra om också denna är en bättre symbol för Europa än den blåa med stjärnor (Varför har man inte gjort som amerikanarna och fyllt på med stjärnor när fler stater anslutit?). Längs vägen är det mest glada miner, tanter vinkar från fönstren. Andra ser mer avvaktande ut i sina bussar och spårvagnar. Men motdemonstranterna är mycket få. Stoppa pedofilerna, står det. Sådan är retoriken. Alla bögar är pedofiler. Det är en hemsk fördom, men jag tror att den paradoxalt nog kommer att vändas mot sig själv när folk personligen lär känna homosexuella. Katolska traditionsargument kanske här på sikt är lättare att övervinna än de amerikanska bibelargumenten, som inte lär försvinna.
Kvällen, lika het: På Jadłodajnia är det jiddisco, det blev precis så bra som det lät. Inbokat i kalendern för länge sedan. Klezmer och israelisk disco (både Hava nagila och Dana International spelas både en och två och tre gånger) Nonchalant DJ med desktop och turkiska flaggan på tröjan. Kvällen verkar ha annordnats för jiggers, jiggahs eller vad det kan heta, (goj-humanister som gillar klezmer och romantiserar azkenaser) men arrangörerna från den judiska församligen har kul de med. Jag lär mig dansa till låtarna på min gamla Tummel-platta, sen blir det improviserat. Uppkavlade ärmar, klackarna i golvet, armarna ut. Jag är en Balkan-Travolta. Och romantiserar ohejdat skönheter med flödande lockigt hår, breda leenden och mörka ögon... Men stället slår igen som vanligt alldeles för tidigt, får släntra över till Czarny. Alla är där, som det heter. Vi kommer aldrig iväg till M25. Somnar i soffan men vaknar till sista nattbussen.
Jag är optimist. Bögar och judar är vanligt folk i Warszawa idag. Vågar komma ut. Jag vill inte förringa de glåpord och hot som människor får utstå. Giertych och kompani må sitta i regeringen ett tag till. Men det som var förbjudet att tala om under kommunismen kan nu äntligen tas tag i, och det går ändå fort, på sjutton år har man kommit långt.
Andra bloggar om:
Polen,
HBT,
judar,
EUEtiketter: Klubb, Warszawa
Glad men inte stolt
Sverige är det enda land i världen som inte är nationalistiskt. På så sätt står vi som en civilisationens fyrbåk, en upplysningens och demokratins ledstjärna en annars medeltida värld av frenetiskt flaggviftande grottmänniskor.
Så, lätt modifierad, ser den svenska nationalistiska självbilden ut. Den svenska nationalismen är djupt subliminal. Omedveten. Och därför, påstår jag, mer svårhanterlig än exempelvis dansk eller norsk. De fördomar vi har svårast att göra upp med är just de vi inte ens vet att vi har.
Nationaldagen är nu den dag då intellektuella i pressen prisar det egna landet för dess avsaknad av självprisande. Vi svenskar är inte vana vid flaggviftande, det är osvenskt helt enkelt.
Den 2 juni
skrev Fredrik Strage i DN att vi inte bryr oss, vi har ingen ideologi som kan ge fosterlandskärleken substans. Jag tycker också att denna nationaldag känns ovan, inte minns i dessa dagar av postindustiellt interregnum, "Sen Palme gick på bio har allt blivit som på film." Och flåsiga Robert Wells-manifestationer är väl inte det jag föredrar personligen. Men nya saker är i görningen, nya generationer tar vid och upptäcker också det förflutna. Som vi redan har sett: politiskt och kulturellt är det mycket vi är stolta över... Strage urskuldar blattesvenska manifestationer: "
Många barn till invandrare har naturligtvis anledning att fundera över sitt ursprung. Frågan är varför de måste göra det inom ramen för hiphop - tio år efter att Latin Kings tömde ämnet på sina sista intressanta vinklar." Sanningen är väl att alla svenskar som på något sätt konfronteras med människor från andra länder får fundera över detta, om inte hemma i Sverige så iallafall när resorna tar dem utomlands - då om inte förr upptäcker man att normalitet inte är det samma som svenskhet. Och nog finns de fördomar Dogge skärskådat ännu...
Men vad är egentligen det farliga i nationalismen? Är det att höja upp sitt eget land, visa på goda exempel och lufta sin kärlek till forsterjorden? Eller något annat?
Ja, det farliga är detta: När den legitimerar gruppegoism.
På skolgården frågades det ofta: Är du stolt över att vara svensk? Jag säger: Nej, gärna glad, men en viss ödmjukhet är på sin plats, vi är lika nationalistiska som alla andra, och vi bör tacka freden, vaccinet och potäterna mer än vår moraliska halt för mycket av det vi högaktar i vårt politiska system. Andra bloggar om:
nationaldagen,
nationalism,
Sverige----
Det är svenska flaggans dag, och den enda som sjunger är jag... Fick faktiskt en nationaldagsgratulation från en bulgarisk väninna. Men samma väninna erkände tidigare att det enda man vet om Sverige i Bulgarien, är att man i detta nordliga land hänger sig åt något som kallas
svensk trojka. Det kan vi ju alla fundera över... Nej, nu får jag packa mig iväg till Depeche-festen.
Etiketter: Warszawa
En natt på Czarny Lew
En natt. Eller två egentligen. Eller många, det flyter lätt ihop. Czarny Lew är alltings början och slut. Trots att platsens ande, han visade sig heta Jerzy, inte har synts till på en månad. The mana is still left though. De andra kallar honom "Shamanen". Nå, efter "Vi älskar Norden" på Jadło. Karol och gänget fick avbryta tidigt, hade just satt mig tillrätta framför Björk,
Vespertine Live at the Royal Opera House. Var för bra, men inte försäljningen tydligen. Czarny Lew stänger inte. Inte så länge någon fortfarande sover på soffan. Måndag, jam, the residents. Mer blues än vanligt. Munspelaren är grym, lite äldre, har inte sett honom förut. Dans, moves, men det är the blues,
"woda" i flaskan. Så snart till sofforna i sidorummet. "Det är några engelsmän där, punkare". Yeah, fast Will är aussie; musiker, arkitekt,
"Those houses of the Old town here, it is perfect according to the principles of urban design, the human proportions, the street layout, frozen after the world war". Intressant, jag går igång förstås. Om Polen nu, och i framtiden.
"You seem to have a positive take", det är inte vanligt här. Jag får försvara den ute på gården sen. Nå, fortsätta diskussionen, Will och Michelle är queerpunkare, support the Warsaw queer movement.
"I'm fifty-four", och visst verkar de vara av Tom Waits-generationen. Man kan vara någon annan i storstaden, men till och med London kan vara för trångt. Crossdressa i Wawa, på scenen.
"Anonymity is an extension of the notion of privacy. And it is ultimately about controlling your relations with others". I den totala anonymiteten skulle inga väggar behövas, allt kan göras öppet. Storstaden, eller den Andra staden, som frigörelse. Igen. Och så Politik:
"The pendulum", i Västeuropa står pendeln still. Polen har en konservativ blytyngd, gammal befolkning. De unga väntar. Pendeln slår tillbaka.
"Very interesting to meet you..."Onsdag. Stämplas in. Šnopz-körsbären till Szymon, de sista. Norskt soundsystem, Promoes låt med "Dynamit"-brejket. Mer att koka på dansgolvet. Vibes. Frågar om de har Timbuk.
"What?", "Er du svensk?". Tillängan till Jah. Bisonvodkan slut. De andra säger att man inte varit på Czarny Lew om man inte sovit på soffan, jag är inte där än, det kommer, det är alltid både dagar och nätter efter.
Etiketter: Klubb, Musik, Warszawa
